En otippad succé på årets filmfestival var Nils Petter Löfstedts ”På Hvitfeldtska bodde vi”, en dokumentär om vad som skedde under några timmar torsdagen 14 juni 2001, upptakten till de så kallade ”Göteborgskravallerna”.
Liksom vid de flesta andra toppmöten kring millennieskiftet planerades alternativa aktiviteter kring EU-toppmötet 2001: demonstrationer, föreläsningar, paneldiskussioner, workshops och mängder med möten. När det dessutom kröntes med närvaron av USA:s president stod det klart att det skulle bli något extra.
Förberedelserna hade gått smidigt och kommunen hade hjälpt till med inkvartering för de väntande deltagarna. Göran Johansson hade själv, på typiskt manér, kört över formalistiska tjänstemän. Allt var upplagt för protestfest.
Jag minns tydligt när jag förstod att det havererat. Jag var på jobbet och lokalradion rapporterade att polisen hade låtit sätta upp en ringmur av containrar runt Hvitfeldtska, en av de skolor som upplåtits som konferens- och övernattningslokal. I ett slag bröts alla överenskommelser och förtroenden som byggts upp under månader av samråd mellan kommunen, organisatörerna och polisen.
En av de hundratals som blev instängda bakom containermuren var Nils-Petter Löfgren, en drygt 20-åring fotointresserad yngling som dokumenterade allt han såg. Precis innan polisen stormade gömde han sina analoga filmrullar (ja, det var så länge sedan) i en kastrull som matlagningsgruppen tagit dit. Där låg de också kvar när han så småningom kom tillbaka efter att, liksom alla andra, ha gripits, transporterats bort och burats in av polisen.
Polisledningen hade bestämt sig på förhand: de tillresta aktivisterna var en fiende som skulle oskadliggöras.
Med egna bilder, andras videofilmer och nutida intervjuer berättar han inifrån historien om vad som hände den kvällen. Och det blir en helt annan historia än den som bitit sig kvar i det allmänna medvetandet.
En ramberättelse är den om Löfstedt och hans kompis som högst motvilligt medverkade i filmen. När jag fångar Löfstedt efter visningen berättar han att de varken kunnat vara politiskt aktiva eller prata med varandra om händelserna på 20 år. Liksom alla som upplevde helgen på nära håll bär de den som ett trauma och det är mycket känslor, både i filmen och biosalongen.
Några av de centrala klippen är polisens egna, hämtade från rättegångar. Som när de filmar en ung man med megafon på skolgården. Vi har just fått följa hur han tålmodigt och lugnt håller i ett möte där de instängda gemensamt försöker förstå och hantera den absurda situation de ofrivilligt hamnat i. En av många som den helgen i det tysta bidrog till att lugna ner situationen. Utan att höra ett ord av vad som sägs utnämner poliserna honom i klippet till "ledaren" och märker ut honom för gripande och påföljande åtal. Ett litet men talande exempel på att polisledningen hade en helt annan plan än den officiella. Agerandet vid Hvitfeltdtska och resten av helgen var inte en felreaktion i ett upphetsat läge utan sedan länge planerat och förberett. Som en talare på skolgården skarpt formulerade det: Hur i helvete skulle de annars fått hundratals containrar på plats så fort?
Polisledningen hade bestämt sig på förhand: de tillresta aktivisterna var en fiende som skulle oskadliggöras.
Efter torsdagskvällens händelser försvann det mesta av tilliten till såväl polisen som de uppgörelser som gjorts.
När några av de instängda, primitivt skyddade med skumplast mot polisens batonger, försökte knuffa sig ut kommenderade befälet kavallerichock och i den nedsänkta gången mot skolan red de ner de förtvivlade ungdomarna. Löfstedts kompis minns att han drog ett lättat andetag när några började kasta sten mot de anfallande ryttarna eftersom det gav andrum och möjlighet att komma undan. En tidigare helt omöjlig tanke för den ytterst fridsamme unge mannen. I en surrealistisk scen ses han strax efter, bondson som han var, lugna ner och leda bort en herrelös polishäst.
Efter torsdagskvällens händelser försvann det mesta av tilliten till såväl polisen som de uppgörelser som gjorts. Att de följande dagarnas stora demonstrationerna kunde genomföras så fredligt var närmast ett mirakel. Särskilt i den upphetsade stämning som rådde efter att små gäng som mer än gärna gått in i rollen som polisens våldsamma fiende krossat rutor på Avenyn och slagits med polis på Vasaplatsen där polisens skottlossning bara av en slump inte fick dödlig utgång.
Ett av de mest talande klippen, även det från polisen, är när det befäl som på uppenbarligen påhittade grunder fått order att stänga in hundratals på Järntorget, till slut tröttnade på dumheterna, ställde ledningen inför fullbordat faktum och avbröt insatsen.
Filmen är ett viktigt nutidshistoriskt dokument men mer än så. Den är ett exempel på hur viktigt det är att hålla huvudet kallt när det hettar till och att inte okritiskt upprepa det myndigheter eller media hävdar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Filmen som kastar nytt ljus på Göteborgskravallerna
LÄS MER:Recension: ”På Hvitfeldtska bodde vi” i regi av Nils Petter Löfstedt
LÄS MER:Så minns göteborgarna kravallerna 2001
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
