Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Jag heter Hanna, men ville hellre heta Rosa

Vad gör vårt namn med oss? Varför är det så få Ronny som är professorer och så många av dem som byter stavning till Ronnie? Och varför hade GP-kulturens Hanna Jedvik hellre velat heta Rosa?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När tolvåriga Simone i Ulf Starks ungdomsroman Dårfinkar och dönickar flyttar och byter skola faller det sig så att läraren välkomnar den nya pojken Simon till klassen. Simone kommer sig aldrig för att rätta läraren angående den bortfallna bokstaven i slutet på namnet. I stället axlar hon rollen som Simon inför alla i den nya skolan. En tidigare okänd värld öppnar sig när Simone träder in i identiteten som kille. Förvecklingar uppstår och dramat bygger så klart på hur och när hemligheten ska avslöjas.

En annan ungdomsförfattare som har experimenterat med köns­identitet och utforskandet av att just ta klivet över gränsen är Jessica Schiefauer i sin numera filmatiserade, tillika Augustbelönade, roman Pojkarna. Det som skiljer romanerna åt är att i Schiefauers berättelse dricker flickorna en nektar för att förvandlas. I Dårfinkar och dönickar räcker det med bortsprunget "e". Ett "e" som förvandlar namnet och därmed hela identiteten hos huvudpersonen Simone.

Identiteten sitter i namnet

Trots att Ulf Starks roman bygger på just missförståndet som knuffar över Simone till killarnas sida blir det i Dårfinkar och dönickar tydligt att identiteten är så fast sammanflätad med könsidentitet att det knappt ens i dag går att skilja dem åt. Därmed synliggörs också att identiteten sitter i namnet, så länge vi har könskodade namn.

Förhållandet mellan namn och identitet utforskade även Backa Teater i föreställningen Namn av Malin Holgersson. Där gavs utrymme för barns tankar om namn. Sitt eget, andras och själva företeelsen. Själv drömde jag om prinsessnamnet Rosa som barn. Hanna var bara SÅ tråkigt. Mitt mellannamn Klara då? Ännu värre. Det lät ju som en ko.

Hanna var dessutom oerhört ovanligt där jag växte upp i 1980-­talets Karlstad. Däremot kryllar det i dessa dagar av Hannor på landets alla redaktioner och på min vänlista på Facebook räknar jag till inte mindre än sex stycken Hanna, samtliga är journalister. Plus ytterligare en som heter Hanna med H i slutet. Med mig inräknat och ett par kollegor utanför just detta sociala nätverk blir vi ännu fler Hannor i journalistsvängen. Det säger något om vår bakgrund och identitet.

Vi formar våra barn genom namnet

Även om mycket vatten har runnit under broarna sedan Dårfinkar och Dönickar kom för drygt trettio år sedan är det svårt att bortse från det faktum att vi människor påbörjar formandet av våra egna barn redan vid själva namngivningen. Etnologen Charlotte Hagström har i ett forskningsprojekt undersökt sambandet mellan namn och identitet, vilket mynnande ut i boken Man är vad man heter – namn och identitet (Carlssons förlag 2006). I den blir det tydligt hur tätt sammankopplade identitet och namn är. Kanske blir vi rent av vår identitet utifrån det namn vi en gång har givits. ”Det är inte omöjligt att jag fått ett annorlunda liv om jag hetat Gull-Britt”, som Karin i boken säger.

Dock är det inte fullt så enkelt. Namnet kopplas redan från början ihop med klass, bakgrund och förädlarnas livsstil och prioriteringar. Att Karin skulle ha fått heta Gull-Britt är alltså osannolikt. En genomgång som Expressen gjorde 2001 visade att de mest populära namnen på barn bland låginkomsttagare, alltså hushåll som tjänade mindre än 115 000 kronor om året, var Kevin, Mohammed, Alexander, Sara, Felicia och Julia. Medan de barn som var födda in i en familj där föräldrarna har årsinkomst över 615 000 hette Erik, Carl, Gustav, Hanna, Klara och Emma.

Ronny blev sällan professor

Vi minns kanske alla någon Ronny, Conny eller Sonny från uppväxten. Sällan förväntades de avsluta sina karriärer som professorer. Där utgör Ronny Ambjörnsson, professor i idéhistoria, ett undantag vad det verkar.

Många är vi som också skrattade åt arbetarklassmorsan, i folkmun inte sällan kallat white trash, Tabita i humorserien Mia och Klara, där hon mellan vändorna med tatueringsnålen och sänghalmen ropar på sina barn Kevin och Kassandra. Inga namn som förekommer i överklassen direkt. Speciellt inte i familjer med adligt påbrå.

Eller tror ni att Prins Carl-Philips kommande barn kommer att heta Kermith? Ett namn som inte var helt ovanligt i Säffle där jag bodde ett par år i min barndom. Och vi minns alla hovexperten Herman Lindqvist fnysning om hur Estelle lät mer som en nattklubbsdrottning än en kronprinsessa. Trots namnets adliga anor.

Namn är aldrig neutrala

Nej, namn är inte neutrala i Sverige. Snarare utgör de en viktig faktor i den sociala och kulturella kategoriseringen. Utifrån det namn som vi ger våra barn gör vi som föräldrar en första ansats att forma våra barn och förse dem med en identitet som de själva inte har valt. I stället stämplar vi förväntningar på dem. Stakar på ett medvetet eller omedvetet plan ut en framtid för dem.

”Att välja namn till sitt barn handlar inte bara om vad det ska heta. Det handlar också om föreställningar om vem barnet är och vad det ska bli, om sammanhang och tillhörighet”. som Charlotte Hagström skriver.

Så länge vi inte väljer våra namn själva väljer vi inte heller vår identitet. Man brukar nämligen skilja på självidentitet och tillskriven identitet, alltså diskrepansen mellan hur du själv och andra identifierar dig. Simone i Dårfinkar och Dönickar löser det genom att ta på sig den identitet som följer med det nya namnet. Den som däremot växer upp med ett namn som inte stämmer överens med självidentiteten ställs inför desto större utmaningar. Då kan varje dag med fel namn innebära en kamp.

Svårt lämna namnet bakom sig

I en hel rad av intervjuer har musikern och konstnären Nino Ramsby fått berätta om tillvaron med sitt nya namn och om hur det är att lämna livet med dopnamnet bakom sig. Som om det alltid fanns ett tydligt före och efter. Och inga glidningar däremellan. Betänkt att Nino faktiskt har varit samma person hela sitt liv. Oavsett namn. Eller hur andra har betraktat honom. Likaså den tidigare OS-medaljören i tiokamp Caitlyn Jenner för att ta ett exempel från Hollywood.

Skillnaden ligger i att de här personerna inte längre försöker anpassa sig efter den identitet som de redan har tillskrivits, där mångt och mycket formas redan i namnet. I övrigt är de samma person som innan. Med den skillnaden att de inte längre behöver leva upp till omvärldens förväntningar, vilket givetvis kan ha effekt på välmående och den egna personlighetsutvecklingen som sällan är okomplicerad för transpersoner.

Det är lättare idag

Det som dock har förändrats mycket, och som torde göra livet lite enklare för unga som växer upp i dag, jämfört med exempelvis min och Ninos generation, för att inte tala om Caitlyn Jenners, är att det i dag är så mycket lättare att experimentera med sin identitet och sitt namn. Att välja själv. På fem sekunder kan du byta ditt namn på Facebook och prova för att se ser hur det känns att kallas för ett namn som associeras mer med än han än en hon. Eller kanske välja något som stämmer bättre överens med en hen om det är det pronomen som du tror att du föredrar. Eller också kan vi experimentera i ett forum där ingen känner dig för att se hur du upplever det när någon möter dig som tjej i stället för kille och vad som passar bäst för just dig.

För den ökade skaran av transpersoner i vårt land kan friheten på nätet innebära en stor befrielse. Att inte längre behöva vara inlåst på alla fronter i det namn och den identitet som dina föräldrar och din omgivning har tillskrivit dig. I stället kan du ta små steg i taget. Och detta helt utan att bli dömd eller att du måste outa dig på ett sätt som gör att gränsen mellan könen kan kännas avgrundsdjup likt ett helvetsgap.

Åtminstone kan detta vara en väg att gå fram till den dag då vi inte längre likställer namn med kön, kön med identitet och identitet som något som är gjutet i cement. Och så länge som vi inte räds att lika obrytt som Simone i Dårfinkar och Dönickar glida emellan.