Jag heter Hanna, men ville hellre heta Rosa

När tolvåriga Simone i Ulf Starks ungdomsromanDårfinkar och dönickarflyttar och byter skola faller det sigsåatt läraren välkomnar den nya pojken Simon till klassen. Simone kommer sig aldrig för att rätta läraren angående den bortfallna bokstaven i slutet på namnet. I stället axlar hon rollen som Simon inför alla i den nya skolan. En tidigare okänd värld öppnar sig när Simone träder in i identiteten som kille. Förvecklingar uppstår och dramat byggersåklart på hur och när hemligheten ska avslöjas.

En annan ungdomsförfattare som har experimenterat med köns­identitet och utforskandet av att just ta klivet över gränsen är Jessica Schiefauer i sin numera filmatiserade, tillika Augustbelönade, romanPojkarna. Det som skiljer romanerna åt är att i Schiefauers berättelse dricker flickorna en nektar för att förvandlas. IDårfinkar och dönickarräcker det med bortsprunget "e". Ett "e" som förvandlar namnet och därmed hela identiteten hos huvudpersonen Simone.

Identiteten sitter i namnet

Trots att Ulf Starks roman bygger på just missförståndet som knuffar över Simone till killarnas sida blir det iDårfinkar och dönickartydligt att identiteten ärsåfast sammanflätad med könsidentitet att det knappt ens i dag går att skilja dem åt. Därmed synliggörs ocksåatt identiteten sitter i namnet, så länge vi har könskodade namn.

Förhållandet mellan namnoch identitet utforskade även Backa Teater i föreställningenNamnav Malin Holgersson. Där gavs utrymme för barns tankar om namn.Sitt eget, andras och själva företeelsen. Själv drömde jag om prinsessnamnet Rosa som barn. Hanna var baraSÅtråkigt. Mitt mellannamn Klara då? Ännu värre. Det lät ju som en ko.

Hanna var dessutom oerhört ovanligt där jag växte upp i 1980-­talets Karlstad. Däremot kryllar det i dessa dagar av Hannor på landets alla redaktioner och på min vänlista på Facebook räknar jag till inte mindre än sex stycken Hanna, samtliga är journalister. Plus ytterligare en som heter Hanna med H i slutet.Med mig inräknat och ett par kollegor utanför just detta sociala nätverk blir vi ännu fler Hannor i journalistsvängen. Det säger något om vår bakgrund och identitet.

Vi formar våra barn genom namnet

Även om mycket vatten har runnit under broarna sedanDårfinkar och Dönickarkom för drygt trettio år sedan är det svårt att bortse från det faktum att vi människor påbörjar formandet av våra egna barn redan vid själva namngivningen. Etnologen Charlotte Hagström har i ett forskningsprojekt undersökt sambandet mellan namn och identitet, vilket mynnande ut i bokenMan är vad man heter – namn och identitet(Carlssons förlag 2006). I den blir det tydligt hur tätt sammankopplade identitet och namn är. Kanske blir vi rent av vår identitet utifrån det namn vi en gång har givits. ”Det är inte omöjligt att jag fått ett annorlunda liv om jag hetat Gull-Britt”, som Karin i boken säger.

Dock är detinte fulltsåenkelt. Namnet kopplas redan från början ihop med klass, bakgrund och förädlarnas livsstil och prioriteringar.Att Karin skulle ha fått heta Gull-Britt är alltså osannolikt. En genomgång som Expressen gjorde 2001 visade att de mest populära namnen på barn bland låginkomsttagare, alltsåhushåll som tjänade mindre än 115 000 kronor om året, var Kevin, Mohammed, Alexander, Sara, Felicia och Julia. Medan de barn som var födda in i en familj där föräldrarna har årsinkomst över 615 000 hette Erik, Carl, Gustav, Hanna, Klara och Emma.

Ronny blev sällan professor

Vi minns kanske alla någon Ronny, Conny eller Sonny från uppväxten. Sällan förväntades de avsluta sina karriärer som professorer. Där utgör Ronny Ambjörnsson, professor i idéhistoria, ett undantag vad det verkar.

Många är vi som ocksåskrattade åt arbetarklassmorsan, i folkmun inte sällan kallat white trash, Tabita i humorserienMia och Klara, där hon mellan vändorna med tatueringsnålen och sänghalmen ropar på sina barn Kevin och Kassandra. Inga namn som förekommer i överklassen direkt. Speciellt inte i familjer med adligt påbrå.

Eller tror ni att Prins Carl-Philips kommande barn kommer att heta Kermith? Ett namn som inte var helt ovanligt i Säffle där jag bodde ett par år i min barndom. Och vi minns alla hovexperten Herman Lindqvist fnysning om hur Estelle lät mer som en nattklubbsdrottning än en kronprinsessa. Trots namnets adliga anor.

Namn är aldrig neutrala

Nej, namn är inte neutrala i Sverige. Snarare utgör de en viktig faktor i den sociala och kulturella kategoriseringen. Utifrån det namn som vi ger våra barn gör vi som föräldrar en första ansats att formavåra barn och förse dem med en identitet som de själva inte har valt. I stället stämplar vi förväntningar på dem. Stakar på ett medvetet eller omedvetet plan ut en framtid för dem.

”Att välja namn till sitt barn handlar inte bara om vad det ska heta. Det handlar ocksåom föreställningar om vem barnet är och vad det ska bli, om sammanhang och tillhörighet”.som Charlotte Hagström skriver.

Sålänge vi inte väljer våra namn själva väljer vi inte heller vår identitet. Man brukar nämligen skilja på självidentitet och tillskriven identitet, alltsådiskrepansen mellan hur du själv och andra identifierar dig. Simone i Dårfinkar och Dönickarlöser det genom att ta på sig den identitet som följer med det nya namnet. Den som däremot växer upp med ett namn som inte stämmer överens med självidentiteten ställs inför desto större utmaningar. Då kan varje dag med fel namn innebära en kamp.

Svårt lämna namnet bakom sig

I en hel rad av intervjuer har musikern och konstnären Nino Ramsby fått berätta om tillvaron med sitt nya namn och om hur det är att lämna livet med dopnamnet bakom sig. Som om det alltid fanns ett tydligt före och efter. Och inga glidningar däremellan. Betänkt att Nino faktiskt har varit samma person hela sitt liv. Oavsett namn. Eller hur andra har betraktat honom. Likasåden tidigare OS-medaljören i tiokamp Caitlyn Jenner för att ta ett exempel från Hollywood.

Skillnaden ligger i att de här personerna inte längre försöker anpassa sig efter den identitet som de redan har tillskrivits, där mångt och mycket formas redan i namnet. I övrigt är de samma person som innan. Med den skillnaden att de inte längre behöver leva upp till omvärldens förväntningar, vilket givetvis kan ha effekt på välmående och den egna personlighetsutvecklingen som sällan är okomplicerad för transpersoner.

Det är lättare idag

Det som dockhar förändrats mycket, och som torde göra livet lite enklare för unga som växer upp i dag, jämfört med exempelvis min och Ninos generation, för att inte tala om Caitlyn Jenners, är att det idag ärsåmycket lättare att experimentera med sin identitet och sitt namn. Att välja själv. På fem sekunder kan du byta ditt namn på Facebook och prova för att se ser hur det känns att kallas för ett namn som associeras mer med än han än en hon.Eller kanske välja något som stämmer bättre överens med en hen om det är det pronomen som du tror att du föredrar. Eller ocksåkan vi experimentera i ett forum där ingen känner dig för att se hur du upplever det när någon möter dig som tjej i stället för kille och vad som passar bäst för just dig.

För den ökade skaran av transpersoner i vårt land kan friheten på nätet innebära en stor befrielse. Att inte längre behöva vara inlåst på alla fronter i det namn och den identitet som dina föräldrar och din omgivning har tillskrivit dig. I stället kan du ta små steg i taget. Och detta helt utan att bli dömd eller att du måsteoutadig på ett sätt som gör att gränsen mellan könen kan kännas avgrundsdjup likt ett helvetsgap.

Åtminstone kan detta vara en väg att gå fram till den dag då vi inte längre likställer namn med kön, kön med identitet och identitet som något som är gjutet i cement.Ochsålänge som vi inte räds att lika obrytt som Simone iDårfinkar och Dönickarglida emellan.

Hanna Jedvik