Det var inte förrän jag läste Åsa Linderborgs bok ”Året med 13 månader” som jag insåg hur privilegierad jag faktiskt är som ung kvinna. Hennes publicerade dagboksanteckningar fick mig att förstå vilket exklusivt kapital min ålder är synonym med på den heterosexuella kärleksmarknaden. Sedan dess har allt det jag tidigare hatat, från blickarna från männen till legitimationskraven på barerna, fått ett nytt ljus över sig. Äldre kvinnor skrämmer mig inte längre eftersom jag inte längre ser mig själv som underlägsen. Om det kvinnliga mötet var en kukmätartävling hade vi varit på samma nivå – hon med sin dyra kappa och långa karriär, jag med min låga ålder och släta hy.
Den 19:e januari 2018 frågar sig Linderborg om det är ett hinder för en kvinna med hennes position att “dofta ur”. Liknelsen är vacker. Som den vissna buketten på mitt köksbord som jag snart kommer att slänga. Hon oroar sig över vad hennes allt mjukare kinder symboliserar och tänker att läsare och konkurrenter ska se det som ett tecken på att hon är på väg att förlora sin intellektuella skärpa. På många sätt är hennes oro befogad. Trots att åldrandet är totalt bortom vår kontroll anses det i princip abnormt av kvinnan att gråna och skrynkla ihop.
Hon oroar sig över vad hennes allt mjukare kinder symboliserar och tänker att läsare och konkurrenter ska se det som ett tecken på att hon är på väg att förlora sin intellektuella skärpa.
LÄS MER:Anders Wallensten och anti-onanisterna vill samma sak
Detta leder till en evig jakt på en diffus ungdom. Som de allt vanligare skönhetsingreppen. Det så kallade “Instagramansiktet”, karaktäriserat av fylliga kindben, putande läppar, stora ögon och en hy utan porer är egentligen inte mycket annat än ett barns ansikte. Eller, som Tone Schunnesson träffsäkert formulerar det i sin senaste roman ”Dagarna, dagarna, dagarna”: “En dag liknar ansiktet bara mindre den som bär det och mer ett ansikte som är ett slags allmänt ansikte, ett kollektivt ansikte omöjligt att åldersbestämma, tillgängligt för alla kvinnor som har råd”.
Instagramansiktet och dess tidlösa adolescens uppskattas av männen. Jag ser det redan bland mina killkompisar som knappt fyllt 25, hur de söker sig nedåt i åldrarna när de letar efter en flickvän på ett sätt som saknar motsvarighet bland mina kvinnliga vänner. Det råder ingen tvekan på att mönstret håller i sig bland äldre generationer. Det bekräftas också av en deprimerande forskningsrapport från Science Advances. Forskarna har granskat användares åldersinställningar på dejtingappar i USA för att se vilken ålder män respektive kvinnor är som mest attraktiva. 2018 kunde de fastställa att det skiljer 32 år, män är som mest åtråvärda runt 50 medan kvinnor peakar redan som 18-åringar.
Kanske är de snuskigare i USA, men att män attraheras av tjejer som knappt gått klart gymnasiet är egentligen inte särskilt förvånande. Den unga kvinnan symboliserar en svårslagen cocktail av oskuld och spänning. Hon är dessutom frisk och levande och vad passar egentligen bättre för en medelålderskrisande man med dödsångest? Vad kvinnorna ser hos de åldrande männen är för mig svårare att förstå.
Jag ser det redan bland mina killkompisar som knappt fyllt 25, hur de söker sig nedåt i åldrarna när de letar efter en flickvän på ett sätt som saknar motsvarighet bland mina kvinnliga vänner.
LÄS MER:Ett manligt geni utklätt till lolita
Jag tänker på Lydia i Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” och den välbärgade akademikern Markus Roslin som hon gifter sig med efter sin fars bortgång. Markus är över 50, Lydia är 19 och en typisk fin-de-siècle-kvinna. Hon har ingen egen försörjning och är fullständigt beroende av männen i sitt liv. Men trots att Markus har gott om både pengar och kulturellt kapital dröjer det inte många år tills Lydia inte längre står ut med åldersskillnaden. Hon lämnar honom, deras barn och herrgården de bott i och flyttar till en liten lägenhet som han ordnar åt henne. Där spenderar hon nätterna med vackra, virriga män i sin egen ålder och är, om inte lycklig, så åtminstone fri.
Har vi blivit så jämställda att den sexuella frihet som lockade Lydia inte längre känns spännande? Eller är det den samtida kapitalismens glorifiering av pengar och makt som styr våra romantiska preferenser?
Kanske är syndabocken snarare de omtalade ”kanske-männen”? För om en heterosexuell kvinna vill träffa någon i sin egen ålder verkar utbudet allt oftare bestå av en navelskådande zombie med anknytningsskräck som vägrar ses innan baren har stängt. Och även om dagens välbärgade akademiker är gråa och avslutar sina sms med “Mvh Lars”, är de åtminstone romantiska och tydliga med vad de vill.
Att Åsa Linderborg nojar över sina kinder och att jag försöker le tacksamt åt män som objektifierar mig är sorgligt i sig. Det riskerar även att skapa en splittring mellan kvinnor, ett destruktivt och fåfängt förakt där vi grupperar oss mot varandra baserat på ålder. Men den stora tragedin handlar om något ännu större: ett samhälle där kvinnors liv och självbild fortfarande dirigeras stenhårt av den manliga blicken.
LÄS MER:Vad händer med litteraturen när männen försvinner?
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
