Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Översikt över dansen i Gyllene salen efter Nobelbanketten i Stadshuset i Stockholm. Bild: Anders Wiklund/TT
Översikt över dansen i Gyllene salen efter Nobelbanketten i Stadshuset i Stockholm. Bild: Anders Wiklund/TT

Björn Werner: Jag går gärna på fest med Ida Ölmedal – igen

Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal angriper i en krönika GP:s kulturchef för att vara omdömeslös som går på Nobelfesten som sällskap till GP:s kritiker och Nobelkommitténs ledamot Mikaela Blomqvist. Men hur står det till med Ölmedals egna vänskapsband?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Därför måste jag försvara valet av Peter Handke

Nobelmiddagen började rinna ut i sanden. Ebba Busch Thor svassade förbi, otroligt singel. Några med flugan på sned tuggade håglöst på en kokad morot med senap, Nobelstiftelsens idé om vickning. Det var uppenbart dags att gå hem. Men det var inte därför jag svarade när Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal klockan 00.22 skrev till mig på Facebook och undrade om jag var där i egenskap av journalist eller sällskap.

Nej, det var inte bara av ren tristess jag slog mig ner i Gyllene Salen och i denna sena timme förklarade att ja, jag var där som sällskap till GP:s kritiker, Nobelkommitténs externa ledamot och min vän Mikaela Blomqvist. Och nej, jag såg inga problem med det.

Det är för att jag och Ida Ölmedal känner varandra sedan länge. Jag minns förra nyåret. Vi stod tillsammans på ett hustak i Berlin och såg raketerna blomma ut över ett köldslaget Neukölln. Vi var inte heller ensamma – med oss var bland andra Expressens Malte Persson, Aftonbladets (sedermera Expressens) Patrik Lundberg och Sydsvenskans Arvid Jurjaks.

LÄS MER: Björn Werner: Handke-debatten visar på Sveriges pinsamma kunskapslucka

Så är det i ankdammens Kultursverige. Alla känner alla. Men självklart skulle dessa och andra relationer aldrig hindra mig från att upplåta plats på GP Kultur för mig själv eller andra att sänka, hylla, eller diskutera någon av deras tankar och texter i de många kulturdebatter jag hoppas att vi kommer att befinna oss i under åren framåt.

Att känna en person privat är en sak, att förhålla sig professionellt till dess yrkesroll en annan.

För i detta lilla land är det avgörande att det intellektuella oberoendet går bortom vänskapsrelationer. Ida Ölmedal visar själv prov på denna förmåga i gårdagens krönika i Sydsvenskan. En text som inte vore möjlig om vi inte kände varandra. Hon har som bättre bekant kunnat både titta på och återpublicera privata bilder från mitt sedan länge låsta Instagramkonto, och ställa direkta frågor till mig hon inte annars kunnat ställa. Med den informationen låter hon nu påskina att jag är omdömeslös som går på Nobelfest och samtidigt av principiella skäl försvarar Svenska Akademiens val av Peter Handke – och dessutom har mage att kalla Nobelkommittén för kompetent.

Med inte helt subtila undertoner anklagas jag för att vara köpt, eller i vart fall förtrollad av Nobelfestens kungliga flärd. Så förtrollad att jag kanske inte ens kan hålla huvudet kallt när det kommer till att bedöma Nobelkommitténs arbete?

Om det vill jag säga två saker:

Alldeles oavsett om jag gått på fest eller inte hade jag känt Mikaela Blomqvist lika bra ändå. Alltså vore skadan på denna kultursidas oberoende redan gjord, fest eller inte. GP Kulturs flitiga Handke-debatt under hösten, där mycket hård kritik riktats mot både Akademien och kommittén, är bevis nog för att bygget står intakt.

LÄS MER: Jasenko Selimović: Kungen borde vägra dela ut Nobelpriset till Handke

LÄS MER: Johannes Anyuru: Känner Svenska Akademien ingen skam för de döda?

Men själva kärnan i kritiken är ändå denna: att det skulle vara omdömeslöst av mig att anse att Mikaela Blomqvist är kompetent nog att bedöma ett Nobelpris och också försvara henne i det arbetet. Jag vill understryka: det tycker jag fortsatt att hon är. Hon, precis som alla andra ypperliga kritiker på GP, arbetar hos oss just för att de är mycket kompetenta läsare och bedömare av litteratur. Det är själva premissen för samarbetet.

Av samma skäl argumenterar jag fortsatt för att vi bör respektera den kompetens och kunskap som Svenska Akademien trots sina många brister härbärgerar, snarare än att bara se till den enahanda rapportering som just nu präglar svensk kulturjournalistik – inte minst på landets största morgontidning.

Att kulturchefen Ida Ölmedal nu väljer att ansluta till det perspektivet är tråkigt. Ändå hoppas jag vi ses på fest snart igen. Att känna en person privat är en sak. Att förhålla sig professionellt till dess yrkesroll en annan. Om den oberoende kulturjournalistiken ska fortsätta vara en plats för fritt tänkande människor är detta rentav en direkt förutsättning.

LÄS MER: Bra att Sara Danius valde att lämna