Första gången jag stötte på problemet med terrängcyklister var i Peter Handkes ”Mitt år i Ingenmansbukten”. Där talas om ”de självutnämnda äventyrarnas, snarare vägförstörarnas, störtlopp nedför backen”. Många fler meningar ägnas de inte, att jämföra med de talrika sidor som berättaren förärar grannarnas missljudande trädgårdsmaskiner. Cyklandet framstod som en marginell fråga. Jag har sedan dess fått anledning att tänka om.
Under pandemin har jag utökat mitt sedan tonåren redan omfattande promenerande. En dag förra våren lyckades jag finna vägen från Högsbo industriområde in till Änggårdsbergen. Den ligger tio minuter från mitt hem. Således börjar jag gå där flera dagar i veckan. Det tycks mig obegripligt att en sådan plats kan finnas gömd bakom de halvt övergivna fabrikslokalerna och kontoren. En bleknad skylt i turkos och lila lovar att man innanför dem ägnar sig åt att upprätta ”Den nya TV-kanalen”.
LÄS MER:Här är Göteborgs allra bästa cykelspår för mountainbike
Änggårdsbergen är naturreservat sedan 1975. Enligt allemansrätten är det tillåtet att cykla där, undantaget bland Botaniskas trädsamlingar. Jag tycker mest om att gå i den andra, mindre tuktade delen av skogen, ut mot Mölndal. Där är färre människor; i gengäld har jag om kvällarna sett räv, hjort och älg. Dessvärre är det också där som terrängcyklisternas framfart är som störst. Strax visar det sig att de många små stigarna att vandra vilse på i själva verket är deras informella banor. Vid ett tillfälle slår jag mig ned på en sten bara för att märka att några cyklister ämnar hoppa från den, oavsett om jag sitter kvar eller inte.
Jag lyssnar efter cyklar för att vid behov kunna kasta mig åt sidan, föreställer mig hur jag misslyckas och helt enkelt dör av skadorna.
Botaniskas hemsida berättar att det i Änggårdsbergen i dag tyvärr råder ”en konfliktfylld relation mellan fotgängare och cyklister i reservatet”. Därefter vädjar de till allas goda omdöme och hänsynstagande. Vad kan den som promenerar göra? Efter några missöden börjar vandrandet bli skräckfyllt. Jag lyssnar efter cyklar för att vid behov kunna kasta mig åt sidan, föreställer mig hur jag misslyckas och helt enkelt dör av skadorna. Genast följer den glada tanken att jag då skulle bli en fotgängarnas martyr och att mitt olycksfall skulle få cyklandet att upphöra.
LÄS MER:Debatten om Handke liknar en hetsjakt
Jag märker att jag går för långt. Terrängcyklisterna hälsar vänligt när de trampar sig upp för backarna. De ser ut som vilka människor som helst. Varför irritera sig på folk som bara har det roligt? Kanske är det just vad som stör: Den moderna människans förmåga att göra vad som helst till ett nöjesfält. Det finns få platser kvar att vara på. Jag kommer att tänka på en annan bok av Handke, ”Det stora fallet”, där en man ser ett utegym i skogen, löper amok och slår sönder det.
Sedan minns jag hans ”En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus”. I den insisterar en förlupen apotekare på skönheten hos det ogräs som växer mellan filerna i en motorväg. Längre in i industriområdet, bakom ett köpcentrum och mitt emot en fabrik finns en skogsdunge. I det höga gräset tornar ett klippblock att vila på. De få cyklar som far förbi nere på vägen är långsamma, tyngda av påsar med tomburkar, högar med kläder och annat skräp. Det är inte så vackert; hit drar jag mig ändå tillbaka. Från Änggårdsbergen är fotgängarna fördrivna.
Läs fler krönikor av Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:Någon borde försöka lura oss kritiker
LÄS MER:”Om könets existens” borde inte vara kontroversiell
LÄS MER:Var ska Postnord förvara mina brev?
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
