Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Jack Hildén skriver i Aftonbladet Kultur att Mikaela Blomqvist gränsar till elitism i sin litteraturkritik av ung samtidsprosa. Bild: Adam Wrafter/SvD/TT

Mikaela Blomqvist: Jack Hildén slevar i sig böcker som huller om buller grönsaksgryta

Felet med den unga svenska romanen är inte att författarna utgår från sin egen biografi utan att så många av dem saknar känsla för form och en litteraturhistorisk kunskap som sträcker sig längre än tre år bakåt i tiden. Det ger en ytlig litteratur som är direkt skadligt för tanken, skriver Mikaela Blomqvist som minns en äcklig lunch och svarar Jack Hildén i prosadebatten.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Recension: "Kungsbacka ultras" – Johan Espersson

LÄS MER: Recension: "Mörkret inuti och frukten" – Arazo Arif

För några år sedan åt jag en ovanligt äcklig lunch vars smak och komposition har stannat i mitt minne. Den hette ”Huller om buller grönsaksgryta”, kostade 60 kronor och bestod av blandade frysgrönsaker i krossad tomat. Denna så kallade maträtt var inte utan likheter med delar av den svenska litteraturen och litteraturkritiken.

Inte bara för att den var primitiv och riktade sig till en målgrupp som inte var kräsen utan också för att den helt saknade känsla för form, vilket jag förstås borde ha insett redan av namnet ”Huller om buller”.

Jag kan tänka mig att Jack Hildén gärna skulle äta en ”Huller om buller grönsaksgryta”. Kanske skulle han sedan skriva om den i en roman och då knappast med ett sådant förakt som jag gör här. Varifrån kommer denna tanke till mig? Den kommer från Hildéns senaste text i Aftonbladet (25/1). Där kallar han mig fantasilös elitist efter att ha läst min kritik mot den oreflekterat samtidsåtergivande unga svenska litteraturen. Så tråkigt! Det är ju just fantasin jag vill försvara men framför allt, och det missar Hildén helt, formens och språkets funktion i litteraturen.

Hildéns text bygger på två tankefel: 1) att det finns en skarp gräns mellan självbiografiskt och icke-självbiografiskt skrivande samt 2) att det finns en på förhand given språklig verklighet som författaren har att antingen underkasta sig och upprepa, eller vända sig bort ifrån. Gör författaren det förra är det ”samtid”, gör författaren det senare är det ”verklighetsflykt”.

Lyckligtvis är förhållandet mellan värld och språk mer komplext än så. När jag kritiserar delar av den unga svenska prosan är det inte för att författarna använder sig av sin egen biografi. Min invändning handlar om att de utgår från och reproducerar en språklig verklighet som vi redan känner till från tidningar och vardagstal. Det ger en ytlig litteratur som visserligen kan handla om författaren själv men som knappast ger uttryck för någon verklig subjektivitet.

Hur kommer det sig att så många slevar i sig ”Huller om buller grönsaksgryta” och envisas med att hävda att det är gott?

Bra litteratur vidgar verkligheten och gör den rikare. Det gör den genom att den ger läsaren insikt i hur snäva och begränsade de egna tankarna är, samtidigt som den lägger något nytt till dessa tankar. Det gäller för Kafkas dagböcker och Thomas Bernhards självbiografier, liksom för Borges noveller och Dostojevskijs romaner. Avgörande är inte om det som skrivs är självupplevt eller påhittat utan hur författaren arbetar med språket och formen. Hildén gör en stor poäng av att han diskuterar med sin redaktör om huruvida han skall skriva ut namnet på en bar hans romanfigurer besöker. Det är en icke-fråga. Vad Hildén istället borde oroa sig för är i vilken mån han lyckas hitta fram till ett sant uttryck, upprätta en egen språklig värld, skriva med någon slags konstnärlig konsekvens.

Det är fullt möjligt att göra det även om man skriver i och om en svensk samtid. För att nämna ett exempel från det gångna året: Andreas Lundbergs ”Ofarbar tystnad” är fragmentarisk, uttalat självbiografisk och utspelar sig i ett samtida Sverige. Men Lundbergs roman upprepar inte tidens tomhet, den överskrider den. Hur dyster den värld som träder fram i boken än är visar skönheten i språket och det berättande jagets samtal med äldre texter på möjligheten av något annat. ”Livet efter flytten och skilsmässan bara tilltagande förlamning; själens fibrer och broskdelar förbenas, tynger, kapslar in.” skriver Lundberg. Så kan en samtida erfarenhet också formuleras.

Tyvärr är det inte självklart att en yngre svensk intellektuell har en litteraturhistorisk kunskap som sträcker sig mer än tre år bakåt i tiden.

Felet ligger alltså inte hos samtiden som Hildén verkar tro utan hos författarna och den alltför flata kritiken av dessa författares böcker. Hur kommer det sig att så många slevar i sig ”Huller om buller grönsaksgryta” och envisas med att hävda att det är gott? Jag tror att det i hög grad är en fråga om läsning, där en del författare och kritiker bara läser nyutkommen litteratur. Det ger, för att låna en tanke från T S Eliot, en provinsialism i förhållande till tiden som gör vårt språkområde mindre än vad det egentligen är.

Hildén bekräftar denna misstanke när han skriver att han ”tackar högre makter” för Johan Jönssons poesi och Sara Villius bok ”Madonna” som ”visar hur det går att använda sig själv i litteraturen”. Mer rimligt vore att tacka Strindberg, Agnes von Krusenstjerna och Stig Larsson, bland andra.

Tyvärr är det inte självklart att en yngre svensk intellektuell har en litteraturhistorisk kunskap som sträcker sig mer än tre år bakåt i tiden. Ibland när jag läser kultursidorna och ser all krossad tomat, alla frysgrönsaker som serveras där tänker jag på en rad ur Lars Noréns ”Fragment II”: ”Kvar finns snart bara det språk som endast kan talas i en verklighet som vi inte uthärdar”. Jag ser det som min uppgift att med allt jag skriver motverka en sådan utveckling. Det borde Hildén också göra.

LÄS MER: Kritiken ger läsaren ingång till poesin