Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ragnar Jónassons deckare "Ön" utspelar sig på Västmannaöarna utanför Island, alla rätt enligt Maria Näslund. Bild: Elisabeth Alvenby

Isolerat och obebott ger alla rätt i deckargenren

Maria Näslund dyker ner i deckare som utspelar sig på isolerade öar - en utmärkt plats för en thriller.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

"Ön".

Bara titeln är värd ett omnämnande; någon har fattat att less is more. Inget krångel, inga ängsliga och överarbetade säljförsök, bara rakt på sak: "Ön". Att min nya favoritislänning (efter Hjálmar Jónsson och Agúst Elí Björgvinsson förstås) dessutom har skrivit en av sommarens allra bästa kriminalromaner gör inte saken sämre.

Jag upptäckte Ragnar Jónasson förra året när hans bok "Mörkret" kom ut på svenska och vi fick träffa en polis som inte liknade någon annan, vilket nästan aldrig händer trots att jag läser fler deckare än vad som kan vara hälsosamt. Denna aviga Hulda Hermannsdóttir var full av hemligheter och minst lika spännande som fallet hon utredde. Att lära känna henne krävde tålamod; det här är inte en person som bjuder på sig själv i onödan. Jag blev helt fascinerad, men också lite orolig mot slutet då detta uppenbarligen var kriminalinspektörens sista fall före pensionen. Just det brukar verkligen inte vara något hinder för ärrade män i kriminalromaner, men här fanns något slutgiltigt – redan i första boken.

Det visade sig att Ragnar var en lurig typ som skapat en bokserie som går baklänges. Man börjar helt enkelt med slutet, som på vilken baklängesmiddag som helst. I den andra boken är alltså Hulda yngre, vilket i sig är ett utmanande pussel att ägna sin semesterhjärna åt.

Hulda är såklart fiktiv, men ön är den högst verkliga Ellidaey som tillhör Västmannaöarna utanför Islands sydkust. Bildgoogla härligheten, så förstår du snart varför det är en perfekt scen för en thriller. Dramatisk och otillgänglig natur, en enslig jaktstuga, noll mobiltäckning och obebott förutom ett antal får som hissas upp längs de branta klipporna på sommaren. Det är alla rätt i denna genre.

Mari Jungstedt går precis samma väg i sin senaste Gotlandsdeckare "Jag ser dig" när hon placerar några ungdomar på Lilla Karlsö för en ”mysig” helg på en öde ö. Precis som hos Jónasson blir kompisgänget körda av farbror med båt och har ingen möjlighet att själva åka därifrån. Mobilen fungerar bara på ett ställe, det dräller av får och finns goda förutsättningar för ondska.

Upplägget är klassiskt, inte minst i skräckgenren, och helst ska det innefatta unga människor. Camilla Stens "Staden" som kom ut i våras följer också mallen där den övergivna staden är som en isolerad ö, utan möjlighet till kontakt med omvärlden och med en grupp människor som är utlämnade till varandra. Det är bara fåren som fattas.

Island har funnits på min lista över drömresemål sedan jag läste fem poäng isländska på universitet och lärde mig säga gódan daginn och gott kvöld. Helst hade man ju velat använda fraserna i ett möte med Hulda, men jag skulle nöja mig med att upptäcka ön genom böckerna om henne. Promenera genom med Reykjavík i Huldas fotspår, hitta Västfjordarnas gömda dalar och spana in den respektingivande Ön – lite på avstånd. Man är väl inget får.