Det började med sommarnattsmusik i bygdegården på Fårö, under tidigt 90-tal. Och sedan har det fortsatt med Lördagsmusik i Redbergskyrkan, verksamhet i Margarinfabriken, i Överås slott, på Redbergsteatern och, under de senaste 20 åren, i Katakomberna i Kvarnbyn och liten kulturvecka på Fårö.
– Om man drar ihop allt det här så kan man säga att jag ägnat mig åt ideellt arbete som kulturarrangör i 30 år – och varit lycklig varenda sekund. För att förmedla det här med fantastisk musik, poeter, dansare och konstnärer och så vidare, det är en sån glädje, säger Iréne Sjöberg Lundin, som också sitter i kommunfullmäktige och kulturnämnden för Demokraterna.
Vad av allt det du gjort är du mest stolt över?
– Jag är stolt över allt, men det som ger mig den totala lyckan och glädjen är två saker: att fylla vårt gamla hus på Fårö med konst, musik och litteratur och en lycklig sommarpublik. Redan i december ringer människor och frågar: det blir väl en kulturvecka i år? Vilken vecka blir det? Och den andra lyckan är Katakomberna i Kvarnbyn. Jag älskar min underjord där ute.
Visat vägen för andra kvinnor
Lite extra stolt är hon också över att ha varit med och visat vägen för andra kvinnliga arrangörer.
– När jag började på 90-talet, då var det inte många kvinnor som höll på och arrangerade kultur. De var männens domäner. Så att jag får det här nu, 73 år fyllda, som kulturarrangör – det glädjer mig. Och det är otroligt roligt att få medalj för allt det här arbetet man gör i bakgrunden.
Det var under nationaldagen som det blev offentligt vilka personer som förlänas med medalj av kungen i år. Iréne Sjöberg Lundin är i fint sällskap, med bland andra Beatrice Ask, Anders Danielsson, Barbro Lindgren och Leif GW Persson. Medaljerna kommer att delas ut vid en ceremoni på slottet den 1 september.
Saknar kulturen i coronakrisen
Eftersom hon passerat 70 år har de senaste månaderna varit annorlunda för Iréne Sjöberg Lundin, något hon berättat om i GP vid ett par tillfällen. Hon säger att det som varit värst är att kulturlivet släckts ned.
– Det har gått bra annars, med vardagslivet och mina politiska uppdrag. I vanliga fall är jag på konserthuset minst två gånger i veckan, på Artisten, alla lördagar i Katakomberna, jag har haft utställningar – och allt det är borta. Det är tungt.
