Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Internetcommunityt som uppstod från de döda

Den sista delen i serien ”Internetforumen som formade oss” handlar om Skunk, internetcommunityt som uppstod från de döda efter att ha blivit nedlagt. I dag lever det ett stilla liv i ett hörn av internet. Det finns ingen plats där det är mindre hemskt att skriva än där, skriver Gordana Spasic.

Serie: Internetforumen som formade oss

Före Facebook och Tiktok hade Sverige många egna internetcommunities och forum. Vissa av dem finns kvar och lever en borttynande tillvaro, andra är borta sedan länge.

Under vintern går GP Kultur upp i internetsnostalgi. Vi har bett ett antal namnkunniga författare och kulturskribenter att minnas sitt favoritforum bland de svenska sociala nätverken – och fundera på vilka de fick möjligheten att bli där, som unga i internets barndom.

I serien har essäer av Emanuel Karlsten, Kristofer Folkhammar, Donia Saleh, med flera, publicerats.

Året är 2014 och en relation har just tagit slut. Vi har beslutat att inte ha någon kontakt, ändå får jag höra att min före detta pojkvän skriver om mig i sin dagbok på internetcommunityt Skunk. Varje natt drömmer jag har oöppnade sms från honom. Drömmen är enkel, nästan förolämpande, så länge som jag håller mig från att läsa dagboken. Innan honom hade det varit en annan kille på som skrev om mig, och dessförinnan en tredje. Det kanske låter buskis, och det var det väl också. Genom åren har likväl andras bilder av en åsamkat stor smärta, och stor förvirring. Oavsett vad de varit tänkta att förmedla. Det är ett övergrepp i sig att ta sig rätten att beskriva och tolka en annans liv.

LÄS MER: Så blev Sverige först i världen på internetcommunitys

Jag nämner det för min terapeut – en sober, reslig och magerlagd kvinna, knappt äldre än mig – att jag känner mig som kringskuren fysiskt. Att det är svårt att hantera att någon sitter och skriver om mig där ute. I sann KBT-andra uppmanar hon mig att skaffa ett eget konto. Hon har aldrig hört talas om Skunk. Det gör henne detsamma vad det är för sida. Det kunde varit Knullkontakt.se (någon borde göra en kopia av också det nätverket, bara för domännamnet). Jag skaffar Skunk, skriver något om kulturmän under medellängd och exet raderar genast sin dagbok. Med detta annekterade jag “nya Skunk”.

Skunk.nu var år 2000 Sveriges största community och ägdes vid tidpunkten av Spray. På 2010-talet lade de ner Skunk. Boken “Skunk: De bästa texterna från skunk.nu” utkom i nära anslutning till nedläggningen på Eitrem förlag. Urvalet gjordes, i vart fall delvis, utifrån vilka användare som hade gjort sig namn i bok- och/eller mediebranschen (Bevis för detta – merparten av de medverkande publicerade sig med sina vanliga namn, och inte skunknamn). Berättelsen om Skunk är därför ofrånkomligen att det var något slags plantskola för unga författare, med de anonyma dagböckerna som communityts främsta funktion. Som att folk skrev i hopp om att någon gång “bli författare”.

Jag skaffar Skunk, skriver något om kulturmän under medellängd och exet raderar genast sin dagbok. Med detta annekterade jag “nya Skunk”.

Den 28 mars 2013 öppnade en kopia av Skunk, i ny regi och under nytt domännamn. När jag skriver om Skunk nu, är det efterhärmningen som avses. Gamla Skunk hade jag aldrig – det tillhörde min kille på gymnasiet, det var hans rum och där fick han vara i fred. Kopian är till sin beskaffenhet nostalgisk. Nostalgi är inte en estetisk känsla, den har inte ens med minnet av lycka att göra, skriver Houellebecq. Den är lika ful som färgen Skunklila och en av de sakerna som är så bra med nya Skunk är att ingen någonsin har påstått något annat. Mytbildningen kring originalet – som en plantskola för unga författare, eller att någon slags intellektuell verksamhet överhuvudtaget ska pågå – hängde inte med. Tillåtande på så sätt att man bara kunde skriva på.

Genomsnittsanvändaren år 2021 är ingen särskild, i vart fall står anonymitetsnormen i vägen för att jag ska försöka mig på en beskrivning. Konton upphör och återuppstår, vissa liksom muterar över tid. Det texterna har gemensamt är att de går under namnet dagböcker – utan att nödvändigtvis vara skrivna i diarieform. Det händer att dagböcker man avfärdat som tomtänkta och tråkiga når plötsliga litterära höjder. I motsats till bloggar saknar skunkdagböcker tydlig riktning, skrev en av redaktörerna till ”Skunkboken”, Ida Säll, i förordet. Det har kopian gemensamt med originalet. Jag tänker på det hemska uttrycket “textens smärtpunkt”, hur dumt det är. När jag hör ordet ser jag en laserpekare framför mig.

Det är i grupperna på skunk som samtal, i bokstavlig mening, har pågått, men de är sällan särskilt roliga. Det egentliga samtalet har ägt rum mellan dagböckerna, i hur språk omförhandlas och värdena omfördelas mellan dem. Och jag har funderat på varför det gjorde så ont att bli indragen i någon annans språk. Varför jag upplevde det som så våldsamt att det fanns någon där ute som skrev om en. Det är i sig förnedrande att bli föremål för vanvettig prosa, fånge i bilder runda av pretention, av ren fåfänga om inte annat. Jag vill smickra mig själv och tänka att det handlade om motstånd mot enkla berättelser. En skräck inför orden som något slags fungibel egendom, till för att tjäna avsändarens syften. En människosyn där människan och bilden av henne i ett enskilt psyke är en och samma. Många år senare framstår det som dumt i sig självt, att jag såg det på det viset. Det hade med min ambivalens inför skrivandet som praktik att göra.

Genomsnittsanvändaren år 2021 är ingen särskild, i vart fall står anonymitetsnormen i vägen för att jag ska försöka mig på en beskrivning.

Någon gång på gymnasiet läste jag Tom Wolfes “Fåfängans fyrverkeri” och alltsedan dess har jag plågats av den enkla frågeställningen “Varför”. Vartenda ord jag skrivit (och låtit bli att skriva) har föregåtts av fjortisfilosofiska överväganden kring just varför. Men skunkdagboken, som till en början var ett desperat (och tämligen aggressivt) motstånd mot skrivandet, blev till någonting annat på vägen. Berättelserna om en löper parallellt, liksom de mer eller mindre beständiga viljor man har stöter samman och går isär. Under varje ögonblick av existensen finns vi i en mångfald bilder. Det framstår som så klart, när man följer användare över längre tid. På det stora hela vittnar skunkdagböckerna om att det på många håll pågår en kamp om att få livet att utmynna i något slags intelligent tillvaro, snarare än ett låtsasliv. I det finns inget klandervärt. Ett sätt att få det att göra det är att öppna upp sitt språk för andra. Det hör också till att misslyckas. Det där skrivandet är ofta just det, ett misslyckande med den ansatsen. Varken mer eller mindre.

Det kan tyckas självupptaget, att gå tillbaka i “arkivet” av sin skunkdagbok och läsa vad man själv en gång skrivit men det fyller en viktig funktion. Det är att spåra de band som gör oss till människor, genom ett skämt, ett ord, en ton. Saker som gör det liv man levt lite mindre oviktigt och lite mindre korkat.

Lystnaden efter ord och fraser känns i sig fåfäng, men möjligheten att bli läst som Skunk ger i förening med anonymitetsnormen, gör skrivandet där till någonting annat. För mig har det bland annat varit en plats att dumpa ofullgångna tankar på; som de gamla kristna ritar man en halv fisk i sanden i hopp om att någon annan ska fullborda formen – och i förlängningen om något slags samförståelse kring språk och ingenting annat.

Senast var det en användare som skrev i sin dagbok att han hade drömt om orden “min frus pojkvän”. Figuren gick rakt in i hjärtat på mig, och har kommit att beteckna alla mer eller mindre oklara förbindelser i ens liv. Jag kommer inte på någon annan plats, där det känts enklare att skriva.

Läs de andra texterna i serien ”Internetforumen som formade oss”

LÄS MER: Inuti varje vuxen bor en känslig sextonåring

LÄS MER: Flashback är farligast på internet

LÄS MER: Att bli till som bög på Qruiser

LÄS MER: Playahead var fjortisarnas kollektiva paradis

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.