Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Inte säkert att Elin Wägner skulle ha firat 8 mars

I dag är det den internationella kvinnodagen. Men det är inte säkert att författaren och feministen Elin Wägner skulle tyckt att det var något att fira. Hon trodde ju knappt på rösträtten, skriver Ulrika Knutson.

Elin Wägner (1882–1949) firade inte 8 mars. På hennes tid var detta en festdag bara i Sovjet. En dag då utarbetade kvinnor fick nejlikor av sina män, om de kommit ihåg att skaffa några. Men även om kvinnornas helgdag hade firats i Sverige är jag inte säker på att Elin Wägner hade korkat upp champagnen. Hon tog aldrig ut några segrar i förskott.

Herregud, hon trodde ju knappt på rösträtten. Det har ni säkert förträngt. Det var ju ändå hon som skrev "Pennskaftet" (1910), vår mest kända roman om rösträtten.

Hon hade jobbat hårt för att svenska kvinnor äntligen fick gå till valurnorna 1921. Men vad skulle kvinnorna i riksdagen att göra, undrade Elin Wägner i sitt stilla sinne. Hon höll ju med Elisabeth Tamm på Fogelstad: "Politiken är ett spel, avskuret från det verkliga livet".

LÄS MER: Kvinnlig rösträtt vanns med broschyrer, inte bomber

Redan från början tvivlade Elin och Elisabeth och de andra Fogelstadfeministerna på kvinnornas möjligheter att förändra den patriarkala riksdagen. De fick göra det bästa av situationen, och i någon mån skola kvinnorna till medborgare. Därför startade de Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad, och tidningen Tidevarvet. Men de trodde inte att det skulle leda till någon revolution.

1941, tjugo år efter allmänna rösträttens införande skriver Elin i sin dagbok: "Rösträtt – båg!!" I brev till exmannen förklarar hon att hon inte tror på några auktoriteter längre; inte på riksdag och regering, inte ens på lantbruksskolorna Svalöf eller Ultuna – allra minst på dem. De framhärdade ju med kemikalier i jordbruket, och var helt ointresserade av varningarna som Elin och Elisabeth Tamm kom med i sin lilla bok "Fred med jorden" (1940).

Året därpå ger hon ut "Väckarklocka", denna märkliga debattskrift som skräller ilsket ännu.

"Det är inte så allvarligt att misslyckas med en roman, men misslyckas jag med 'Väckarklocka' måste jag fråga mig om jag har fel i min tro att det går att väcka upp kvinnorna."

LÄS MER: Nu kan första vågens feminism göra comeback

Elin Wägner var pessimist. Hon misstrodde karlarna, men kvinnorna var inte en bit bättre. Folk såg inte längre än näsan räckte. Så här skrev hon i ett brev till Ellen Key 1916. Det handlade om freden, men det kunde ha gällt vad som helst:

"Jag är mycket pessimistisk allra innerst, men jag har märkt att när förtvivlan når en viss punkt är det lätt att falla över i, om inte optimism, så en halvt trotsig halvt hoppfull handlingskraft. Man står inte ut med att göra ingenting."

Hon levde som hon lärde. Feminist blev hon tidigt. Som barn ville Elin Wägner bli präst, precis som morfar och morbror Alfred, "men att som det nu var fick jag inte ens predika på lek för mina syskon". Men hon kunde skriva, och det gjorde hon med en "ärelystnad inte bara för egen del, utan för alla flickors del".

Hon ville ta studenten – pappa sa nej – men hon gjorde kometkarriär som journalist och författare, och hamnade med tiden i Svenska Akademien. Mest känd är hon för de rappa och roliga ungdomsverken "Norrtullsligan" och "Pennskaftet" – och för debattboken "Väckarklocka". En fortfarande uppfordrande och svårsmält bok.

Redan från början tvivlade Elin och Elisabeth och de andra Fogelstadfeministerna på kvinnornas möjligheter att förändra den patriarkala riksdagen.

Elin Wägner har alltid varit besvärlig. På ytan är hon lätt att gilla, med sina vackra hattar och moderna idéer om kvinnans individuella frigörelse. Men skrapar vi på ytan hittar vi en sträng civilisationskritiker, som kräver mer än vad hon lovar. Det är bra med kvinnokamp, men kvinnors skyldigheter är viktigare än våra rättigheter. Just genom sina erfarenheter har kvinnorna en skyldighet att rädda planeten, stoppa krigen och skydda barnen.

Elin Wägners moraliska tonfall känns gammaldags, men i sakfrågorna är hon modern, långt före sin tid.

Hennes miljöintresse vaknar också tidigt, när barndomens skogar hotades. Redan som femtonåring skriver hon en novell där hon anklagar Domänstyrelsen för att vilja "kalhugga hela Småland". Från trettiotalet varnar hon för resursslöseriet, uttömningen av jordens resurser och "övergödningen som bidrar till utsugningen av jorden".

Redan 1924 – för snart hundra år sedan – skriver hon ett kåseri i den nystartade tidningen Tidevarvet. Rubriken är "Lampan och världshushållningen". Hon skriver: "I allt snabbare takt förbrukas den vilande kraften som sparats från tidigare, eldigare jordskeden." Ja, det handlar om fossila bränslen. "Allt mer glupska blir behoven för att kunna hålla allt flygande, farande och producerande igång, som präglar vår civilisation."

LÄS MER: Svavel och frisk luft om att vara kvinnlig journalist

Hon skriver om vardagens billiga glödlampor, producerade för att snabbt gå sönder, kastas och ersättas av nya. Fabrikören tänker rent av förkorta lampornas livslängd ytterligare! Hon avslutar: "Detta riktar ljuset på en punkt av det stora, slamrande, kraftförbrukande maskineriet, i vilket vi alla är indragna.”

Ja, vi är alla indragna. 1924 är jag övertygad om att många läsare bläddrade vidare till en gladare artikel om ekonomiska och sociala framsteg, men hundra år senare kan vi inte bläddra vidare.

Intressant är också hennes syn på demokratin. Här har vi en rösträttsaktivist som redan 1921 – året då kvinnorna fick full rösträtt – talar om den parlamentariska demokratins brister. "Röstningen" är inte allt. Medborgarna måste kunna påverka politiken också utanför riksdagen: "Jag undrar om frågors uppluckring och bearbetning inom små grupper är rätta vägen?"

Elin Wägner – som alltid långt före sin tid – pekar här på demokratins svagheter, något som dagens statsvetare brottas med. I dag hackar alla på vår krassliga demokrati. Populisterna menar att politikerna är en elit som fjärmat sig från folket. Syrliga teknokrater tycker inte att demokratin levererar längre, när okunniga medborgare väljer inkompetenta ledare. Hur ska de kunna lösa samtidens stora problem? Enligt många lider västvärlden av demokratiskt utmattningssyndrom: lågt valdeltagande, medlemsflykt från partier, föreningar och samfund, politisk maktlöshet och mediestress. Om samhällelig tillit eroderar och medborgarna väljer bort inflytandet så är demokratin i kris.

Elin Wägner har alltid varit besvärlig. På ytan är hon lätt att gilla, med sina vackra hattar och moderna idéer om kvinnans individuella frigörelse. Men skrapar vi på ytan hittar vi en sträng civilisationskritiker

Många av dessa problem spårade Elin Wägner redan på 1920-talet, och i "Väckarklocka" ekar de hela tiden.

I dag firar vi 8 mars, hundra år efter allmänna rösträttens införande. Det är inte säkert att Elin Wägner tycker att det är något att fira. Hur har vi använt rösträtten, skulle hon fråga. Hur har vi brukat demokratin?

Jorden ligger ju förödd och förrådd. Själva atmosfären tunnas ut. Krigen pågår, flyktingarna bankar på dörren. Det humanitära underskottet växer. Pessimister är många av oss, mer eller mindre, men står vi ut med att göra ingenting?

Ulrika Knutson är journalist och författare. Hennes bok om "Den besvärliga Elin Wägner" (Historiska media) kommer i slutet av mars.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.