“Barn i vuxenkläder!!!”
Det tog några sekunder innan jag fattade att kritiken, fräst rakt ut mot trottoaren, egentligen var riktat mot en av mina söner. Eller ja, mot mig, den som klätt på honom. Någonting med min treårings linneskjorta och bruna skinnskor gjorde att det blixtrade till i tanten, saliven flög.
Jag förstod vad hon menade. Ingen av mina avkommor hade på sig något av de attribut som den hennes fnysande generation förknippar med människokategorin barn. De såg inte alls ut som Charlotte Gyllenhammars skulptur Ute, inkapslade i den sorts sfär av bävernylon som de flesta nu vuxna tillbringat majoriteten av sin uppväxt i. De hade varken gnisslig galon i bjärta färger, stiliserade djuransikten på magen eller glittriga tryck med karaktärerna från någon väl marknadsförd animerad film. Mina barn har på sig, ja, mer sånt jag själv skulle kunna gå ut i.
De typiska barnkläderna, som vuxna aldrig själva skulle övervägt, har förklarats med argument om funktion eller att “barn gillar sånt”.
Jag har stött på liknande vrede förut. För att klä ut barn, liksom förställa dem efter vad som passar föräldrarna, gör man bara inte. Det är ju förtryck, Nygårds Karin Bengtssons fotografier av clownklädda små människor (ställs ut på Zornmusseet i sommar) som kippar av instängdhet och tvång.
Rousseaus idéer av att låta barn vara barn kanske tog allra mest fäste i 1900-talssverige. Men i en pervers form, där barn ska hållas i särskilda reservat där helt egna estetiska regler gäller, där alla dofter, ljud och material är annorlunda från det vi andra människor gillar. Barnrum, barnbord, barnmat. Och barnkalas, som nästan verkar ha utformats för att skapa maximalt obehag och uttråkning för alla vuxna inblandade. Där musiken är irriterande, färgerna störiga och kultur får vara nästan hur blippig och dum som helst.
Varför finns det inga kreddiga dagis, ylade Filip och Fredrik i en podd redan före jag själv blev förälder. Kan inte barnen lika gärna lära sig vem Dylan är, som de kan plugga in samtliga melodifestivalsbidrag?
Jag håller nog med. De typiska barnkläderna, som vuxna aldrig själva skulle övervägt, har förklarats med argument om funktion eller att “barn gillar sånt”. Men när jag var liten fanns det inget högre kvalitetsomdöme än att något var äkta. Hade jag kunnat byta de billiga plastvarianterna – barnvarianterna – mot riktigt guld, riktiga djur, riktiga kängor, hade jag alltid valt det senare. När jag fick äkta akvarellpennor i en ask av metall och slapp de torra tuschpennorna med gnagda lock var det en stor dag.
Jag bär min bebis i sjal men tar med honom på vinbar, på vårt senaste 4-årskalas hade vi både råbiff och fiskdamm.
Medvetna unga föräldrar är intresserade av ett mer symbiotiskt familjeliv. För några år sedan beställde jag barnens kläder utomlands, nu massproducerar H&M kopior av samma modeller. Få hem har kvar möbler som ungarna inte får sitta i, leksaksaffärerna är å andra sidan fyllda med sobrare kulörer och mjukare former, formgivna för att fungera med resten av inredningen. Finrummen är borta, men barnens ägodelar måste inte nödvändigtvis bo en skramlig back i det sämsta rummet i huset längre. Jag bär min bebis i sjal men tar med honom på vinbar, på vårt senaste 4-årskalas hade vi både råbiff och fiskdamm. Kompromisser.
Jag vet, det fnissas åt min generations livsstilsprojekt. Ha-ha, de ser ut som bockstensmannen, skriver vuxna på internet om mina barn när de har ulljackor som matchar min egen istället för nåt illskärt och stormönstrat. Men vi som lever tätt måste jämkas. Och det kanske till och med är mer äkta.
Läs mer av Anna Björklund:
LÄS MER:Jag är trött på feministernas Paradise hotel-hyckleri
LÄS MER:Woke-generationen kommer aldrig göra uppror
LÄS MER:Waldorfskolan är mer relevant än någonsin
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
