Förintelsen i Ukraina
Före andra världskriget fanns det cirka 2 miljoner judar i sovjetrepubliken Ukraina. Under nazisternas ockupation mördades cirka 1,5 miljoner av dessa, inte i gaskammare eller koncentrationsläger, utan genom att skjutas till döds i stora massgravar, ofta strax utanför sina egna städer eller byar. Dessa mord, under ledning av tyska Einsatztruppen, brukar kallas ”Holocaust by bullets”. Historiker uppskattar att ca 140 000 personer tjänstgjorde som hjälpmilis åt de tyska nazisterna i Ukraina.
Samtidigt ligger Ukraina på fjärde plats i listan över ”De rättfärdiga bland folken”, en förteckning över människor som räddade judar under Förintelsen, utfärdad av Yad Vashem i Israel. Det finns över 2200 personer från Ukraina med på listan, som toppas av Polen, Nederländerna och Frankrike.
Det hade hunnit bli midnatt när Elena Borodjanskaja-Knysh blev kommenderad att stiga fram till ravinkanten tillsammans med sin fyraåriga dotter. Hon väntade inte på nästa kommando, utan knuffade direkt ner flickan och kastade sig efter. Någon sekund senare började kroppar falla över henne, och sedan blev det tyst. Femton minuter därpå kom nästa grupp, nya skott avfyrades och blodiga kroppar föll återigen ned i ravinen.
”Jag kände att min dotter inte rörde sig. Jag böjde mig över henne, knöt mina nävar och tryckte in dem under hennes haka, så att min lilla flicka inte skulle kvävas. Min dotter började röra på sig. Jag försökte resa mig så jag inte skulle krossa henne. Det var så mycket blod runtomkring oss. Skjutandet hade pågått sedan klockan nio på morgonen. Kroppar låg ovanpå mig och under mig.”
Vittnesmålet kommer från den ryska ”Svarta boken” om Förintelsen i Östeuropa, av Ilja Ehrenburg och Vasilij Grossman.
Den 27 september, bara en vecka efter tyskarnas intåg i Kiev, sattes det upp anslag på husväggarna: ”Judar i Kiev med omnejd! På måndag den 29 september, kl. 07.00 ska ni infinna er med era tillhörigheter, pengar, dokument, värdesaker och varma kläder på Dorogozjitskaja-gatan intill den judiska begravningsplatsen. Att inte infinna sig bestraffas med döden. Att gömma judar bestraffas med döden.”
LÄS MER:”Flykten till Marstrand” skildrar hur 200 judar flydde till en ödslig klippö
Vissa trodde att de skulle bli förflyttade till något arbetsläger, andra misstänkte vad som väntade och hade klätt sig i svart. Många självmord begicks den dagen.
Från gryningen den 29 september fylldes Kievs gator av en långsam ström av människor, som rörde sig mot den judiska begravningsplatsen utanför staden. Den vandrande folkmassan var så stor att det nästan blev omöjligt för någon att korsa gatan och vandringen pågick under hela dagen. Familjer hade bakat bröd, hyrt ryggsäckar och vagnar för färden. Mödrar bar på spädbarn eller drog dem i barnvagn. Gamla och sjuka blev burna på bårar eller filtar. Vissa trodde att de skulle bli förflyttade till något arbetsläger, andra misstänkte vad som väntade och hade klätt sig i svart. Många självmord begicks den dagen.
Från den judiska begravningsplatsen blev människorna kommenderade vidare mot Babij Jar, ett skogsområde med en stor ravin, ytterligare en kilometer bort. Vid ankomsten delades de in i mindre grupper och fördes till ”registreringen” där man hade satt upp ett stort antal skrivbord utomhus. De blev fråntagna sina dokument och värdesaker och beordrades att klä av sig nakna. Män, kvinnor, barn och gamla fördes i grupper om trettio-fyrtio personer till ravinens kant och sköts ned. Små barn knuffades ned levande. Hela platsen omslöts av taggtråd för att hålla utomstående vittnen borta och bevakades av tyska och ukrainska militära trupper.
Ingen vet exakt hur många som mördades under dessa två dagar, men enligt tyskarnas egen rapport är antalet 33 771 personer. Under de kommande krigsåren användes ravinen som avrättningsplats av tyskarna för alla ”oönskade element”. Det uppskattas att det ligger ca 100 000 personer i Babij Jar, varav två tredjedelar är judar. Den resterande tredjedelen består bland annat av romer, människor med funktionshinder, sovjetiska krigsfångar och ukrainska nationalister.
Vid krigets början, även före krigets inledning, fanns det ett samarbete mellan tyskarna och den ukrainska nationalistorganisationen OUN, vars väpnade fraktion UPA blev en aktiv medhjälpare vid nazisternas folkmord. De ukrainska nationalisterna såg tyskarna som en befriare från det sovjetiska oket, en kraft som skulle hjälpa dem att åstadkomma ett fritt och självständigt Ukraina. När det efter några år blev klart att tyskarna inte hade några planer på en sådan självständighet förändrades relationen. Många av nationalisterna föll i onåd och avrättades, vissa på Babij Jar.
Under Sovjetepoken fylldes den stora ravinen igen. Det dröjde till 1966 innan en mindre minnessten restes på platsen, men först när Ukraina blev självständigt 1991 kunde ett monument resas som uttryckligen hedrar de judiska offren. Detta skedde på initiativ av judiska organisationer i Västeuropa och USA. I dag är Babij Jar ett park- och grönområde och en integrerad del av Kievs stadsbebyggelse. I den stora parken, där benrester från tiotusentals offer vilar, rastar människor sina hundar eller tar en joggingtur.
Men kanske är inte den respektlösa attityden det största problemet. Babij Jar har blivit en plats där bödlarna hedras och jämställs med sina offer. Direkt efter självständigheten började ukrainska nationalister resa minnesmärken och i dag finns ett trettiotal sådana av varierande karaktär, vissa med och vissa utan anknytning till platsen.
Många är till minne av OUN-medlemmar, trots att det är fastställt och väldokumenterat av oberoende forskare att nationalisterna medverkade både vid massmordet på Babij Jar och många andra förintelseplatser i Ukraina. Även öppet antisemitiska författare och publicister från krigstiden hyllas på Babij Jar, som poeten Olena Teliha och redaktören Ivan Rogatj.
LÄS MER:Så slutade Ukrainas judar att andas
Babij Jar har blivit en plats där bödlarna hedras och jämställs med sina offer.
I Ukraina vill myndigheterna inte kännas vid det långvariga och aktiva samarbetet med de tyska nazisterna. Berättelsen är att nationalisterna var hjältar som kämpade mot fienden Sovjetunionen för ett fritt Ukraina, punkt. Det finns en lag, den så kallade glorifieringslagen, som förbjuder all form av kritik mot dem. Behovet att markera sin position gentemot Sovjetunionen och skapa ett nationalistiskt narrativ överskuggar allt annat, så man väljer att blunda för obekväma fakta.
Denna vittvätt av historien påbörjades officiellt direkt efter självständigheten 1991, men den militära konflikten med Ryssland sedan 2014 har förstärkt den ytterligare. Vad innebär en sådan minnespolitik för de judar som finns kvar i Ukraina i dag?
Eduard Dolinsky, ordförande för Ukrainas Judiska Kommitté har sedan många år kämpat mot den falska historieskrivningen som myndigheterna bedriver. Vi har bett om en intervju inför den stundande årsdagen av massmordet, och Hans Wåhlberg som är baserad i Kiev träffar honom på Babij Jar. Dolinsky försöker sammanfatta resultatet av organisationens ansträngningar:
“Vi har fortfarande inte haft någon framgång. Inga monument har tagits ner. Det finns minnesplaketter för dem som öppet samarbetade med nazisterna, till och med för officerare i Einsatztrupperna. Och det kommer fler och fler nya monument, varje vecka, överallt. Men å andra sidan, vi planterar små frön av tvivel hos allmänheten om dessa människor som glorifieras. Så som droppen urholkar stenen kanske vi en dag kommer att lyckas. Kanske.”
Det har under flera år planerats för ett stort minnescentrum på Babij Jar, och frågan har lett till hätska kontroverser. Projektet planerar totalt tolv nya byggnader eller monument på det stora området. En av byggnaderna har redan uppförts, en symbolisk synagoga, och resten beräknas stå klart år 2026. Nationalistiska grupperingar som kritiserar projektet vill att det nya centrat inte bara ska fokusera på Förintelsen utan inkludera alla personer som mördats på Babij Jar.
Men Dolinsky är glad över att president Zelenskij, som själv är av judisk börd, tydligt har uttalat sitt stöd: ”Det är en mycket positiv sak från Zelenskij. Trots kritik från nationalisterna, som vill se förintelseförövare bli ihågkomna här, ovanpå benknotorna av sina judiska offer. Se, här finns ett litet monument för nationalisterna, med femtio namn. Bland dessa finns människor som var befälhavare för den ukrainska hjälpmilisen. Det är helt ofattbart. Det är omöjligt att begripa, en normal person kan inte ta in det.”
LÄS MER:Min farfars öde i Förintelsen var länge gömt i en förbjuden bok
Man får inte glömma att det i Ukraina fanns tusentals modiga människor som med risk för sina och sina familjer liv räddade judar under Förintelsen.
Dolinsky förklarar att det framför allt är tack vare Facebook som han kan göra sin röst hörd, från ukrainsk media får han inget stöd alls. Antingen stöttar de nationalisterna eller så är de rädda för att ta upp frågan. Den militära konflikten med Ryssland gör situationen extra svår. All kritik av myndigheterna tolkas som rysk propaganda och han blir ofta anklagad för att vara rysk agent. Dolinsky hoppas på ett EU-inträde, som han förväntar sig skulle medföra villkor om ersättning för förlorad judisk egendom och ett förbud mot glorifieringslagen.
Man får inte glömma att det i Ukraina fanns tusentals modiga människor som med risk för sina och sina familjer liv räddade judar under Förintelsen. Det var några av dessa som hjälpte Elena och hennes fyraåriga dotter efter att de hamnat i den djupa ravinen. I skydd av mörkret, när soldaterna hade avlägsnat sig från platsen där hon låg, lyckades hon kravla sig uppför den branta sluttningen med den medvetslösa flickan i famnen. Hon stapplade genom skogen och lyckades nå den lilla byn Babij Jar, där hon och flickan under fyra dygn gömde sig i källaren till en övergiven tegelfabrik. Sedan tog de sig vidare och fick skydd av en rad vänner, som turades om att hålla henne och flickan gömda i sina hem.
Men berättelsen om sådana hjältar är osynlig i dagens Ukraina. Inga minnesplaketter sätts upp, inga statyer reses och inga gator bär deras namn. Tystnaden är total.
Som den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko skrev för sextio år sedan i sin berömda dikt Babij Jar: ”Allt skriar ljudlöst här.”
Ukrainska nationaliströrelsen OUN/UPA
Den ukrainska nationaliströrelsen OUN splittrades 1940 i två fraktioner, OUN-B under Stepan Bandera samt OUN-M under Andrij Melnyk. Bandera-fraktionen bidrog med två bataljoner som marscherade med tyskarna under invasionen av Sovjet. Melnyk-fraktionen administrerade staden Kiev i september-oktober 1941 och deltog i aktionen mot judar som resulterade i massmorden vid Babij Jar. De två ledarna hade rekryterats av tyska underrättelsetjänsten före kriget men sattes senare i koncentrationslägret Sachsenhausen.
UPA bildades 1942 som en militär gren av Bandera-fraktionen. Den stod för etnisk rensning av judar och polacker i norra Ukraina och hjälpte tyskarna med gerillaattacker mot sovjetiska förband.
LÄS MER:Ett telegram från fadern räddade Roza
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
