Första lördagen i augusti. Vi sitter vid en enorm skeppsring nere vid Vita gaveln. Skärgårdsbåten ”S:t Erik” passerar tätt intill berget, omkörd på insidan av en aluminiumracer. En blåvit vattenskoter svischar förbi allihop.
Vi väntar på att få en bild på estniska forskningsfartyget ”S/Y Admiral Bellingshausen”, en svart, stor ketch som ska stäva uppför älven; man får bara en chans.
Jag har haft mejlkontakt med båten, den ska snart vara här. Har suttit en stund, tankarna börjar fladdra i värmen. Jag tänker på andra polarfarare jag mött. På seglarparet Rolf Bjelke och Deborah Shapiro, på äventyraren Ola Skinnarmo.
Antarktis är inget seglingsparadis! Det var så Rolf Bjelke sa till mig på Hälsö för några år sedan. Bjelke och Shapiro hade kommit hem, lagt till vid bryggan efter långseglingen i Södra Oceanen med ”Northern Light”.
Vi var inbjudna till huset på ön för att se deras dokumentär om seglatsen. Det var första gången, ingen hade sett den tidigare, spänningen gick att ta på. Filmen Vildmarkshav gav mig en hästspark i magen. En brutal upplevelse av sviktande glaciärer och tunga spår av tidigare besökare i en av jordens sköraste miljöer.
Där går det estniska forskningsfartyget mot Älvsborgsbron. Rigg och bro blir ett. Den kommer att smälla i. Men perspektivet ljuger, det är bara så det ser ut från en skeppsring vid Vita gaveln.
Men här fanns också förstummande vackra landskap. Intima närbilder på helt orädda djur, kilometer efter kilometer av vaggande pingviner. Den sammansatta bilden av Antarktis skönhet och sorg.
Nu är den här. Nu syns den höga riggen i höjd med Panamaxkranarna på Hisingssidan. Här kommer ”S/Y Admiral Bellingshausen” i god fart förbi Vita gaveln, med en vit styrpulpetare som kronolots.
Formspråket påminner om Ola Skinnarmos ”Explorer”, som den svenske äventyraren tog genom Nordostpassagen 130 år efter Adolf Erik Nordenskiöld. Det blev en lång, tuff resa.
När Skinnarmo hade ett ärende på fördäck fanns redan isbjörn där ”med tassar stora som stekpannor” berättade han för mig när jag fick en pratstund om seglingen. Det här var bara ett av många dramatiska ögonblick i Nordostpassagen.
Där går det estniska forskningsfartyget mot Älvsborgsbron. Rigg och bro blir ett. Den kommer att smälla i. Men perspektivet ljuger, det är bara så det ser ut från en skeppsring vid Vita gaveln.
Snart ligger polarfararen väl förtöjd mitt emot Ostindiefararen ”Götheborg” på Lindholmen och polarprojektet kan presenteras i detalj inför publik i Skeppshallen. Världens gång tar Älvsnabben dit. Dags att lära sig nya saker.
På kajen intill fartyget träffar vi professorerna Leif Djurfeldt och Martin Hassellöv från Göteborgs universitet, båda med personlig erfarenhet av Antarktis, inbjudna till Skeppshallen för att prata hav och miljö.
Och nu har jag tur. Jag har ju undrat: varför man tar segelbåten ner till iskalla, blåsiga, livsfarliga Antarktis? Martin Hassellöv visar sig nämligen vara expert på segelbåtar som plattform för studier i polarhaven.
– Det är toppen med en segelbåt för oceanografiska studier, säger professor Hassellöv. Den är smidig, kan ha lätt mätutrustning för mikroplaster, den är otroligt kostnadseffektiv och kan ta sig till svåra områden. Vi har provat själva i projektet Sail 4 Science med båten Hrimfare, just nu på land i Kungshamn. Nästa år är vi på gång igen!
Sail 4 Science? Det här var något helt nytt! Det här måste Världens gång återkomma till när nästa segling startar från Kungshamn.
Men idag gäller det projektet Antarktika 200 som tar spjärn i den estniska sjöfartsberättelsen, i försöket att nå Antarktis för 200 år sedan. Det var då balttysken Fabian von Bellingshausen, född på Saaremaa i nuvarande Estland, seglade ut mot Antarktis i ryske tsarens tjänst.
Bellingshausen var sjöman, kartograf och engagerad upptäckare. Pit stop i England. Träffar tidens superstjärna, Joseph Banks. En av Englands rikaste män, chef för Royal Society. Mannen som seglat med James Cook och nosat på Antarktis nästan fyrtiofem år tidigare.
Bellingshausen får lite kartor, tips av Banks. Får han beundra tatueringen på den brittiske botanisten? Tatuerade Banks. Den förste kände europén som kom hem från Söderhavet med en tatuering, inhuggen på Tahiti av någon okänd mästare med en sylvass vildsvinsbete.
I slutet av januari 1820 kommer Bellingshausens expedition bara några sjömil från Antarktis, i närheten av det som idag är Drottning Mauds land.
Vädret är dåligt, dimma, svag sikt. Bellingshausen kan inte med säkerhet bestämma sin position. Men han är tveklöst en av de allra första som får närkontakt med ”Terra Australis”, den okända kontinenten i söder som redan Aristoteles räknat ut borde finnas just här.
Bellingshausen, Antarktis, haven, historien, miljöfrågan, allt blir belyst i en serie seminarier i Skeppshallen av svenska, estniska och danska forskare. Det här är bra. Platsen underbar, en tjärad stropp från 1700-talet intill mig. Den ostindiska accenten i rummet ger en särskild färg åt varje inlägg, genom en tunn blå gardin med skeppet på skymtar jag älven.
Vi ska studera de mänskliga fotavtrycken där nere, men också sätta sökarljuset på den historiske Bellingshausen och hans segling för 200 år sedan.
Dags att gå ombord då på ”S/Y Admiral Bellingshausen”, holländsk superyacht av typen Jongert 24, ungefär i samma storlek som Kryssarklubbens ”Gratitude”. Generöst teakdäck, hårdspänt mantåg, grov ketchrigg som verkar kunna tåla det mesta. På förstaget fladdrar Volvo Pentas flagga. Man har precis installerat en D 13, en grön diesel på 420 hästkrafter och 6 cylindrar, berättar Estlands honorärkonsul Lars-E Boreström som verkar veta en hel del om motorer.
Miljön under däck andas avspänd lyx. Skorna av, det är som när man hälsar på hemma hos någon. Bekväma, vita soffor, elegant svängda mahognypaneler, schackspel på hyllan. Och bäst av allt, sköna kuddar med bilden av Antarktis på överdraget i varje koj. Man sover med huvudet på Antarktis.
– Det är dit vi ska, säger kapten Meelis Saarlaid till mig. Vi ska studera de mänskliga fotavtrycken där nere, men också sätta sökarljuset på den historiske Bellingshausen och hans segling för 200 år sedan. Det ska vi uppmärksamma. Karln var ju en riktig sjöman!