En kollega skojade en gång om att när man åker norrut över Göta Älvbron, då lämnar man civilisationen. Märkligt, tyckte jag, som bodde i en helt alldaglig stadsdel i Lundby. Inte hade jag noterat civilisationslösheten. Men som inflyttad märker man snart hur det i stan finns ett mentalt avstånd till – kanske ett litet förakt mot – den ö som utgör en stor del av Göteborg.
Dels beror det väl på den gräns som Göta Älvs klyvning av staden skapar, dels är det nog ett uttryck för den fientlighet mellan stadsdelar som finns överallt, men det kan säkerligen också finnas ett mått av omedvetet nedärvt klassförakt. För på Hisingen låg industrierna, varven och hamnen och därmed var det en ö dit arbetarklassen sökte sig, oavsett om denna var urgöteborgsk, inflyttad från landsbygden, Finland, Jugoslavien eller någon än mer avlägsen plats.
Det var också arbetarungdomar från Brämaregården, eller som man säger i folkmun, ”Kville”, som 1940 grundade en fotbollsklubb vid en häck nära där moskén ligger i dag. Det är längesen nu och ingen av grundarna lever, men i fotbollens värld är föreningen – BK Häcken – relativt ung. Göteborg hade redan tre stora lag som gjort avtryck: Örgryte IS, GAIS och IFK Göteborg. Traditionens makt är stor och när Häcken på 2000-talet blivit en del av elitfotbollen på allvar var det som stadens fula fotbollsunge. Laget med det töntiga namnet som hade få supportrar och spelade sina matcher i vad som liknade ett plåtskjul vid Ramberget togs inte på särskilt stort allvar av varken media eller anhängare till andra lag.
Nog hängde det ihop med den distanserade eller föraktfulla synen på Hisingen i stort. IFK-spelaren Fredrik Risp sade när kamraterna besegrat Örgryte 2005 att hans lag nu var bäst i stan. Problemet var bara att Häcken låg före alla de andra i tabellen. ”Jo men de är från Hisingen” kontrade Risp. Det där mellanläget, att befinna sig på en ö som både är en del av Göteborg och något annat, har sedan omfamnats och betonats.
Klubben marknadsför sig som hela Hisingens lag och Hisingenkramandet är viktigt för fansen. Supporterramsor som ”Hisingen är inte Göteborg” och ”Varför åka in till stan? – allting finns på Backaplan!” vittnar om det, likt den sång som – inte utan en glimt i ögat – började sjungas efter upploppen i Backa 2011: ”Hisingen, här sätter vi din bil i brand, kastar sten ibland / och vågar ni er hit, så åker ni på storstryk”.
Traditionens makt är stor och när Häcken på 2000-talet blivit en del av elitfotbollen på allvar var det som stadens fula fotbollsunge.
Bilbränderna i Backa och de återkommande skjutningarna i och runt Biskopsgården är sådant som associeras med ön – för många betyder Hisingen sociala problem och kriminalitet. Men även de områden som förknippas med detta är en del av samhället och innehåller mycket som är fint och bör tas på allvar. När Häckens guldtränare, norske Per-Mathias Høgmo, var ny i klubben bad han de unga spelarna Ali Youssef och William Milovanovic att visa honom runt i sina kvarter i Biskopsgården, för han ville se mer av Hisingen än den fina träningsanläggningen bredvid Sankt Jörgens spa och golfanläggning. En liten gest, möjligen, men en som uppskattades både av spelare och supportrar.
Alla Häckenvänner bor nu inte i Biskopsgården och Backa. De bor heller inte alla i det Kville som Jenny Högström skrev om på de här sidorna den 21/1 i år, även om det och Wieselgrensplatsen med puben Whoopsi Daisy är supporterkulturens hjärta. Hisingen är förstås mer än de här områdena. Den rymmer också lyxvillor, lantbruk och numera det skrytbygge som är Nordens högsta byggnad. Alla spelare och supportrar är inte heller bosatta på ön, men de tycks förenade i en stolthet över att verka på och representera Hisingen.
I den samtida fotbollskulturen är identitetsformering viktig. Att utgå ifrån en geografisk plats är ett vanligt sätt att bygga identitet – att omfamna det andra ser ner på är en annan. Här är kopplingen mellan Hisingen och Häcken logisk, och tycks slå an något. Även om traditionens makt som sagt är stor och BK Häcken har långt till storebror IFK Göteborgs supportermassor är skillnaden på Hisingen märkbar jämfört med bara ett drygt decennium sedan. Klubbmärket syns nu från balkonger, på registreringsskyltar, på klistermärken på elskåp, på ungdomars träningsoveraller och på halsdukar och pins på spårvagnarna mot Länsmansgården. Hisingen är under förändring, men Häcken är en konstant som verkar kunna förena det gamla och det nya.
När BK Häcken grundades hade Gais redan vunnit 3 SM-guld, IFK 4 och Örgryte hela 11. Efter 1990-talet har det dock varit skralt med fotbollsframgångar i stan och när den gulsvarta ankungen från Hisingen i eftermiddag för första gången lyfter Lennart Johanssons pokal är det de som är de senaste svenska mästarna från Göteborg. Bollklubben från Kvillebäcken kommer nu tas på än större allvar – och kanske bidrar också det till att Hisingens anseende höjs.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Då hyllas BK Häcken på Kvilletorget
LÄS MER:Min del av Göteborg: Kville av Jenny Högström
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
