Strax före jul hölls Brasiliens främsta filmfestival i Rio de Janeiro. Men 2019 års upplaga av festivalen, som brukar samla över 400 filmer i programmet, var kraftigt nedbantad. Färre än 200 filmer visades för en omskakad filmindustri.
Fast det var tur att den alls kunde genomföras.
LÄS MER:GP och filmfestivalen startar museum mot fördomar
Sedan han tillträdde i januari 2019 har Brasiliens president Jair Bolsonaro knappast legat på latsidan. Den högerpopulistiske politikern och hans regering, som genom åren inte har hymlat med åsikter om homosexuella, miljöfrågor och skadliga ”kulturmarxister”, började genomdriva förändringar kort efter valvinsten. Kulturen – särskilt filmen – ses av Bolsonaros krets som som en tummelplats för vänstermänniskor med familjefientlig agenda, och fick ta den första och grövsta smällen.
Kulturen – särskilt filmen – ses av Bolsonaros krets som som en tummelplats för vänstermänniskor med familjefientlig agenda.
En rad kulturfestivaler fick stödet indraget, bland dem filmfestivalerna i Rio och São Paulo. Det var bara början på en stenhård attack mot en filmindustri som de senaste decennierna har rönt stora internationell uppmärksamhet.
Men det är inte första gången som brasiliansk film har stora framgångar – eller tar sig an saftiga motgångar. Den mest omsusade eran i landets filmhistoria är den så kallade Cinema Novo-rörelsen som föddes på 1960-talet av regissörer som Glauber Rocha. Rörelsen var riktad mot Hollywood och mot de inhemska buskiskomedier och musikaler som då dominerade biograferna.
Som del av Latinamerikas politiska filmvåg, den så kallade Third cinema, var det ett filmskapande möjliggjort av billigare och mer lättillgänglig filmutrustning. Med inspiration från neorealism och franska nya vågen innebar detta att filmskaparna kunde närma sig samhället på ett nytt och närmare vis. I regioner med enorma klyftor utmed etniska gränser var ämnen som kolonialismens arv, ojämlikhet och social revolution givna.
LÄS MER:50 bilder från kulturåret 2019
Efter militärdiktaturer, kommersialisering och upp-och-nedgångar som följt Brasiliens ekonomiska förändringar är Cinema Novo sedan länge borta. Men teman och formspråk har ibland gjort märkbar återkomst i filmskapandet. Som på 1990-talet när industrin under landets socialdemokratiske president Fernando Henrique Cardoso – sociolog och statsvetarprofessor som bland annat har forskat om slaveri – fick bättre finansiering.
De här åren, som kallas för retomada, står i fokus för essäfilmen ”Passages” av Lucia Nabig och Samuel Paiva. Som den djuplodande dokumentären visar, med ett lyxigt flöde av illustrerande klipp, så innebar detta en skara filmer med politisk och social kärna. De tog större nationellt grepp geografiskt och klassmässigt; började skildra olika regioner med ny realism och inkludera marginaliserade minoriteter. Hos oss blev resultatet tydligt när Oscarsnominerade filmer som Walter Salles ”Central station” (1998) eller Fernando Meirelles och Kátia Lunds globala succé ”Guds stad” (2002) letade sig till svenska biografer.
”Passages” är således tacksam både för cineasten som vill ha filmtips och som introduktion till festivalens Brasilien-fokus eftersom den ger pusselbitar till varför geografi, musik och minoriteter spelar sådan roll i filmerna.
Som många gånger förr när film görs i laddade tider blir det ofta strålande konst.
Utvecklingen i Brasilien har samtidigt gått så fort att man i vissa filmer nästan kan ta på konflikten mellan det som har varit och åtstramningen under 2019. Från en industri som har frodats sedan grundandet av filminstitutet ANCINE 2001 – med lagar som innebar att skatt från tv och mobiltelefoni gick till filmstöd med ökat fokus på mångfald – till att mötas av en konservativ järnhand som nu stoppar flödet.
LÄS MER:Kulturministern om publikkrisen för svensk film
Så synliggörs samhällets värderingspolarisering – och som många gånger förr när film görs i laddade tider blir det ofta strålande konst.
Cannes-belönade ”Bacurau” av regissören Kleber Mendonça Filho – som kommer från kuststaden Recife i det nordöst vars filmliv vitaliserades under 1990-talet – är ett bra exempel. ”Bacurau” var tänkt som ett futuristiskt projekt och utspelar sig i en fiktiv håla isolerad efter hot utifrån. Filmen förenar en rad ingredienser med rötter i Cinema Novo, som inklippta dokumentära bilder och etno-antropologi, politisk satir och genrekonventioner. Ramen är västernfilm och science-fiction. Till hoten hör blodtörstiga vita utlänningar (med Udo Kier i spetsen) som ”investerar” i landets råvaror. Samt en farligt hal politiker.
”Bacurau” har blivit symbol för Bolsonaro-motståndet.
Konstnären måste som bekant göra sig till siare och dystopiska ”Bacurau” har blivit symbol för Bolsonaro-motståndet.
Ett motstånd som tar sig många uttryck, som när existentiella ”Desterro” av Maria Clara Escobar inleds med en textruta som informerar oss om att hennes film är ett resultat av tidigare regeringars policy för ”mångfald och arbetares värdighet”.
En personlig favorit i programmet är annars det intelligenta klassdramat ”Three summers” i regi av Sandra Kogut. Den tragikomiska filmen utspelar sig i en överklassvilla under tre jular och kretsar kring hushållerskan Madá (den fantastiska Regina Casé) som får styra upp huset efter att den rika familjen arresterats för korruption. ”Three summers” är ömsint och rolig. Och i ett land där den tidigare presidenten Lula da Silva dömdes till ett långt fängelsestraff för korruption och hans efterträdare fick avgå efter liknande anklagelser är det lätt att se ”Three summers” som en gestaltning av hur marken plöjdes för en Bolsonaro. Som mest underhållande när Madá ordnar sightseeing till de vräkiga husen i nejden – där samtliga ägare utom fotbollsspelarna är under husarrest eller sitter inne för korruption.
Men de största offren för nya kulturdirektiv som ska främja ”avpolitiserad” film och framhåller ”moral” och ”familjevärderingar” var filmer med HBTQ-tema.
Men de största offren för nya kulturdirektiv som ska främja ”avpolitiserad” film och framhåller ”moral” och ”familjevärderingar” var filmer med HBTQ-tema. I somras ströp Brasilien stödet till all sådan film. Häromveckan satte dessutom presidenten – som bär mellannamnet Messias – en medlem ur den extrema katolska organisationen Opus Dei i styrelsen för filminstitutet.
LÄS MER:Mikael Fellenius om krisen inom svensk film
Om inte ”riktig” censur som under militärdiktaturen på 1960-talet så upplever filmen alltså en byråkratisk sådan. Den försvårar framtida finansiering av filmer likt Göteborgsaktuella dokumentären ”Queen of Lapa” eller den berörande ”Greta” – hjärtat i vågen av queer-spelfilmer – som båda handlar om transsexuella.
Så vad händer nu? I en färsk intervju med svenska nättidskriften POV (#61) uttrycker den brasilianske exilregissören Karim Aïnouz, som står bakom Cannes-prisade melodramen ”The invisible life of Eurídice Gusmão”, intressanta tankar som i en allt mer högerpopulistisk värld kan läsas i större perspektiv än bara Brasiliens. För kan filmarbetare samla sig till motstånd – och samtidigt skapa nya filmspråk som tätar samhällssprickor och talar till en bred publik?
Det hoppfulla är att just Brasiliens filmhistoria visar att det faktiskt har gått förut.
Filmerna i Göteborgs filmfestivals Brasilien-fokus:
Bacurau
Cannes-prisad västern som lockat rekordpublik i hemlandet och blivit en symbol för motståndet mot president Bolsonaro.
The invisible life of Eurídice Gusmão
Filmatisering av Martha Batalhas roman som utspelar sig i 1950-talets Rio de Janeiro. Brasiliens Oscarsbidrag.
Your turn
Aktivistisk dokumentär från studentprotesternas Sao Paulo.
Desterro
En rastlös kvinna reser från Sao Paulo till Argentina. Kort därpå får hennes man ett mystiskt samtal om att en olycka drabbat henne. Av lovande regissören Maria Clara Escobar.
The Fever
Spelfilm som berör ursprungsfolkens situation om en man som flyttar till staden Manaus för att arbeta som säkerhetsvakt i hamnen.
Sick, Sick, Sick
Kärlekshistoria som övergår i besatthet. Skejtaren och poeten Artur och klasskamraten Silvia inleder en stormande kärlekshistoria som övergår i sorg.
Three summers
Komedi om det korrupta klassamhället där tjänstefolket hyr ut lyxvillorna på Airbnb när deras arbetsgivare hamnar i fängelse.
Pacified
Drama om 13-åriga Toti som bor i en av Rios favelor med sin drogberoende mamma. När pappan blir frigiven efter ett fängelsestraff tänds ett nytt hopp.
Burning night
Personlig film om en taxichaffis i Rio:s liv gjord i dokumentär stil. Kunder, kollegor, poliser och sjuksköterskor passerar förbi medan sanningen om hans liv rullas upp.
Greta
En av Brasiliens mest hyllade skådespelare spelar huvudrollensom Pedro, en medelålders homosexuell sjuksköterska som försöker hjälpa sin bästa vän, den döende transexuella Daniela.
Let it burn
Dokumentär om crack-missbrukare i området Crocolandia i centrala Sao Paulo. Under sex månader följer regissören närgånget livet i ett socialt hyreshus som är del av ett socialt program för att hjälpa missbrukare.
Queen of Lapa
Dokumentär som följer Luana Muniz, den inflytelserika transsexuella aktivisten som i 20 år drivit ett hus i centrala Rio där hon tar hand om andra transsexuella sexarbetande kvinnor.
Sun inside
Dokumentär om fyra ungdomar som just gått ut skolan och hänger runt på stranden i 40-gradig värme samtidigt som de drömmer sig bort.
Passages
Essäfilm som analyserar de senaste decenniernas utveckling i Brasiliens filmindustri från pånyttfödelsen på 1990-talet.
Seven years in May
En man kommer hem från jobbet och får reda på att främlingar varit där och letat efter honom. Han flyr och ser aldrig tillbaka. En kväll runt en lägereld berättar han sin historia.
Battle
Kort-dokumentär i en enda tagning från valdagen 2018 när Jair Bolsonaro kom till makten. Visas tillsammans med "Seven Years in May".
Flera regissörer liksom författaren Martha Batalhas, som skrivit hyllade romanförlagan till ”The invisible life of Eurídice Gusmão”, besöker Göteborg under festivalen.
Alla visingstider i programmet eller på Göteborgs filmfestivals hemsida.
