LÄS MER:Recension: "Röstautograferna" – Ulf Karl Olov Nilsson
Dialogen mellan statsepidemiolog Anders Tegnell och svenska folket tycks följa ungefär följande mönster:
Folket: Vi vill göra en insats. Vad kan vi göra mot denna katastrof?
Tegnell: Ni ska helst inte göra någonting.
Folket: Men vilka kraftiga åtgärder förespråkar du?
Tegnell: Inga krafttag alls, stanna hemma, ta det lugnt, gör så lite som möjligt.
Folket: Men säg något, ge oss en uppgift!
Tegnell: Hälsa inte på dina gamla anhöriga. Hamstra inte.
Folket: Men snälla, säg inte bara vad vi inte ska göra, säg vad vi ska göra.
Tegnell: Tvätta händerna.
I sin dagbok från 1854, när Köpenhamn och Europa led under en omfattande koleraepidemi, skrev Sören Kirkegaard att det koleran har att lära människan är att vi är enskilda individer – till skillnad från krig och andra katastrofer som för människor samman. ”Pest adsplitter i Enkelte, lærer dem – corporligt – at de ere Enkelte”.
Kirkegaards poäng är egentligen helt given: yttre fiender kan man ena sig mot; människor kan samla sig i grupper, protestera eller kriga. Ett virus spelar i en annan liga; den kollektiva strävan, solidariteten, måste utspela sig i avskildhet, samtidigt men på olika platser. Hela vår handlingsvilja och alla de offensiva krafttag vi så gärna vill visa faller platt. I stället blir vi hänvisade till det banala att bara sitta hemma och inte ta på våra ansikten. Det är kanske coronas svåraste och dubbla utmaning: 1) att stå ut med att inte göra någonting alls, 2) att stå ut med att bara vara i sin egen kropp.
Uppmuntran till ensamhet och inaktivitet vänder också på hela den historiska synen på vad som är tapperhet och ära. Som Spaniens premiärminister Pedro Sánchez sa häromdagen: ”Hjältemod består i att stanna hemma.” Inte någon lätt uppgift alltså, dessutom säger det sig självt att bara själva uppmaningen att inte ta på sitt ansikte omedelbart leder till att det kliar i ögonen.
LÄS MER:En chosefri och rörande sjukhusvistelse
Det är också lösningsfokuseringen, springet i benen, viljan att göra någonting åt saken omgående– vad som helst egentligen! – som leder till en förbluffande kontraproduktivitet. Vi trängs på varuhusen och hamstrar fiskbullar, vattendunkar och toalettpapper. Vi sitter i halvt oändliga telefonköer till 1177 och 113 13 för att berätta att vi kanske är lite snuviga. Vi kallar till otroligt viktiga möten för att komma fram till att vi inte ska ha möten. Vi följer maniskt den globala virus-utvecklingen minut för minut – nä förresten, det räcker inte, vi följer den nano-sekund för nano-sekund! Vi säljer våra surt förvärvade aktiefonder till vrakpris. Vi googlar oss fram till några riktigt amatöristiska virusåsikter och klagar på epidemiologerna. Vad som helst är bättre än ingenting, tycks det.
Svårigheten för människan att göra just ingenting har corona-pandemin gemensamt med klimatkrisen. De samhälleliga effekterna av viruset blir ju märkligt nog också desamma som många av de förslag som miljöforskare argumenterat för länge: hållbart resande med minskat flyg, videokonferenser och digitaliserade möten. I själva verket får man förmoda att såväl allmänhetens som regeringars påfallande katastrofbenägenhet och vilja att agera är grundlagd av klimatkrisen. Vi har sedan länge haft känslan av att leva i en utmätt tid. Och nu, ja, nu kommer fladdermusen.
