Hur mycket hade murens fall klickat?

I torsdags avled den belarusiska konstnären Raman Bandarenka efter att ha misshandlats svårt av säkerhetspolis. I helgen arresterade regimen över 1000 demonstranter. Ändå skrivs bara om USA-valet. Det beror på den nya medielogiken.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Under de tre månader som har förflutit sedan det riggade valet i Belarus har jag allt oftare tänkt på 1989 års revolutioner. Om saker hade gått lite annorlunda. Om vi hade levt med dagens medielogik.

Tre decennier har lämnat ett magiskt damm: Europa är ett och har alltid varit det. Man kanske har ett andra boende i något charmigt kvarter i det forna Östberlin. Har pluggat i Prag. Men det var inte många månader före kommunismens kollaps som allt bakom järnridån betraktades som en ointressant Moskva-förort.

Många av oss vet att gränsernas öppnande, demonstrationerna och den uppklippta taggtråden inte var den enda möjliga vägen. Att kommunistpartiet hade planer. Och för varje dag som utvecklingen i Belarus bara pågår under allt större svensk tystnad växer också klumpen i magen: Vad hade hänt om regimerna haft nerv att dra ut på saken? Fortsatt trakassera sin protesterande befolkning?

ANNONS

Jag misstänker att uppmärksamheten till sist hade blivit lika minimal som när Aleksander Lukasjenkos säkerhetsstyrkor i helgen arresterade över 1000 personer. Eller när konstnären Raman Bandarenka i onsdags fördes bort av maskerade män i Minsk.

Han återfanns grovt sönderslagen och avled i torsdags – 31 år gammal.

Men det finns ytterligare hemsk logik som gör det möjligt att vi då – när media innebar morgontidning i storformat, Ekot, Text-tv och Rapport – bet oss fast bättre i det som hände. Inte bara för att det 1989 fanns fler anställda Europa-korrespondenter. Utan för att nyhetsvärdering inte räknades in på axeln mellan klick och narrativ. Narrativet fanns där då – Kalla krigets slut – men inte en algoritmproducerad hetsjakt. De flesta som arbetar mot svenska redaktioner har fått klicksiffrorna Donald Trump genererar nedkörda i halsen tillräckligt många gånger för att veta vad man ska pitcha.

Den som missade saken kan gå in på Aftonbladet där en pluton journalister står uppradade framför amerikanska flaggan och bladet stolt berättat att man dagen efter USA-valet hade 59,2 miljoner sidvisningar.

Ett tveklöst viktigt val. Och ett lika tveksamt journalistiskt beslut att ”viktigt” innebär att vi med dagens möjligheter låter det dominera så totalt. Svenska medier besöker rösträkningen i en Texas-håla och gör mer lokaljournalistisk än man mäktat i Sverige på decennier. Och i Minsk, huvudstad i vad som nästan är ett grannland, kan diktatorn tysta motståndet utan tryck från omvärlden.

ANNONS

Den där statskuppsfascismen som svenska redaktörer aldrig tröttnar på att varna för? Den är verklighet i ett Europa 80 mil härifrån.

Det är dags att börja med en nyhetsvärdering som inte låter oss glömma det.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER:1900-talets diktaturer skapades av såna som Jan Myrdal

LÄS MER:Så påverkade Windrush-generationen svart brittisk kultur

LÄS MER:Recension: ”Is free speech racist?” av Gavan Titley

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS