LÄS MER:Tindermännen blev 10-talets stora förlorare
LÄS MER:Tindermännens lidande är allas ansvar
Också på GP har covid-19:s närvaro börjat göra sig gällande. Stora delar av kulturredaktionen har gått in i hemarbete. Och med det faller, inser jag besvärat, också stora delar av mitt sociala umgänge. För när kollegorna, det dagliga ankaret, omvandlas till små avatarer i en chattgrupp i kontorsverktyget ”Slack” och jag yrvaket ser mig omkring efter ett annat socialt sammanhang i min ensamlevande tillvaro drabbas jag: det finns ju knappt längre.
Det är inte det att jag inte har vänner. Det är bara att vi inte ses så värst ofta, sådär som vi gjorde förr innan arbetslivet åt sig in i allt. Innan fanns de fortfarande där, vännerna. På samma plats, med samma liv. Men från våra olika livssituationer: någon är nybliven pappa i Stockholm, en annan på vidareutbildning i Dalarna, en tredje singel i Majorna, ytterligare någon frilansare i Berlin, har det blivit allt svårare att ses i någon konstellation alls. Att prata med varandra om livet regelbundet, sådär som vi gjorde innan alla skaffade partners och familj är inte på kartan.
Det liksom kröp sig på. Det är ju så mycket med allt.
Ändå är det minst sagt en besvikelse. Jag var nämligen övertygad om att jag, en åttiotalist som blivit vuxen i den mest genusmedvetna tidsåldern någonsin, inte skulle bli som papporna innan oss. För mig har valet att välja bort ett eget socialt liv framför familj och karriär framstått som ett direkt riskbeteende. Att det är en dum väg att gå har också framstått som så tydligt, inte bara i min föräldrageneration utan också därefter. Livet som det beskrivs av 60-talisten Karl Ove Knausgård i ”Min Kamp”-sviten tecknar en tydlig båge av en man vars liv rör sig allt längre bort från manliga gemenskaper och in i ett töcken av familjeliv där bara ett fåtal vänner befinner sig kvar i periferin. En av 70-talisternas mest populära uttolkare Andrev Walden har i krönikor och TV-serier vittnat om att föräldraskapet men också hur hans ointresse för nära vänskaper fört honom till vänlöshetens rand.
Om man inte lyckas skaffa sig partner eller låtsaskompis är det förstås ännu värre – nämligen den absoluta ensamheten.
Bara en skilsmässa och en nedskärning bort från att vara en av de där äldre männen som i ilfart hittar en ny (antagligen yngre) kvinna. Eller som håglöst svansar runt utan mål och mening i en pension där hustrun är den enda livbojen. I Japan finns det till och med ett ord för alla dessa före detta hårt arbetande ensamma män: ”nureochiba” – blöta löv. Menlösa män utan vänner eller syfte. Fenomenet är så etablerat att hela TV-serier dedikerats till deras strävan att hitta nån sorts mening i sina ensamma liv. Som i Netflixproduktionen ”Samurai Gourmet”, där pensionären Takeshi Kasumi har en låtsaskompis, en ensam samuraj, som enda sällskap medan han på egen hand upptäcker Japans matutbud.
Om man inte lyckas skaffa sig partner eller låtsaskompis är det förstås ännu värre – nämligen den absoluta ensamheten. Ett rent statistiskt inte alls ovanligt tillstånd. 17% av svenska män hade 2018 ingen nära vän alls, att jämföra med 11% av kvinnorna. För många medelålders män är det direkt akut – 7% av 55 till 64-åringar befinner sig i vad SCB benämner som ”social isolering”, att jämföra med 3% av kvinnorna. Det vill säga: de bor ensamma och träffar inte anhöriga, vänner eller bekanta mer än ett par gånger per månad. Statistikmyndighetens hypotes: ”Män erkänner sig inte vara i behov av andra, utan försöker klara sig själva med sina känslor. Och att män är sämre på att vårda sociala nätverk”.
I allvarliga fall är tillståndet direkt dödligt. Under 2018 begick enligt SCB mer än dubbelt så många män som kvinnor självmord (886 stycken). Flest var just i övre medelåldern, den ålderskategori där ensamheten är som mest akut: 290 personer. Sambandet är sannolikt inte en slump – ensamhet är en viktig faktor bakom självmordstankar.
Medan viruset ligger som ett osynligt förbud över staden dammar jag av mitt Playstation 4 och gör, som den 80-talist jag är, mig redo att fly in i något av alla digitala universum.
Trots att vi vet allt detta förefaller det ändå som att även min generation går i samma spår – och att det är en väg som jag också måste vandra. Även om jag inte själv har någon lust att isolera mig från vänner är det inte speciellt lätt när alla andra ändå gör det. I Corona-tider, där isolationen dessutom är påbjuden från resten av samhället, är situationen direkt deprimerade.
Det finns ett ljus för oss påtvingade innesittare. Medan viruset ligger som ett osynligt förbud över staden dammar jag av mitt Playstation 4 och gör, som den 80-talist jag är, mig redo att fly in i något av alla digitala universum. Då plingar det till – en inbjudan till ett gruppsamtal av en gammal vän. Det är inte alla, men visst har en enklav hittat ett sätt att umgås regelbundet. Medan de blir ihjälskjutna av 12-åringar i actionspelet ”Apex Legends” pratar de om strul på jobbet och skvallrar om kärleksproblem. Nu sitter vi där, i en sorts distansmöte för fritiden. Hellre det än en att skaffa sig en påhittad samuraj.
