Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/2

Ingrid Bosseldal: Hundar är inga vargar som styrs av dominans och våld

Tv-experterna är självlärda lekmän som saknar teorin som skulle kunna hjälpa dem att omvärdera sin egen verksamhet. Samma brist verkar prägla de ansvariga på tv-kanalerna, skriver Ingrid Bosseldal i en slutreplik till Alexandra Ortega i debatten om programmet "Alexandra och alla hennes hundar".

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Alltför länge har svenska tv-kanaler oreflekterat gjort sig till tolk för synsätt på människa-hundrelationer som den etologiska forskningen visat är felaktiga. Det var min egentliga poäng när jag vände mig mot ansvarig SVT-journalists försvar för dokumentärfilmen "Alexandra och alla hennes hundar". Dessa tv-experter är ofta lekmän och praktiker, ibland med lång erfarenhet. De tror på det de gör, men saknar de teoretiska begrepp som skulle hjälpa dem att analysera och kanske också ompröva den egna verksamheten. Samma brist verkar prägla ansvariga på tv-kanalerna.

LÄS MER: Vem ger människan rätt att tvinga hunden till underkastelse?

Hundar är inte vargar och förhållandet mellan människor och hundar styrs inte av ”flocklagar” baserade på dominans, våld och underordning. Tvärtom har hundar och människor genom tusentals år av samlevnad utvecklat förutsättningar för ett slags artöverskrivande kompanjonskap. Den amerikanska filosofen Donna Haraway har betecknat kvaliteterna i denna relation ”signifikant annanhet”. Genom att försöka se världen ur varandras ögon (en form av perspektivskifte som hundar är mycket skickliga på) och utveckla metoder för kommunikation kan människa och hund, fungera som en sorts jämlika olikar. Människan har samtidigt ett särskilt ansvar för relationens etablering, eftersom det är hon som i vår kultur sätter de yttersta ramarna för den.

Människan har samtidigt ett särskilt ansvar för relationens etablering, eftersom det är hon som i vår kultur sätter de yttersta ramarna för den.

När så kallade hårda uppfostringsmetoder hamnar i konflikt med mjuka, handlar det ofta om hur man ser på hunden: ses den (i konflikt med den etologiska forskningen) som en potentiell våldsutövare (särskilt när chansen att klättra i hierarkierna ges), kommer den att bemötas med andra metoder än om den ses som en möjlig kompanjon, med samma behov som människan av att ta initiativ, bli förstådd och skyddas från situationer som är så svåra och utmanande att de kan leda till förlorad självkontroll och ett beteende (till exempel aggressivitet och våld) som annars vore otänkbart.

LÄS MER: Hundtränaren Alexandra Ortega svarar på kritiken

Att skapa etiskt försvarbara relationer mellan olikar, baserade på en vilja att verkligen förstå den andra och utvecklande av metoder för kommunikation som kompenserar för de hinder som artskillnader eller annan form av olikhet ibland medför, är spännande, emellanåt utmanande och till sin natur tidskrävande.

Dominansbaserade quick-fix-metoder utmålade som enda alternativet till avlivning, har sedan länge haft sin nisch i tv. Det borde vara hög tid för tv-programmakarna att hitta en tv-mässig form för att gestalta motsatsen.