Vid den här tiden på året brukar Salman Rushdie få något han kallar ett alla hjärtans dag-kort från Iran: en påminnelse om att fatwan fortfarande gäller. I så fall kan de skicka ett extra fint kort i år. I dag är det tjugo år sedan ayatolla Khomeini förkunnade att Rushdie, och alla som var ansvariga för utgivningen av Satansverserna, dömdes till döden.
Vi har kanske glömt hur allvarligt det var: den iranska 15 Khordad-stiftelsen utlovade en belöning som steg till 2,8 miljoner dollar, bokhandlar brandbombades, den italienske översättaren av Satansverserna knivhöggs, den norske översättaren sköts med tre skott och överlevde, den japanske översättaren mördades. Trots detta stoppades boken aldrig och finns nu översatt till 43 språk. Kan vi alltså säga att det slutade lyckligt? Den brittiske författaren Kenan Malik skulle inte hålla med.
Förlorade slaget
Rushdies fiender förlorade slaget om Satansverserna, men de har vunnit kriget om yttrandefriheten, skriver han i Index on censorship 4/2008. "Grundtanken i Rushdiekonflikten - att det är moraliskt oacceptabelt att kränka andra kulturer - har nu vunnit allmänt erkännande", säger Malik. Efter fatwan, mordet på Theo van Gogh och Muhammedkarikatyrerna har folk börjat lära sig att det är bäst att inte säga något kritiskt om islam, eller om religioner och identiteter överhuvudtaget.
Malik jämför det stöd förlagen gav Satansverserna för tjugo år sedan med hur det nyligen gick för The jewel of Medina, Sherry Jones roman om profetens hustru Aisha. Random House köpte manuset för 100 000 dollar, men blotta påpekandet att boken kunde reta upp muslimer fick dem att stoppa utgivningen (boken gavs senare ut av ett mindre förlag). Malik berättar om konstgallerier som avlägsnat verk och teatrar som strukit riskabla scener eller lagt ner föreställningar för att inte provocera muslimska grupper. Den här sortens självcensur är inget man talar öppet om, skriver Malik, men enligt londongalleristen Tim Marlow har den blivit vanlig bland konstnärer och museer.
Bekräftar bild
Padraig Reidy, nyhetsredaktör på Index on censorship, bekräftar Maliks bild när jag mailar honom: "Vi befinner oss nu i en situation där konstnärliga och litterära verk nagelfars på jakt efter förolämpningar. Vi befinner oss också i ett läge där olika intressegrupper, i synnerhet religiösa grupper, tycker att de har rätt att angripa konstverk de ogillar. Vi har sett detta gång efter gång i Storbritannien, med sikhiska, hinduiska och kristna grupper som letar efter förolämpningar i verk de inte har någon avsikt att försöka förstå." Risken är att författare nu känner sig "förhindrade att utforska sina idéer, eller rent av är rädda för att utforska idéer, framförallt andra kulturers idéer", skriver Reidy. Detta kan bara leda till en ännu djupare ghettoisering av samhället, varnar han.
2006 stängde Asia House i London en utställning med M. F. Husain, kallad Indiens störste levande konstnär, efter att hinduiska grupper protesterat och hotat med våld. Året innan tvingade våldsamma sikhiska protester en teater i Birmingham att lägga ner en pjäs om sexuella övergrepp, skriven av den unga sikhiska författaren Gurpreet Kaur Bhatti. Den dåvarande ministern för integrationsfrågor, Fiona MacTaggart, var inte särskilt intresserad av att försvara teatern eller författaren. Till BBC sade hon att protesterna "på sätt och vis är ett uttryck för den yttrandefrihet som är en så viktig del av den brittiska traditionen". En mobb som tystar en författare är lika med yttrandefrihet? Det är inte varje dag man hör en minister säga något som kunde vara hämtat direkt ur 1984.
Inte på efterkälken
Fundamentalisterna i Christian Voice ser till att de kristna inte hamnar på efterkälken: de har hotat ett galleri och i november stoppade de en poesiuppläsning på Waterstones. Inget säger att dessa grupper representerar en majoritet av de troende i vars namn de talar, men genom att de lyckas stänga utställningar och tysta författare har de börjat få makt.
Och plötsligt duger inte de vanliga begränsningarna i tryckfrihetslagstiftningen längre. För att ställa sig in hos muslimska och kristna grupper lovade Blair under valrörelsen 2005 en lag mot yttranden eller beteenden som syftar till att väcka "hat" mot troende. Lagen var Labours tredje försök att smickra religiösa väljare. En tidigare version av lagen föll på en enda röst i parlamentet - Blair själv, som gått för dagen (det är sådant som nästan kan få en att tro på gud, har Rushdie sagt). Första oktober 2007 trädde The racial and religious hatred act i kraft efter att överhuset tvingat fram viktiga inskränkningar - i motsats till det ursprungliga förslaget gäller lagen bara om någon avsiktligt hotar folk för deras tro.
Hur ömtåliga
Hur ömtåliga är det meningen att vi ska bli? För min del har jag aldrig förstått principen "ju starkare jag tror, desto mer lättsårad blir jag". Borde det inte vara tvärtom? Om jag trodde att jag stod i förbindelse med ett oändligt mäktigt väsen är det inte mycket av det människor skriver eller ritar som kunde störa mig.
Det här ser inte ut att handla om vår förståelse för religiösa känslor, utan om vår villighet att förstå våld. Med en schysst ambassadbrand slår man världen med häpnad och får folk att inse att det kan vara klokt att börja tänka på hur det vi säger kommer att uppfattas av andra, vi får ju inte bli yttrandefrihetsfundamentalister. Men om vi tycker att det viktigaste är att undvika bråk låter vi den mest lättsårade eller mest våldsamma gruppen sätta nivån för alla andra.
Kränkningskulturen är inte den enda oroande tendens Malik urskiljer. När fatwan var som hetast sände TV en debatt från Manchester. Hur många härinne stöder fatwan, frågade Kalim Siddiqui, ledare för The Muslim Institute. De flesta i publiken räckte upp en hand. Hur många skulle vara villiga att själv döda Rushdie, frågade han sedan. De flesta behöll händerna uppe.
Kunde detta betraktas som uppvigling till mord? Nej, blev svaret då, men arton år senare, under demonstrationerna mot Muhammedkarikatyrerna, hade polis och åklagare svängt 180 grader. Fyra personer dömdes för att ha ropat "Bomba Danmark!", vilket jämställdes med att uppmana till mord. De fick mellan fyra och sex års fängelse, skriver Malik i Index on censorship 3/2008.
Villkorlig dom
I december 2007 dömdes 23-åriga Samina Malik enligt The terrorism act till nio månaders villkorligt fängelse utan att ha gjort något annat än att ha laddat ner halshuggningsvideor och vapenhandböcker från nätet. Här håller viljan att bekämpa terrorister på att glida över i en jakt på folk som fantiserar om terrorism.
Tjugo år efter fatwan ser det med andra ord ut som om britterna håller på att få det sämsta av två dåliga världar: å ena sidan självcensur och kränkningskultur, å den andra en paranoid polisstat. Dessa två tendenser kan mycket väl trivas ihop och förstärka varandra i framtiden.
Vi ska inte glömma att även Rushdie har utvecklats de här tjugo åren. Från att ha varit en författare till bästsäljande skrönor har han växt med hotet och blivit vår tids ledande försvarare för alla människors rätt att skriva och tänka fritt. Den muslimska fritänkaren Irshad Manji bjöd nyligen in honom till ett samtal på kulturcentret 92 Street Y i New York (se videon på irshadmanji.com, det är intellektuell underhållning i världsklass).
En sak har gjort djupare intryck på honom än all fientlighet han mött, berättade han för henne, och det är "vanliga människors otroliga mod". Förlagsfolk och andra som hotades under fatwans första tid svarade med att inte låta sig kuvas. Rushdie fann sig omgiven av "människor som visade sig från sin allra bästa sida". "Det vi lärde oss", säger han till Manji, "var att om vi gör det kan vi faktiskt besegra hotet."
