Författaren Maryse Condé bor flott på sjätte våningen vid Columbia university, med Hudsonfloden alldeles utanför och glänsande mässing i hissdörrarna. Hennes make Richard Philcox öppnar dörren eftersom han fru har ont i knät och knappt kan gå. Han drar sig snabbt undan till köket. Maryse Condé ropar på franska till honom ibland när hon blir osäker på något.
- Har jag varit i Sverige? skriker hon.
- Nej, svarar han.
Men nu ska Maryse Condé resa till Göteborg och bokmässan. Sedan väntar operation. Då får hon inte resa på minst ett halvår.
- Det enda jag kan göra då är att sitta här och skriva. Det kommer nog att vara bra för mig, säger hon och låter fingrarna löpa i luften över tangentbordet på datorn som står på.
Hon växte upp på den karibiska ögruppen Guadeloupe. Som sextonåring lämnade hon Västindien för att studera i Frankrike och kom tillbaka först tjugo år senare, efter att även ha bott i bland annat Senegal, Ghana och Storbritannien.
Återbekantskapen med hemön blev något av en chock och ligger till grund för den roman hon nu är aktuell med i Sverige. Färden genom mangroven handlar om livet i det karibiska franska departementet, fjärran från "metropolen" som guadelouperna kallar Paris. En främling kommer till ön och river upp starka känslor hos misstänksamma män och passionerade kvinnor. Han hittas mystiskt död i skogen, en gåta som leder in till ett slags krönika över en lång rad människor på Guadeloupe och hur de påverkats av främlingen.
Romanen gavs ut på originalspråket franska redan 1989, men kommer alltså först nu på svenska. Maryse Condé säger att hon tycker det finns en poäng i att introduceras för en västerländsk publik med just den eftersom den är den mest guadeloupiska av hennes dussinet romaner.
På sin långsamma, långsamma engelska med fransk accent berättar hon att hon kände sig besviken när hon i början av 70-talet återsåg ögruppen efter sin långa frånvaro.
- I mitt huvud hade jag en dröm om Guadeloupe som annorlunda, en bild präglad av vad jag kände som barn. Men jag kom tillbaka till ett annat land, så olikt det jag kände som barn. Jag började skriva en roman om det nya Guadeloupe som jag tvingades upptäcka, säger hon och berättar att människor börjat resa mycket mer än tidigare.
- De tog med sig nya idéer och sätt att uppföra sig. Till och med språket hade förändrats. Förut pratade majoriteten kreol men nu pratade alla franska.
Hon har just avverkat en kortare turné för att tala om sin färskaste roman, The story of the cannibal woman, som nu givits ut i USA. Romanen utspelar sig i Sydafrika och handlar om en guadeloupisk kvinna vars tillvaro slagits i spillror då hennes brittiske make mördats. Kolonialism, könsskillnader och svarta människors levnadsförhållanden är vanliga ämnen i Maryse Condés böcker, men hon skriver inte i första hand för att ändra på sakernas tillstånd.
- Vi förändrar ingenting alls. Vi kan föreslå en ny ordning, erbjuda nya idéer men inte uppnå ett nytt sätt att leva. Vissa författare tror att skrivande kan förändra. Det gör inte jag, säger Maryse Condé som gärna byter ut jag mot vi när hon talar om sig själv som författare.
Hon säger att hon skriver för att hon inte kan låta bli, men också för att ge en annan bild av Guadeloupe än den av ett soligt paradis. Hon vill visa hur fattiga människorna är och samtidigt förmedla vilken rikedom de har att erbjuda i sin livsvisdom och strävan.
- Men jag skriver inte bara om Guadeloupe. Jag skriver om Afrika, om New York, Frankrike ibland, om allting.
Själv är hon en flitig resenär som färdas för att möta människor, när inte knäet hindrar henne.
- Folket i ett land är det mest intressanta, mer betydelsefulla än landskapet. Jag skulle inte trivas med att bara bo i min egen lägenhet. Jag vill se hur saker rör sig, hur världen förändras, hur människor utvandrar och om de blir de integrerade eller inte.
Sedan Maryse Condé på 80-talet började undervisa i karibisk litteratur vid Columbia university har hon bott halva året i New York och halva på Guadeloupe. Hon gick i pension från tjänsten för ett par år sedan, men har behållit sina två hem.
- Bush är en väldigt dålig man, men efter att ha bott och arbetat här känner jag en frihet som jag inte möter någon annanstans. Särskilt inte i Frankrike där alla ska göra samma saker, prata på samma sätt, äta bröd likadant och gå till samma skolor. I Amerika kan du fortsätta vara som du är.
På en av väggarna i lägenheten finns en inramad affisch om en voodoou-utställning, på en annan hänger masker från Indonesien intill en glasad 1600-talskarta över Guadeloupe. Utanför fönstret hojtar några män till varandra på spanska medan de spolar av fasaden.
På bordet ligger Orhan Pamuks Snö, som Maryse Condé just påbörjat. Hon har läst Istanbul tidigare, men var inte särskilt förtjust.
- Vissa gillar honom, samtidigt är det många som ogillar honom, säger hon och tillägger att hon läser alldeles för lite nuförtiden.
I stället grubblar hon över hur hon ska få folk att just läsa. Hon vill revolutionera litteraturen så att människor tvingas slita blicken från tv- och datorskärmar.
- Så mycket händer i världen nu, så många förändringar med attentat och kamikaze överallt. Vi är några författare som träffades häromdagen och kom fram till att nu är det dags att skriva annorlunda. Livet har blivit så komplext att om vi berättar samma historier kommer ingen att läsa, säger Maryse Condé.
Hon tillägger att hon påbörjat arbetet med att söka efter ett nytt innehåll, men någon deadline för nästa bok har hon inte satt.
- Vi arbetar inte i en fabrik. Vi tar all tid vi behöver.
