Hur lever en mamma efter att ljuset i hennes ögon slocknat? Det är en fråga som Alexandra Pascalidou ställer i Mammorna - en hjärtskärande reportagebok om mammor som förlorat sina barn. Om mammor som blivit ringda av polisen mitt i natten som säger ”ditt barn har blivit skjuten”, mammor som burit sina barn till sista vilan, mammor som tänker på och försöker hjälpa andra mammor som gått igenom samma sak. Mammor som står långt bort från strålkastarljusen, och som för det mesta bor i förorten, med trasig uppväxt, dåliga löner, instabila relationer. Mammor som ingen lyssnar på. Men tack vare Pascalidou får de nu äntligen träda fram och berätta sina historier.
Hon börjar sin bok med en episk omskrivning av skapelseberättelsen: ”I begynnelsen var Modern och Modern var hos Gud, och Modern var Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till”. Sen börjar en historia som är borrar sig rakt in i hjärtat. Historien om den 46 åriga Maritha som bor i Farsta och hennes 19 åriga son Marley. De var helt oskiljaktiga, bästa vänner, och fast han var en tuff kille som brukade hänga på stan, brukade han alltid springa fram till henne och säga. ”Mamma! Kom, jag ska presentera dig för alla mina vänner”.
Men en dag blir han skjuten i huvudet. Pascalidou lyckas få Maritha berätta det oberättbara. Hur är det att förlora ett barn? Och hur hittar man försoning? De övriga berättelserna är minst lika drabbande, som den om den 36 åriga Cecilia från Västerås, som konverterade till Islam, och brukade på ICA få sin slöja sliten från huvudet av folk som skrek: ”påsken är över”. Ja, våldet står att finna överallt i boken. Men här och där finns också mycket ljus, och humor, särskilt i karaktärsbeskrivningarna.
Pascalidou har skrivit en bok för dem som inte bryr sig. För dem som rycker på axlarna, när de läser om ytterligare ett mord i förorten. För dem som delar in folk i klasser, hudfärg, kön, kulturell bakgrund, för att till slut reducera dem till siffror. Men också för dem som bryr sig, och vill bry sig mer, som inser att empati är en muskel som behöver övas. Jag kan bara säga en sak – läs den, vare sig du bryr dig eller inte, för du kommer aldrig se på ett nyhetsreportage om ytterligare ett mord i förorten, eller någon annanstans, med samma ögon igen.
