I sitt kritikmanifest i Aftonbladet förra veckan jämför Rasmus Landström kvalitetslitteraturen med en överbefolkad innerstad och populärkulturen med Kungens kurva i Huddinge. Men metaforen är försåtlig, menar Mikaela Blomqvist som hellre blir gycklare i Nordstan än följer med Landström till Kungens kurva.
I sitt kritikmanifest i Aftonbladet förra veckan jämför Rasmus Landström kvalitetslitteraturen med en överbefolkad innerstad och populärkulturen med Kungens kurva i Huddinge. Men metaforen är försåtlig, menar Mikaela Blomqvist som hellre blir gycklare i Nordstan än följer med Landström till Kungens kurva. Bild: Matthew Brown

Mikaela Blomqvist: Hellre gycklare i Nordstan än att följa med Landström till Kungens kurva

Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström skrev i förra veckan ett kritikmanifest som fått många ilskna reaktioner. GP:s Mikaela Blomqvist kör fast redan i textens inledning. Men varför protesterar inte Aftonbladets egna kritiker?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Förra veckan meddelade Magnus Ringgren att han slutar som kritiker på Aftonbladet Kultur efter dryga 40 år på sidan. Orsak var ett manifest (27/9) av litteraturredaktören Rasmus Landström där denne berättade att Aftonbladet kommer att skriva mer om litteratur som läses brett. Lyra Ekström Lindbäck svarade (Expressen, 27/9) med att kalla det för missriktad populism. Jenny Högström (GP, 27/9) pekade ut att Aftonbladet riskerar att bli av med sina befintliga läsare, i strävan att nå ut till fler.

Själv har jag fastnat vid manifestets inledande metafor, där Landström jämför kvalitetslitteraturen med människor bosatta i en överbefolkad innerstad. Den präglas av trängsel, skyhöga räntor och byggstopp. Populärlitteraturen är däremot som människor bosatta i ett gigantiskt handelsområde där allt är nytt och fräscht men lite själlöst: Kungens kurva i Huddinge.

ANNONS

Bilden är försåtlig och spelar på de föreställningar som finns om en ekonomiskt besutten ”kulturelit” centrerad till Södermalm i Stockholm. Verklighet är en annan. Min gissning är att ganska få seriösa författare har råd med en bostadsrätt mitt i city. De där omtalade stipendierna är inte så generösa som många verkar tro. Vad det gäller de små förlagen så är de spridda över landet och arbetet de utför är i många fall ideellt. Trots att deras utgivning ofta håller hög klass recenseras den i relativt liten utsträckning på kultursidorna.

Det är som att en sportsida skulle börja bevaka korpfotboll, för att det är vad vanligt folk spelar

Den litteratur som får mest utrymme i svensk media är i stället den som befinner sig i ett slags mellansegment. Ändå säger sig Landström vilja flytta fokus till böcker han kallar för ”blockadbrytare”. Dessa ”blockadbrytare” upphäver den dikotomi han själv har konstruerat. Nu ska nivån alltså sänkas ytterligare och fokus flyttas till ”den blomstrande arbetarlitteraturen, nyskapande science fiction, intressanta romances, experimentella deckare, serieromaner (som är sorgligt underbevakade).”

Det är som att en sportsida skulle börja bevaka korpfotboll, för att det är vad vanligt folk spelar. Problemen är också desamma. Texter om sådan litteratur kommer att bli mindre intressanta, eftersom deras ämne är formmässigt enahanda, utan finess, följer en på förhand given mall. Landström refererar till Roland Barthes och visst är det sant att han har skrivit intressant om recepten i franska damtidningar. Men det rör sig om en text. Han hade knappast kunnat skriva tio stycken i ämnet.

ANNONS

Landström skriver att vi inte kan ”slå oss till ro med att strömningstjänsterna tar hand om populärlitteraturen medan doktorshattarna har sin egen lilla bokcirkel på kultursidorna.” Med sin underliga aktivism och sitt grova kultur- och bildningsförakt liknar formuleringen en fälla. Tur då att Andres Lokko (SvD, 1/10) ringar in den falska motsättningen mellan ”akademisk tristess och populistisk desperation”. Som musikkritiker argumenterar han för att det inte finns något bevakningsansvar, bara bra eller irrelevanta texter: ”Det enda som betyder något är att försöka erbjuda läsarna det de inte visste att de ville ha.”

Jag skulle hellre pröva att försörja mig som gycklare i Nordstan än att följa med Landström ut till Kungens kurva.

En sådan trolöshet är kritikens hela grund. Om verksamheten anpassar sig efter marknaden blir den till något annat. Inte heller kan kritikern låta sig styras av den egna plånboken – varför är Aftonbladets frilansare utöver Ringgren så tysta?

Jag skulle hellre pröva att försörja mig som gycklare i Nordstan än att följa med Landström ut till Kungens kurva.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Landströms kritik riktar sig till en uppdiktad läsare

LÄS MER:Svenska författare måste sluta vara så självupptagna

LÄS MER:Recension: ”Mary Shelleys värld” på Göteborgs Stadsteater

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS