Titanic har gått till botten och Niclas Lendemar har just seglat iväg på ett isberg. Nu står Moomsteaterns konstnärlige ledare Kjell Stjernholm mitt på scengolvet och går igenom förutsättningarna för Göteborgsbesöket. Brandmyndighetens krav gör det snärjigt att hinna med alla de 120 kostymbytena. Dessutom har en av skådespelarna insjuknat och fått ersättas med kort varsel.
Men stämningen är uppsluppen när ensemblen förbereder sig inför första spelningen i Göteborg. Ett sekel utan ord heter föreställningen som Moomsteatern kommer till Pustervik med. Titeln prickar in vad det handlar om: 1900-talets historia berättad utan repliker.
Det är ett vågspel, säger Kjell Stjernholm, som skrivit och regisserat. Han hyser en stor kärlek för visuellt drivna filmer à la Fellinis Amarcord där bilden säger allt, och har velat överföra detta till teatern. Vilket kräver stor exakthet i spelet.
- Publiken ska hela tiden ledas att se vad vi vill att den ska se. Skådespelartekniskt är det ett avancerat stycke, i många stycken kanske svårare än en dialogbaserad föreställning, säger Kjell Stjernholm.
Historien från botten
En annan inspirationskälla är serien om släkten Grus som Per Åhlin och Hasse Alfredson gjorde för några år sedan. Precis som i den låter Moomsteatern en påhittad släkt uppleva historiska händelser under det förra seklet.
- Vi byggde vår egen släktgång med tre kvinnor som vi följer i rakt nedstigande led och placerar dem, deras släktingar och vänner i de historiska skeenden vi tycker är av betydelse. Det finns nästan inga kungar eller statsministrar i föreställningen. Historien berättas genom folket på bottenplattan, säger Kjell Stjernholm.
Då han startade Moomsteatern i Malmö för 18 år sedan hade han jobbat med flera projekt där man undersökte pedagogiska värden i att låta intellektuellt funktionshindrade syssla med teater. Att det var en lysande form var han redan klar över och ville föra upp frågan på ett annat plan.
- Jag bad att få starta en verksamhet där alla pengar satsades på en enda grupp och där man förbjöd samtliga sociala, terapeutiska eller pedagogiska mål för att bara inrikta sig på konstnärligt bästa möjliga resultat. Det var då för 18 år sedan rätt spetsigt formulerat. Men jag fick förtroendet och det blev också snabbt goda resultat scenmässigt.
Känslomässig berg-och-dalbana
Under åren har Moomsteatern etablerat sig i Malmö och blivit en publikdragare med flera påkostade föreställningar. De har också turnerat utomlands och fått Thaliapriset. Tills för ett par år sedan var dock alla i produktionerna avlönade - utom den fasta ensemblen som fick 26 kronor om dagen i omsorgspengar.
Men nu har Moomsteatern professionella skådespelare som alla har någon form av intellektuellt funktionshinder. De anställdes efter att de gjort ett slags mästarprov och spelat mot etablerade skådespelare. De fem skådespelarna har också tagit sina första 20 poäng i en fortbildning för redan yrkesverksamma skådespelare på scenskolan i Malmö.
Moomsteaterns medlemmar skiljer sig i sitt agerande från "statistiskt normala skådespelare", som Kjell Stjernholm uttrycker det.
- Traditionellt sett blir skådespelarna ett med rollfiguren och vi som publik följer rollfiguren hela vägen. Men hos oss är det så tydligt vem som är där under rollfiguren. I de bästa av stunder kan de här två figurerna berätta två helt olika saker och skapa en känslomässig berg-och-dalbana, som kräver en mycket längre uppbyggnad om du jobbar enbart med statistiskt normala skådespelare.
En från den "statistiskt normala" gruppen är Nanna Nore, som gick ut scenskolan i Malmö för ett par år sedan och projektanställts på Moomsteatern. Hon säger att hon slagits av spontaniteten i gruppen.
- De vågar göra precis vad som helst. Samtidigt är det mycket ögonblickets konst och sitter kanske inte nästa gång. Därför är det så mycket mer nötande än i andra teatersammanhang. Vi repeterar och repeterar och repeterar. Men det ger också något, säger Nanna Nore.
Niclas Lendemar, som är en av Moomsteaterns fem fast anställda skådespelare, säger att han har mycket att stå i.
- Direkt efter Titanic gör jag Hitler. Han är grov, gillar inte bögar och handikappade. Jag har sju roller. Det blir tufft, säger Niclas Lendemar.
Nationellt värde - nationellt stöd
Moomsteatern ingår i EU-projektet Equal, som ska motverka strukturell diskriminering på arbetsmarknaden, och är för närvarande finansierad fram till 2007. Besöket i Göteborg är ett led i teaterns långsiktiga strategi att bli en nationell angelägenhet.
- Därför bygger vi relationer på andra teaterorter än hemmaplan. Om den här formen av teater, som är unik i sitt språk, har ett nationellt värde så måste den få ett nationellt stöd, säger Kjell Stjernholm.
