I slutet av 1800-talet kunde man i emellanåt i Göteborgs-Posten se annonser för nya kallevanser.
Det var självklart begripligt för alla dåtida göteborgare, men det tar ett tag för 2010-talets läsare att räkna ut att det troligen handlar om bruna bönor.
Måltidshistorien – berättelserna om vad vi har ätit och druckit till vardags genom seklerna – är ofta märkligt frånvarande i äldre dokumentation. Festmenyer kan finnas bevarade, men den dagliga gröten har sällan ägnats någon uppmärksamhet av tecknare eller dagboksskrivare. Det är först i Facebookåldern som det har blivit naturligt – möjligen alltför naturligt – att dokumentera vardagsmåltider, men inte ens då blir väl den vanliga grå vardagen särskilt ofta porträtterad.
För den genomsnittlige göteborgaren bör de första 200 åren i stadens historia ha bestått huvudsakligen av öl, gröt och sill.
När det gäller den göteborgska måltidshistorien präglas den av de internationella kontakterna och närheten till havet.
För den genomsnittlige göteborgaren bör de första 200 åren i stadens historia ha bestått huvudsakligen av öl, gröt och sill. Av dessa tre basvaror var sillen den nyckfulla. Västkustens historia kretsar kring sillperioder. Guldåldern inträffade under andra halvan av 1700-talet. Då låg Göteborg konstant insvept i en doft av trankokerier och salt sill. Men under halvsekellånga perioder - till exempel staden Göteborgs första decennier – var sillen inte synlig vid den svenska kusten.
Lite lättare är det att följa festmåltidernas utveckling. En glimt av 1710-talets lyxtaffel skänker oss landshövdingefrun Charlotta Regina Palbitzki, gift med landshövdingen Erik Siöblad. Detta landshövdingepar tycks ha haft en gemensam och olycklig benägenhet att göra sig ovänner med alla människor, ta emot mutor och därutöver godtyckligt arrestera oskyldiga medmänniskor. Till slut låstes landshövdingen in i residenset, som ett slags husarrest. Men de tycks ändå ha haft tid att servera en högklassig meny, bevarad i en liten kokbok som Charlotta Regina tecknade ned.
Det går också att få aning om vardagsfödan genom att läsa proviantlistor från Ostindiska kompaniet.
Det var stekt får, mandelnudel, brunelltårta, oxbringa, ragu av hare, äpplemunkar, laxvälling och höns med sockerrötter.
Det går också att få aning om vardagsfödan genom att läsa proviantlistor från Ostindiska kompaniet. Det var en stadig diet för eliten av 1700-talets sjömän. När ostindiefararen "Hoppet" lämnade Göteborg år 1748 medfördes en med tidens mått ovanligt varierad kost: salt kött, salt fläsk, huvud, rygg, hals, lägg, oxebringor, tungor, skinkor, svinister, njurtalg, svinfötter, smör, vetemjöl, sill, spanskt brännvin, ättika, spanskt salt, franskt salt, rödlök, potatis, morötter, stockfisk, sviskon, tvål, sockertoppar, oxtungor, smält talg, svenskt brännvin, vitt vin, rött vin, ost, ärter, korngryn, skeppsbröd, rovolja, linolja, pudersocker, russin.
Möjligen kan morötterna, sviskonen och russinen ha räckt för att hålla skörbjuggen borta. I mitten av 1700-talet hade sjöfararna i bästa fall en intuitiv och dimmig känsla för skörbjuggens orsaker. Ingen visste vad C-vitamin var 1748.
När det gäller drycker kan Göteborg ståta med en ovedersäglig Sverigepremiär. Det är faktiskt en större merit än vad man kan tro eftersom den typen av evenemang väldigt sällan noteras. Ingen vet när den första klunken öl, vodka eller kaffe hälldes i en svensk strupe.
Men när det gäller punschen råder viss enighet.
Det första svenska glaset punsch dracks i Göteborg en augustidag hemma hos Ostindiska kompaniets direktör Niclas Sahlgren.
Det var väl att märka varm punsch - ett slag punschbål. Kall punsch på studentmaner är ett påfund från 1800-talet.
Punschen blev blixtsnabbt en succé i högreståndskretsar.
Den magiska ingrediensen i punsch är spritdrycken arrak som framställs av kokossaft. Arrak hemfördes av Sahlgrens ostindiefarare.
Punschen blev blixtsnabbt en succé i högreståndskretsar. Överallt på slott, herresäten och i grosshandlarvåningar dracks det punsch och det finns skäl att anta att denna punschflod flöt extra kraftigt i Göteborg, det ostindiska kompaniets hemstad. Antalet punschbålar i porslin - en intresssant specialprodukt som jämte själva drycken importerades av de göteborgska ostindiefararna - ger en aning om genombrottet. Mellan 1746 och 1750 hemfördes 3 594 handfatslika pjäser med kompaniets fartyg. Linnélärjungen Pehr Osbeck - i övrigt en ganska tråkig skribent - lämnar i sin dagok ett typiskt recept:
"Till 1 kanna väl uppkokt vatten tages vid pass 1/2 stop arrak, 1/2 skålpund socker, 5 à 6 citroner eller ock tamarinder till det blir surt efter behag. Härpå rives muskot. "
När besättningen drack punsch som måltidsdryck hölls den varm genom att glödande kanonkulor sänktes i baljan.
Men för huvuddelen av göteborgarna under huvuddelen av Göteborgs historia har tillvaron naturligtvis inte varit fylld av punsch.
De bilder som hittills tagit fram inom ramen för samarbetsprojektet Tidernas Göteborg består huvudsakligen av fotografier från första halvan av 1900-talet. De visar kafferep, buteljer och krogmiljöer med förväntansfulla gäster. Tidernas Göteborg-redaktionen har inte lyckats spåra några nya kallevanser på dessa bilder. Men kanske kan läskretsen hjälpa oss.
Tidernas Göteborg
Detta reportage görs inom för ramen för forskningsprojektet "Tidernas Göteborg" – ett samarbete mellan Göteborgs stadsmuseum, Hasselbladstiftelsen, Göteborgs universitet, Göteborg & Co och Bokförlaget Max Ström. Målet för projektet är att skildra Göteborgs historia i bilder. Forskningen bedrivs i svenska och utländska arkiv inom ramen för samverkansresursen GPS400 (Göteborgskulturer på stan 1621–2021). Göteborgs-Posten är extern partner.
Har du bilder som du vill ska ingå i Göteborgs framtida kulturarv? Mejla i så fall vg@gp.se . Observera att det kan dröja flera veckor innan du får svar. Göteborgianaredaktionen får mycket stora mängder post.
Resultatet presenteras fortlöpande i GP och i forskningspublikationer fram till Göteborgs 400-årsjubileum år 2021.
