Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Handke och Tokarczuk möter pressen i Stockholm

Se ovan när Olga Tokarczuk och Peter Handke möter världspressen i Börshuset i Stockholm.
– Jag har ingen åsikt. Jag hatar åsikter, säger Peter Handke.

En månad av het debatt följde på beskedet att 2019 års Nobelpris tilldelas den österrikiske författaren Peter Handke. Under den tiden har han gett få intervjuer. Men nu ställer han sig ändå inför det samlade journalistuppbådet.

Debatten har främst handlat om Handkes ställningstaganden under Jugoslavien-krigen och mindre om hans litteratur, även om flera författare och kritiker också har gett uttryck för en glädje över att hans försök att beskriva världen nu lyfts fram av Akademien.

Peter Englund bojkottar Nobelveckan

Författaren och akademiledamoten Peter Englund kommer däremot inte att delta i årets Nobelvecka, skriver han i ett mail till DN, bara några timmar innan Peter Handke och Olga Tokarczuk möter pressen i Börshuset. Anledningen är valet att tilldela Nobelpriset i litteratur till Peter Handke.

– Att fira Peter Handkes Nobelpris vore grovt hyckleri från min sida. Det är allt jag har att säga för tillfället, skriver Peter Englund.

LÄS MER: Peter Handke: "Det var brodermord, det är mitt ord som författare"

Peter Englund rapporterade bland annat från Balkankrigen på 1990-talet och tog då tydlig ställning mot serbisk nationalism.

Mats Malm, Svenska Akademiens ständige sekreterare, vill inte kommentera Peter Englunds bojkott:

– Peter är tydlig nog, jag har inget att lägga till det, skriver Malm till TT.

"Jag hatar åsikter"

Peter Handkes författarskap sträcker sig över ett femtiotal år, med en bred produktion av både böcker, manus och dramatik. Men med tanke på hätskheten i debatten om Jugoslavien-krigen, och Handkes ovilja att förklara sina ståndpunkter i några intervjuer, fick han också ta emot en del politiska frågor i Börshuset.

En journalist frågade om han i dag hade samma åsikt som han hade på 1990-talet när han skrev sina böcker om krigen i Jugoslavien.

– Jag har ingen åsikt. Jag hatar åsikter, svarade Peter Handke.

När en annan journalist frågade honom hur han reagerar på alla demonstrationer mot honom och Svenska Akademien, svarade han att det hade varit demonstrationer även i Oslo när han skulle ta emot Ibsen-priset.

LÄS MER: Replik: Problemet med Handke är inte hur han översätts

Peter Handke hade då försökt att prata med demonstranterna som höll upp skyltar och kallade honom fascist. Men det hade inte gått. Ingen hade velat prata med honom. Han frågade därför journalisten tillbaka vad han tycker att han ska göra, men utan att få något svar.

När frågorna gick in på hans böcker, och särskilt "En vinterresa till floderna Donau, Sava, Morava och Drina, eller rättvisa för Serbien" och frågan om folkmordet i Srebrenica, plockade Peter Handke fram brev som han hade fått skickade till sig under de senaste veckorna och som han läste högt ur.

Många av de han hade fått kom från uppskattande läsare. Men ett av dem innehöll toalettpapper.

– Bara ett av breven var ett anonymt brev. Det var toalettpapper i det med en form av kalligrafi av skit, sa han och fortsatte:

– Jag föredrar toalettpappret före era tomma och okunniga frågor. Alla era frågor, jag kan inte besvara dem. Jag vill inte besvara era frågor, sa Handke och presskonferensen rundades av efter att han tackat alla läsare som hört av sig.

Stolt över att vara den 15:e kvinna som får priset

Under Olga Tokarczuks pressträff lyftes frågan om hon tror att utnämnandet av henne kan ses som en positiv energikick för demokratirörelsen i Polen.

– Jag uppmanar människor till att rösta för demokratin och mot auktoritära krafter. Polen är ett väldigt delat samhälle, det är mycket som händer och i stort är det ett hårt samhälle, men jag upplever att det här gav kraft till demokratirörelsen, säger hon.

Den polska författaren skriver romaner och noveller på en både bred och medryckande prosa, ofta med avstamp i den polska historien. I sitt storverk, den tusensidiga "Jakobsböckerna eller den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma", som den fullständiga titeln lyder, skildrar hon det polska 1700-talet.

LÄS MER: Olga Tokarczuk och Peter Handke Nobelpristagare i litteratur

Genom att utgå från en historisk person, Jakob Frank, karismatisk men också despotisk och kontroversiell judisk ledare, skildrar hon ett Polen där olika kulturer och världsreligioner möter och korsbefruktar varandra. Hos Tokarczuk är kulturen stadd i ständig förändring, något som givit även hennes författarskap en politisk dimension, framför allt i Polen som i dag styrs av det högernationalistiska partiet Lag och rättvisa.

– När jag skrev "Jakobsböckerna" var jag tvungen att tackla bristen av kvinnor i historieböckerna. Det är inte för att de inte existerade utan att de inte dokumenterades. Den här typen av brist på dokumentation vad gäller kvinnor pågår än idag. Detsamma för den sociala rörelsen och kvinnornas roll där, säger Tokarczuk vid pressträffen.

LÄS MER: "Det är två så fina författarskap helt enkelt"

På frågan om hur det känns att tillhöra den grupp av kvinnor som tilldelats Nobelpriset i litteratur svarar Tokarczuk att hon är stolt.

– Jag är stolt över att vara den 15:e som får det, stolt över att tilldelas det 100 år efter Selma Lagerlöf fick det. Men jag är också övertygad om att jag tilldelades det för att jag skriver bra böcker, inte för att jag är kvinna, säger hon

Född: Född 1962 i Sulechow. Föräldrarna var lärare, fadern även skolbibliotekarie. Gick i en skola med alternativ pedagogik inspirerad av dansken Nicoali Grundvigt.

Bor: I Wroclaw (tidigare Breslau), Polen.

Familj: Gift med Grzegorz Zygadlo.

Är utbildad psykolog och engagerad i Polens gröna parti.

Bakgrund: Debuterade 1989 med diktsamlingen "Miastawa w lustrach", men övergick sedan till att enbart skriva prosa. Sju av hennes böcker finns översatta till svenska, däribland "Daghus, natthus", "Gammeltida och andra tider", "Styr din plog över de dödas ben" samt "Jakobsböckerna". Efter den har hon skrivit noveller samt en barnbok. Nästan alla titlar på svenska är översatta av Jan Henrik Swahn.

Är ambassadör för det polska språket, utnämnd av Polens språkråd. Har två gånger fått Nikepriset, Polens finaste litteraturpris, och även det internationella Man Bookerpriset för romanen "Löparna".

Källor: Le Monde, Dagens Nyheter med flera.

Född: 1942. Växte upp i Österrike, i en familj med slovenskt ursprung, och med en far som han upptäckte egentligen var en styvpappa.

Bor: I Chaville, Frankrike.

Karriär: Handke har skrivit romaner, pjäser och manus, till filmen "Himmel över Berlin". Hans pjäs "Publikskymfning" (1966) grundlade hans litterära berömmelse. Men den litterära debuten kom 1969 med "Dörrknackaren", som rör sig kring att språket är den enda verklighet litteraturen kan spegla.

Med böcker som "Målvaktens skräck vid straffspark" (1971), "Den vänsterhänta kvinnan" (1978) och "Vägen till Sainte-Victoire" (1982) nådde han en bred läsekrets. En av hans mer kända böcker är "Långsam hemkomst" (1979), som handlar om geologen Sorger. Den senaste av hans böcker på svenska är romanen ”Don Juan” (2006). Handke har också gett ut fem volymer med dag- och notisböcker och översatt en lång rad författare.

Flera av hans verk är översatta av Margaretha Holmqvist.

2014 tilldelades han Ibsen-priset.

Kontroverserna: Peter Handke har skrivit ett flertal essäer om inbördeskriget i det forna Jugoslavien, bland andra: "En drömmares avsked från det nionde landet", "En vinterresa till floderna Donau, Sava, Morava och Drina, eller rättvisa för Serbien" och "Frågor under tårar. Uppteckningar från två resor genom ett Jugoslavien i krig, mars och april 1999". Texterna har väckt hård kritik och är kärnan i kontroversen kring Handke. Vissa menar att han där vill ersätta fakta med en alternativ sanning om skulden i kriget, genom att ta ställning för serberna. Andra menar att han ville balansera ett ensidigt utmålande av serberna som "barbarer" och "slaktare".

Angående sin essä "Född i ett frågetecken" säger Katarina Rohringer Vešović, litteraturvetare verksam i Wien, att den polariserade debatten endast kan förstås "om man tar hänsyn till utvecklingen i västvärlden efter järnridåns fall. Det är därför var och en som talar om Handke också säger något om sig själv, om sin egen bild av världen.”