Mannen med många namn sticker ut huvudet från sin mottagning. Han är inte riktigt klar med ett samtal och ber om någon minuts respit. Ulf Karl Olov Nilsson är inte bara psykolog, han är poet också, för att travestera en sliten fras.
I sin nya bok och cd använder han själv en hel del klichéer och plattityder, staplar dem på varandra. I dikten Ett valtal, exempelvis, har han snott löften och målsättningar från de politiska partiernas hemsidor och bakat ihop dem till ett utopisk anförande som helt saknar verklighetsförankring.
"Mitt parti vill att alla - jag säger alla - människor ska få det så bra som möjligt. Men inte bara människorna ska få det bättre, även djuren, träden, stenarna, luften. Mitt parti vill att rymden ska få det bättre."
Upphovsmannen är en man som dagligen frossar i språket, som väger dess innebörd och som spanar efter nya sätt att använda det. Han lever i ett ständigt flöde av ord.
- Mina böcker är bara toppen av ett isberg.
Så säger han själv. Han har tagit en kort paus efter samtalet och har nu satt sig i en av de två brokiga fåtöljerna i det lilla rummet i Linnéstaden. Situationen känns inte helt bekväm för honom.
- Jag vill gärna svara rätt. Och svara bra, säger han och sneglar omedvetet mot intervjubandspelaren som surrar på bordet.
Namnet förknippat med dikten
Till vardags heter han Ulf Nilsson. Men när han i slutet av 80-talet skulle bli publicerad för första gången upplevde han att det redan fanns lite för många sådana i offentligheten, som Expressenjournalisten eller hockeyspelaren. Sedan dess kompletterar han med sina två mellannamn i litterära sammanhang.
Det är viktigt. Egennamnet är intimt förknippat med dikten, menar han.
- Sedan finns det något absurt i att ha så många. Jag funderar på att lägga till ytterligare ett, Per kanske. Ulf Per Karl Olov Nilsson. Då börjar det bli riktigt sjukt, säger han och skrattar.
- Det är också ett sätt att använda sanningen som mask. Det är sant, det är mina namn, de står i min födelseattest. Samtidigt har det blivit mitt namn såsom poet. Folk jag känner kallar mig inte Ulf Karl Olov.
Första gången vi träffas har han just kommit hem från Italien. Han är brunbränd med supersomriga fräknar i ansiktet, visar inte minsta spår av den matförgiftning han råkade ut för kvällen före avfärden och som däckade honom totalt under några hallucinatoriska timmar. Nu tar han en sjubitars på ett sushihak på Linnégatan. När han inte trycker i sig en kebab brukar han stanna här för en snabb lunch på väg från något av sina olika jobb till nästa.
En dag i veckan arbetar han som psykolog på Reproduktionsmedicin, "ett coolt namn", säger han om Sahlgrenskas avdelning för fertilitetsbehandlingar. En dag är han redaktör för tidskriften Glänta. Resten av arbetsveckan tar han emot patienter i egna praktiken.
Dessutom arbetar han ideellt med Freudianska föreningens Psykoanalytisk Tid/Skrift och tidskriften OEI. Och översätter fransk och engelsk poesi. När han inte läser böcker eller skriver dikter.
- Det är faktiskt bara roliga saker jag gör nuförtiden. Enda problemet är att jag kan ha lite dålig koll på var jag egentligen ska vara när jag vaknar på morgonen.
Bröt med Umeå och sporten
Ulf Nilsson, som är gift och har två söner som är sex och nio år gamla, har bott i Göteborg sedan i slutet av 80-talet. Han växte upp i Umeå där han mest levde handbollsliv, spelade på vänsterkanten i Umeå IK som då uppehöll sig i division ett. Det kan man inte ägna sig åt i all tid, kände han och bröt över en natt med både björkarnas stad och med sporten.
Han kom till Göteborg för att studera litteraturvetenskap och filosofi, blev rastlös och drog till Paris för att bli poet men fick inte mycket gjort. Först i samband med att han gick på psykologlinjen började han skriva dikter på allvar och fann sig något överrumplad bli förlagd nästan direkt.
Nu har Ulf Karl Olov Nilsson gett ut nio diktsamlingar. Han går jämt runt med ett anteckningsblock, beredd att skriva ned infall. På kvällarna, när han ligger i sängen med sin laptop i knäet, tar dikterna form.
Han säger att han gillar att läsa dem inför publik, dels för att det ger en kick, dels för att det ofta ger honom ett tillfälle att möta texten på ett djupare plan än när han jobbar med den. Annars läser han nästan aldrig dikterna efter att de publicerats. Tanken på det får honom att bryta ihop i ett skrattanfall.
- Att sitta hemma framför spegeln och läsa högt ur sina egna dikter skulle vara höjden av cerebral masturbation, frustar han fram.
Tillbaka i mottagningen. Ulf Nilsson viker armarna i kors och sträcker ut benen under en tankepaus. Han är både prydligt och poppigt klädd, grå kavaj, svarta jeans, prickig skjorta och mörka basketskor. Frågan om varför han är poet frestar honom att först svara att han inte skulle vara det om han visste orsaken.
- I någon bemärkelse är det så, svaret är dunkelt för mig själv. Men det är uppenbarligen något jag gjort länge och som betyder något för mig. Det är ett sätt att förstå vem jag är, ett sätt att filtrera mitt eget liv och inte minst det jag läser. Så här kan jag säga: poet är jag för att jag läser mycket poesi. Många av dikterna är ett sätt att omsätta andras dikter.
I tonåren väckte Kafka och Sartre hans intresse för litteratur. Nu är inspiratörerna så många att han har svårt att sortera dem, men skulle han bara nämna en vore det Sigmund Freud.
- Han står för ett människoöde som är starkt, fascinerande och otroligt uppfordrande.
I dikten finns allt
UKON, som hans litterära namn kommit att förkortas och som han själv också kallar sig i internetsammanhang, har två metoder för sina dikter. Den ena är i hög grad idébaserad och utgår från ett koncept, som i fallet med titeldikten i nya samlingen. Den är baserad på Berömda böcker, en uppslagsbok han har hemma som kort sammanfattar västerländska klassiker. Ur dessa synopsis har han karvat fram ett enda.
- I dikten får man hela litteraturhistorien i ett destillerat koncentrat. Brott och straff, Frankenstein, Rött och svart, Pappa Goriot, Hamlet ... där finns allt, jag lovar.
Den andra metoden är att han intresserar sig för ett tema eller område som han först läser in sig på under en lång period och sedan tar ett grepp om. För tillfället befinner han sig i forskningsstadiet för en dikt om barndomen och läser därför Hjalmar Söderbergs och Marguerite Duras skildringar av uppväxttiden.
UKON ser sig främst som en utåtblickande poet, åtminstone har det varit så de senaste åren; han skriver inte berättelser direkt ur sitt inre utan skapar snarare ur redan befintliga fragment. Han tycker att han har ett gott öga för att avgöra om det finns kvalitet eller inte i det han snor ihop.
- Det är det som är det svåra. Men den som har ett sådant öga slipper ha lika mycket fantasiförmåga. Jag håller ögonen öppna, tittar och lyssnar efter saker i omvärlden som jag gör till mitt, helt enkelt genom att lägga märke till det och skriva ned det.
Det finns stunder då han tvivlar över meningen med allt han sysslar med och ibland känner han sig innerligt trött på alla ord. Samtidigt kan just den ledan fungera som en katapult för att skapa ännu mer dikt.
Och skrattet är en viktig följeslagare. Det finns i hög grad närvarande i det operalibretto som inleder Synopsis och som även pendlar mellan torr tomhet och djupt vämjelig våldspornografi. Humor är en allvarlig sak, menar han, en nyckel som kan öppna för att prata om sådant som annars är helt omöjligt.
- Jag har inget emot att bara ha humorn som självändamål, men om jag trycker det i en diktsamling bör det ha en annan dimension. Jag sitter inte och skriver roliga historier bara för att flabba. Jag är faktiskt poet, säger han med ännu ett skratt.
