De står lutade på golvet, på väg upp på väggarna, mer eller mindre bekanta ansikten från 50- och 60-talets jazzvärld. Amerikaner som Ella Fitzgerald, Louis Armstrong, Miles Davis, Chet Baker och Billie Holiday, svenskar som Lars Gullin, Arne Domnérus och Jan Johansson. Och Monica Zetterlund, fast hon har redan kommit på plats på väggen som ett tidigt blickfång för besökarna.
Bengt H Malmqvist går runt i rummet och funderar, byter plats på Duke Ellington och Lucky Thompson. Hemma i Kivik har den sedan drygt tio år pensionerade fotografen 40 lådor med negativ. Här på Sjöfartsmuseet visar han 41 av sina bilder.
- Jag har tänkt så här: detta är legendariska jazzartister som besökte Sverige och Europa just efter kriget, säger Bengt H Malmqvist och berättar att detta är den nittonde utställningen han nu visar.
Först tyckte han det kändes lite udda att ställa ut på Sjöfartsmuseet där bilderna ingår i den pågående satsningen Hamnarnas musik. Men en del av musikerna kom med Amerika Linien till Sverige och själv mönstrade Bengt H Malmqvist 1947 på rederiets färja Gripsholm i Göteborg som diskare. På en biograf i New York fick han en första direktkontakt med jazzvärlden när Mel Tormé före filmen sjöng live med Woody Hermans orkester.
Ett par år senare gick Bengt H Malmqvist fotoskola och vidare till bildbyrån Reportagebild. Så fort det vankades jazz på Konserthuset i Stockholm var han där. Snart började han frilansa, jobbade bland annat för musikmagasinet Melody Maker och för skivbolag. Under åren har han gjort uppemot 700 skivomslag.
- Då är inräknat alla olika omslag som singel, ep, lp och senare cd och dvd, säger han.
Under sina besök i Stockholm gav artisterna ofta två föreställningar samma dag. Till skillnad från i dag var det sällan någon trängsel om bästa vinklarna och Bengt H Malmqvist kunde komma nära i pauserna utan konkurrens från andra fotografer. I avdelningen intressanta möten skattar han Ella Fitzgerald högt. Hon var en av de trevligare att prata med, även om det inte blev några djuplodande samtal. Billie Holiday är en annan favorit som han fotograferade ett par år innan hon dog.
- Hon hade råkat ut för allt helvete men hade en fantastisk utstrålning och känsla, säger Bengt H Malmqvist.
Han dröjer lite vid en bild från 1956 där Lester Young håller Miles Davis i handen, påpekar att båda ler och att just det var något av ett unikt ögonblick som han lyckades frysa. Själv anser han att Miles Davis är en av historiens främsta musiker. Bilden från 1960 på den unge trumpetaren med cigg i munnen och kaxig uppsyn är fotografen extra nöjd med och den han sålt mest av.
- Miles Davis sa aldrig ett ord. Jag träffade honom tre gånger och frågade varje gång om jag fick ta en bild. Han svarade aldrig.
Bengt H Malmqvists intresse för jazzen väcktes under kriget då han satt klistrad vid radion och hörde den senaste musiken. Han drömde om att bli musiker, helst gitarrist och började ta lektioner för en synnerligen kompetent jazzgitarrist. Men snart insåg han att läraren börjat intressera sig mer för flaskan och mindre för instrumentet. Dessutom vande sig fingrarna aldrig vid de hårda strängarna. Efter åtta lektioner gav han upp musikerdrömmarna.
- Eftersom jag inte kunde bli gitarrist blev jag fotograf i stället. Jag tror att jag blev lite bättre på det, säger Bengt H Malmqvist.
