Visst är det paradoxalt att samtidigt som liberala värderingar om individens frihet och självförverkligande omfattas av de flesta, så kämpar det svenska liberala partiet för sin överlevnad. Partiet verkar dock ha nio liv och kan aldrig helt räknas ut. Enligt Novus opinionsundersökning i juli ligger Liberalerna nu på 5 procent. Återstår att se om partiet fortsätter marschen högerut rakt i armarna på blåbruna Sverigedemokraterna eller vänder om mot den mittenposition som borde vara den naturliga hemvisten.
Liberalismens drygt 200-åriga historia har i stora drag handlat om relationerna mellan dess ekonomiska och politiska frihetsideal. Ideologin har sett väldigt olika ut beroende på vilken av dessa båda sidor som dominerat. I dagens Sverige är det knappast den senare sidan som har övertaget. Tvärtom ser många liberaler, exempelvis Peter Hjörne (GP 17/7), en moderatledd regering med ett underlag av Liberalerna, KD och SD som det självklara alternativet till dagens socialdemokratiska minoritetsregering.
Liberalismen kom till Sverige i början av 1800-talet och vann sina första segrar med näringsfrihetsreformerna mot seklets mitt. Bakom denna modernisering, som även inkluderade den ålderdomliga ståndsriksdagens ersättande med en föga demokratisk tvåkammarriksdag, stod en liberalkonservativ regeringspolitik, som saknade alla band till tidens demokratiska rörelser.
För Locke, Montesquieu och Tocqueville, liksom för de amerikanska revolutionsledarna, var friheten förbehållen vita män med ansenlig egendom.
En av de första svenska företrädarna för en demokratisk liberalism var Adolf Hedin, som från 1870 tillhörde Nyliberala partiet. Med sitt krav på allmän och lika rösträtt för män och kvinnor var han en ropandes röst i öknen. Hedin stod dessutom för en socialliberal samhällssyn, fjärran från dagens nyliberala marknadsfundamentalism, och kom på sikt att få stort inflytande över den svenska sociallagstiftningen.
Den inomliberala konflikten mellan vänster- och högerliberaler kännetecknade även Göteborgsliberalismen. Det finns en mängd myter om Göteborg, bland annat om staden som den radikala liberalismens centralort. Men den socialliberala kretsen kring S A Hedlund och Handelstidningen var aldrig särskilt representativ för Göteborgsliberalismen. Det var i stället högerliberaler som Charles Dickson och Carl Fredrik Waern som bestämde politiken i stadsfullmäktige. Det framgår inte minst av det motstånd Pauperismkommittén mötte. Den tillsattes på initiativ av Hedlund 1864 med uppdraget att kartlägga och förklara orsakerna till den grasserande fattigdomen i arbetarkvarteren. Dess förslag om kommunalt bostadsbyggande avslogs dock av fullmäktige med stor majoritet. Enligt Dickson var förslaget näst intill kommunistiskt.
Trots en gemensam kärna – den individualistiska samhällssynen – har radikala och konservativa liberaler mestadels hamnat på kollisionskurs med varandra. Som en skribent i Handelstidningen uttryckte det 1902, hade ständigt nya grenar växt fram på liberalismens träd, så att till slut ”absolut fientliga åskådningar” kommit att dölja sig under den ”gamla frejdade” beteckningen liberal.
Många har påtalat diskrepansen mellan högtflygande ideal och faktisk praktik som kännetecknande för liberalismen och då särskilt under dess formeringsfas. Den filosofiskt inriktade italienske historikern Domenico Losurdo riktar i ”Liberalismen: En kontrahistoria” (2022) sökljuset mot den politiska dubbelmoral som fick tidigmoderna föregångare till den liberala ideologin att i teorin hylla individens okränkbara frihet och människovärde samtidigt som de uteslöt arbetare och fattiga på hemmaplan och slavar i kolonierna. Problemet var inte så mycket de liberala idealen som att man inte konsekvent efterlevde dem. För Locke, Montesquieu och Tocqueville, liksom för de amerikanska revolutionsledarna, var friheten förbehållen vita män med ansenlig egendom. John Stuart Mill, en av liberalismens viktigaste ideologer, rättfärdigade västvärldens despoti över kolonialfolken med att de var som ”minderåriga” och behövde underkastas en pedagogisk diktatur för att uppfostras till civiliserade människor. Han bagatelliserade också de slavliknande förhållandena i de engelska fabrikerna och arbetshusen. Trots att Mill på principiella grunder förordade demokrati blev han med åren alltmer skeptisk till allmän och lika rösträtt, på grund av ”massans okunnighet och brutalitet”.
Trots att Mill på principiella grunder förordade demokrati blev han med åren alltmer skeptisk till allmän och lika rösträtt, på grund av ”massans okunnighet och brutalitet”.
Men tillbaka till Sverige. Det är inte första gången som svenska liberaler inför ett ödesval gjort en kraftig högersväng. Jag vill särskilt påminna om riksdagsvalet 1928. De två liberala partier som fanns då – Frisinnade folkpartiet under Carl Gustaf Ekman och Sveriges liberala parti under Eliel Löfgren – valde att samarbeta med högeralliansen under Arvid Lindmans ledning. Samtidigt hade Socialdemokraterna ett valtekniskt samarbete med kommunisterna under det gemensamma namnet Arbetarepartiet. Detta utnyttjades av högern, som i sina valaffischer hävdade att en röst på detta parti var en röst för Moskva. En skrämselpropaganda som illustrerades med krigiska, svartmuskiga kosackryttare korsande de svenska gränserna. Därav namnet kosackvalet. Taktiken uppnådde sitt syfte. Socialdemokraterna backade kraftigt och följden blev att landet för första gången fick en ren högerregering. Ett bakslag även för de båda liberala partierna, som fick se sitt inflytande krympa. Liberalernas kris löstes inte förrän 1934, då de förenades i det nybildade Folkpartiet. Men det var först under Bertil Ohlins ledning efter andra världskriget som stödet för partiet steg så att det blev det stora socialliberala alternativet i svensk politik.
Det är väl knappast ett nytt kosackval som stundar i september, men man kan lugnt konstatera, att liberalerna än en gång står inför ett vägval. Som så många gånger tidigare är ödesfrågan vilken del av den liberala traditionen partiet skall knyta an till, den som representerats av vänsterliberaler som Adolf Hedin och i vår tid Bengt Westerberg, som 1991 inte ville sätta sig i en av Ny Demokrati beroende regering, eller av högerliberaler som Nyamko Sabuni, som öppnade Liberalernas dörr för SD.
Jan Christensen är docent i historia vid Göteborgs universitet.
LÄS MER:Myten om Göteborgsandan måste granskas kritiskt
LÄS MER:Recension: ”Göteborg genom tiderna”, red: Jan Christensen med flera
LÄS MER:Det evigt aktuella frisinnet
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
