LÄS MER:Jag vill inte vara husgöteborgare
LÄS MER:Vem vill att nästa pandemi tonsätts av Samir och Viktor?
Det har väl inte undgått någon med öron i 031-området att Gud återigen har talat till folket: Håkan Hellström har släppt ny skiva. Men som alla andra gudar ska han plockas ner till oss dödligas nivå, för att till slut bara dyrkas av en grupp extremister i gammalmodiga kläder. I det här fallet sjömanskostym. Just nu pågår uttagningarna till sommarens “VM i att säga att Håkan var bättre förr” och det kanske beror på att allt annat är inställt – men folk vill verkligen vara med och tävla.
Enligt kritiker.se, som räknar ut ett snittbetyg av tidningarnas recensioner, så var Håkan bättre förr: kurvan går nedåt och Rampljus Vol.1 är det Håkan-studioalbum som har fått sämst betyg (även om EP:n 1974 faktiskt anses vara något sämre).
Till alla er som tycker att Håkan Hellström var bättre förr: Vem var inte det? För fem år sedan sprang jag milen på 45 minuter och de sista fem var för att jag var tvungen att stanna och tända ciggen som slocknat. Numera orkar jag inte ens svara på tilltal. Dessutom: han har förtjänat det. Vi får aldrig glömma att den tanige rock-arkeologen från Frölunda, på egen hand, lyckades med något många har försökt med, att extrahera allt värt att sparas från rockhistorien och göra något otvetydigt eget av det.
Det var som han återuppfunnit Göteborgskalaset. Han hade besegrat altan-Sverige. Men vad ska någon som redan har vunnit annars göra?
Han förändrade inte bara svenskt musikliv för alltid — han förändrade en hel generations sätt att se på livet. Håkan pekade på allt det vanliga och fula och sa med svajig röst att det visst var fint och vi trodde honom.
I Håkans musik finns det alltid hopp. Det kan bli bättre. Och han fångade inte blixten i flaskan en gång: han gjorde att fånga blixten i flaskan till sin kärnverksamhet. De åtminstone fyra första skivorna gav känslolivet en omgång som iallafall ingen av mina psykologer har lyckats med.
Visst fanns det Toto-gubbar och Sonja Aldén-tanter som drog i långbänk att Håkan inte kunde sjunga. Men helt ärligt, vem vill höra på någon som kan sjunga? Minns du din musikfröken på lågstadiet? Skulle du vilja lyssna på hennes egna låtar?
Nej, exakt.
Och för att citera en annan profet från västra Göteborg – ju mer de spottade på honom, ju snabbare blommade han. Men sedan hände något. Han vann.
Med skivan ”Det kommer aldrig va över för mig” körde han rakt över samma inskränkta kepskillar som spöade en på mellanstadiet för att man lyssnade på ”Håkan Bögström”. Han fyllde Ullevi och vi som var med från början trodde inte våra ögon. ”Vet de här människorna om att detta inte är Monster Jam utan en Håkan-konsert?
Det var som han återuppfunnit Göteborgskalaset. Han hade besegrat altan-Sverige. Men vad ska någon som redan har vunnit annars göra? Nu står han där längst upp på toppen och tittar ner. Det enda som är kvar är att falla. Och det är väl det som händer nu. Och vi måste låta honom.
I spåkulan ser jag minst 10 tröga år framför mig. Sedan kommer hans krull vara gråsprängt och han kan på riktigt bli gubben han alltid låtsas vara. Då kommer vi behöva honom igen. På samma sätt som han höll oss i handen genom vår ungdom – ska han med darrig och hand och helst käpp leda oss in i livets andra halva. Men då måste vi ta emot honom nu.
LÄS MER:Jag vill att Håkan Hellström börjar göra musik för vuxna
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
