När Netflix-serien ”Squid game” blev ett fenomen ringde TT upp mig för en intervju. Vad tyckte jag som filmkritiker egentligen om att detta brutala drama hade blivit en sådan hit bland unga? Jag sa som det var: på ytan skiljer det sig inte från när jag var tonåring. Men tröskeln var högre för oss. Vi såg ju våra piratkopierade ”Terror på Elm street”-uppföljare på smyghyrda videoboxar. Idag hinner unga se en serie med 16-årsgräns på telefonen innan vi ens snappat upp att den har blivit en snackis.
Det bästa vi kan göra, sa jag, är att lära oss prata bättre om saken.
LÄS MER:Sorgen efter Einár – "min älskade vän"
Jag kunde ha tillagt att vi föräldrar sedan flera år borde ha tränat oss på att tala om svårare fenomen än så. Man ska nämligen ha levt under en sten för att ha missat hur den svenska hiphopscenen och dess koppling till gängkrig numera via sociala medier är bra mycket mer av ett skolgårdsfenomen än någon koreansk serie.
Men när det framkom att rapparen Einár hade kidnappats och utsatts för förnedrande övergrepp var jag handfallen.
Jag tyckte mig länge vara rustad för sådana utmaningar. Under tonåren målade jag graffiti och ordnade hiphop-jam i Uppsala. Subkulturens relation till levd verklighet var livsluft och blev ett fortsatt intresse. Jag plöjde studier om drillmusikens miljöer i Chicago och London. Svenska reportageböcker om relationen mellan gäng och musik. Jag har ägnat år åt integrationsstudier och är disputerad filmvetare och kritiker av rörlig bild. Halva min kommande bok handlar om problem med sociala medier.
LÄS MER:Gängen var en del av Einárs liv
Men när det framkom att rapparen Einár hade kidnappats och utsatts för förnedrande övergrepp var jag handfallen. När den anonymiserade flashen kom en morgon hade detta redan pågått i timmar, kanske dagar, i sociala medier. Med tillhörande bilder. Tonåringen hade teorier klara vid frukost. Och bakom dem en märkbar oro. Det var ju inte en kändis med vaga konturer långt bort som jag skulle tala om i abstrakta ordalag. Det var en beundrad tonåring från samma stadsdelar. En som i kombinationen av personliga texter och personan på Instagram var mycket närmare dem än någon amerikansk rappare i vår föreställningsvärld på 1990-talet.
LÄS MER:Boende bestörta efter dödsskjutningen
När N.W.A. och gangsta-rappen hamnade på vår populärkulturella radar framstod det som film eller performancekonst. Något kittlande i sin autenticitet – för det pågick på andra sidan jordklotet. Ställda inför detta kunde våra föräldrar i sin tur filosofera om hur artisterna inte skilde sig från den Leadbelly de hade lyssnat på. Bluesmusikern var ju en tidigare fängelsekund som spelade sina mördarballader iförd fångdräkt.
Det råder ingen tvekan om att denna hiphop-form, som numera är att betrakta som folkmusik, blir till både krigspropaganda och rekryteringsbroschyr.
I sin lysande reportagebok ”Tills alla dör” väver journalisten Diamant Salihu ihop musik och gängvåld kring Järvafältet i Stockholm. Det liknar hur sociologen Forrest Stuart i fältstudien ”Ballad of the bullet: gangs, drill music, and the power of online infamy” visar hur unga använder sociala medier och rapmusik på sätt som omfamnar negativa stereotyper och förstärker omgivningens bild av ”äkta” gettoliv.
Det råder ingen tvekan om att denna hiphop-form, som numera är att betrakta som folkmusik, blir till både krigspropaganda och rekryteringsbroschyr. Även i Sverige.
LÄS MER:Grannen om Einár: ”Att hans röst tystas är en sorg”
Ändå, när man läser Stuart och till och med Salihu, är det alltför lätt att – precis som inför tv-nyheternas senaste rapportering om en mördad tonåring – faktiskt förtränga det från sin vardagshorisont. När författarna gör poäng av att musik, vapen och lyxbilar är ett sätt att skapa mening i en hopplös situation hade jag länge lätt att tänka att det inte berör mig. Eller koppla det till hur det alltid har varit i konsten och kulturen. Först när en vän i Husby såg sin granne avrättas rämnade den geografiska segregation jag stabilt monterat även i min skalle.
Den här gången finns det inga åldersgränser i rutan och inget tryggt Hollywoodslut.
Det var också då som jag på allvar insåg att de här händelserna via sociala medier antar en ny form av verklighet för unga i min närhet. Och att jag måste ha andra strategier för samtalet än de jag trodde mig ha.
LÄS MER:Mordet på Einár upprör politikerna
Jag tror inte på moralpanik. Inte på musikförbud i radion. Jag tror på att intimt bekanta sig med hur denna verklighet ser ut både som samhällsproblem och som det svårseparerade drama det blir genom kulturuttryck och sociala medier. Salihus ”Tills alla dör” är oöverträffad i sin förklaring av hur svensk segregation ser ut i grunden. Hur den sliter sönder lokalsamhällen och – utan minsta ursäkt för brottsligheten – hur det hänger samman med gängkonflikter och musiken. Men du måste också lyssna på texterna, följa kontona, läsa de ofta fruktansvärda kommentarer som följer på varje händelse för att se hur detta har kommit att spela in i den tragedi som nu lett hela vägen fram till ännu en ung människas död.
All sådan grund behövs för samtalen. För den här gången finns det inga åldersgränser i rutan. Här finns inget tryggt Hollywoodslut.
LÄS MER:Rån, mord och rappare – så här startade gängkriget i Stockholm
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
