Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Gunnel Lindblom och Christina Olofson på Stockholms feministiska filmfestival i mars 2020.  Bild: Katriina Mäkinen, Nordic women in film
Gunnel Lindblom och Christina Olofson på Stockholms feministiska filmfestival i mars 2020. Bild: Katriina Mäkinen, Nordic women in film

Gunnel Lindblom hade en sällsynt lyskraft in i det sista

Få skådespelare kunde matcha Max von Sydow – Gunnel Lindblom var en av dem. Orädd och magnetisk intog hon scenen. Samarbetet med Ingmar Bergman och Mai Zetterling gav henne internationell stjärnstatus, och hon var aktiv på Dramaten i över femtio år.

Gunnel Lindblom är en av vår tids stora stjärnor. Att hon nu har lämnat oss gör mig bedrövad.

Snopet, tomt och ...overkligt känns det. Särskilt som hon så bestämt trotsade sina 89 år – och var så vass, orädd, intellektuell, uppfordrande och i farten – in i det sista.

2002 fick hon också en hedersguldbagge för sina insatser inom filmen.

Rå vass och rolig

Hennes intensiva blick går inte att glömma. Den borrade sig in i min när vi möttes på Kungsportsavenyn våren 2013. Som filmstudent på Valand arrangerade jag då en heldag kring regissören Mai Zetterling, med utgångspunkt i komedin ”Flickorna” – med Gunnel Lindblom, Bibi Andersson och Harriet Andersson i huvudrollerna.

Den banbrytande filmen väckte skandal vid premiären 1968 och togs snabbt bort från biorepertoaren. ”Vilka förstockade menstruationer!” kommenterade Bo Strömstedt i Expressen. En som däremot gillade vad hon såg var Simone de Beauvoir.

Gunnel Lindblom var lika vass, rå och rolig som vanligt när hon gästade Bio Roy och delade med sig av sina minnen från filminspelningen och sitt liv. Tiden var inte mogen för ”Flickorna” och dess radikala budskap på 1960-talet – men i dag är filmen något av en feministisk klassiker. Handlingen kretsar kring ett teatersällskap som sätter upp Aristofanes pjäs ”Lysistrate” och åker på turné. Samtidigt kommenterar den finurligt skådespelerskornas villkor i samtiden, och möjligheter – eller snarare svårigheter – att kombinera karriär och privatliv.

Förblev nyfiken

Även Christina Olofsons hyllning till ”Flickorna” – ”I rollerna tre” – visades den dagen på Bio Roy. I dokumentären möts Gunnel Lindblom, Bibi Andersson och Harriet Andersson igen 1995, nästan trettio år efter ”Flickorna” – på Mai Zetterlings gård i Provence i Frankrike och pratar vidare om livet.

I hela sitt liv förblev Gunnel Lindblom nyfiken och ifrågasättande, och hon gjorde lika starkt avtryck på teaterscenen som på vita duken. Som 19-åring antogs hon till elevskolan på Göteborgs Stadsteater där hon anställdes 1953. Filmdebut gjorde hon året innan, i Gustaf Molanders ”Kärlek”.

Som 23-åring lämnade hon Göteborg för Malmö Stadsteater där Ingmar Bergman var konstnärlig ledare. Ett långt fruktbart samarbete inleddes där och då, och hon fick sitt genombrott i Bergmans uppsättningar av ”Peer Gynt” – med Max von Sydow – och som Gretchen i ”Faust”.

Gunnel Lindbloms starka scennärvaro och intensiva spelstil var påtaglig. I slutet av 1950-talet gjorde hon oförglömliga insatser i några av Bergmans mest hyllade filmer ”Det sjunde inseglet”, ”Jungfrukällan”, ”Tystnaden” och ”Nattvardsgästerna”. Ett kontrakt med 20th Century fox gav henne möjlighet att arbeta utomlands. Lindblom återvände dock snart till Sverige eftersom hon ville vara mer delaktig i skapandeprocessen.

Varvade skådespeleri och regi

1968, samma år som ”Flickorna” hade premiär, syntes hon i sin första Dramatenroll som Laura i Strindbergs ”Fadren” i regi av Alf Sjöberg.

Att själv få regissera lockade också, och bland annat assisterade hon Bergman i uppsättningarna ”Show”, ”Vildanden”” och Spöksonaten”.

1973 regidebuterade hon så på Dramaten med Frödingpjäsen ”Sjung vackert om kärlek”. Gunnel Lindblom förblev nationalscenen trogen i femtio år. 2018 hyllade de sin stjärna som då syntes som siaren ”Teiresias” i Eirik Stubø uppsättning av Oidipus/Antigone. Dessutom regisserade hon själv Thomas Bernhards pjäs om syskonkärlek ”Ritte, Dene, Voss”

1977 regisserade hon sin första film: ”Paradistorg” efter Ulla Isakssons roman med samma namn. Kvinnlig frigörelse och strävan efter självförverkligande är där – liksom i mycket som Gunnel Lindblom gjort – ett återkommande tema.

Bland det roligaste i karriären var just att regissera film, berättade Gunnel Lindblom i ett scensamtal på Göteborgs filmfestival, för två år sedan. Samtidigt upplevde hon ett starkt motstånd – inte minst från finansiärer – när hon, som kvinna, ville göra filmer efter eget huvud.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.