En högrest man i vit särk, påvehatt och lösskägg pölsar genom snön följd av en ängel med gul peruk och en gloria av folie. Efter dem följer en kutryggig djävul med lysröda horn och jutesäck. Scenen utspelade sig i en Uppsalaförort, någon gång tidigt 1980-tal.
Högtiden Mikuláš som äger rum runt första advent har alltid haft en särställning för mig. Ett stycke tjeckisk kultur i exilen som har löpt genom alla faser av mitt liv, från barndom till eget föräldraskap.
Som vit invandrare har mitt liv varit relativt förskonat från främlingars frågor om var jag kommer ifrån. Vad jag ”känner” mig som. Min kultur. Jag skriver ”relativt”, eftersom mitt namn obönhörligen inneburit motsatsen.
Varför använder jag ord som ”förskonat”? Är inte omgivningens nyfikenhet på invandraren bra? Mitt ordval präglas av att debatten om kultur och nationell identitet länge har varit svartvit, med följd att även välmenande frågor ofta landar fel i oss. Med den politiska utvecklingen i Sverige det senaste decenniet har det på flera sätt blivit värre.
Ska man försöka förklara varför blir svaret att invandring inte innebär att ersätta en nation med en annan (och här använder jag ”nation” som mer än geografiskt begrepp). Se hellre exilen som en ny kemisk förening. Eller som mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett obduktionsbord – livet har lärt mig att det nästan undantagslöst är i kulturen man hittar igenkänning som invandrare.
Frågorna vi brottas med finns det ingen karta för. Så jag blev inte förvånad över det ämne som togs upp i ett samtal som Sydsvenskan publicerade i höstas, där kvinnliga författare som är andra generationens invandrare diskuterade skrivande, exil och moderskap (14/11). Kärnan finns i reportagets rubrik: ”Måste migrantens sorg gå i arv till barnet?”.
Våra känslor för familjen är starka och kluvna. Min familjs sammansvetsning kommer av mina föräldrars beslut om att det var viktigare att tro på sin övertygelse och emigrera. I strapatskatalogen är det blygsamheter vi talar om: jag kan bara föreställa mig hur det är för dem som behöver korsa öknar och hav.
Men oavsett så anländer man ensam och familjen är först allt man har. Som barn växer man sedan upp och blir sin egen varelse. Då så står man där med sin perfekta svenska och skäms för en pappa som envisas med att bryta. Som drar fram på gården utklädd till djävul medan grannarna äter adventsmiddag och har fri sikt från köksfönstret.
När insåg jag att Mikuláš inte var mina föräldrars uppfinning? Att det var en del av firandet av högtiden St Nikolaus, att djävulen hette Krampus? Jag vet inte; men för en tjeckisk familj med småbarn i början på 1980-talet passades trions besök enkelt in i den svenska decembermånadens befintliga hållpunkter. Vi var ingen bred tjeckisk kulturkrets, flyktingspionaget var för utbrett. Men Mikuláš-firandet kan anpassas i storlek för småbarnens skull.
Då så står man där med sin perfekta svenska och skäms för en pappa som envisas med att bryta. Som drar fram på gården utklädd till djävul medan grannarna äter adventsmiddag och har fri sikt från köksfönstret.
LÄS MER:Antivaxxerpopulismen – ett hot mot vår demokrati
När jag och min syster blev gamla nog – när vi så att säga slutade tro på tomten – förvandlades Mikuláš i stället till en årligt återkommande dockteater. Och Mikuláš har visat sig lika segt under 1900-talshistoriens tryck som i vårt kosmos. I sann kolonial anda ville man byta ut högtiden i Tjeckoslovakien mot den sovjetiske jultomten, Ded Moroz. I dag är hotet mot Mikuláš, som på sina håll har lett till förbud, att fulla medelålders män i Krampus-dräkt i Tjeckien och Österrike dram fram och skrämmer barn. I Nederländerna står striden i stället om deras kolonialvariant av Krampus – Zwarte Piet som är en tjänare i blackface.
Sådant har ju hamnat på tapeten i Sverige också. ”Migration” är närmast synonymt med frågor om ”rasism”. Sanningen är att vår offentlighet knappt har lärt sig att gå när det gäller migration. Som är vår tids centrala berättelse och berör alla invandrare oavsett hudfärg.
Det var inte mina grannars, lärares, skolkamraters och kollegors fel att frågorna stannade vid vem man hejade på i hockey (”Är det inte jobbigt med VM?”). När jag skriver detta diskuteras fotografiet av en minister där hon i femtonårsåldern ser ut att heila. Allt jag kan tänka på inför de hårda domarna över henne är att jag under uppväxten upplevde omvärlden som helt och hållet stum för erfarenheter av nazismen och kommunismen som präglade min familj. Tystnaden var så kompakt att jag blev förvånad när jag insåg att det inte var erfarenheter som delades av alla andra.
Vill man förstå innebörden i ”segregation” så är det att vi har blivit ett stort invandraland utan att de de existentiella frågor som kommer med på köpet fått fäste. Därför saknar det mononationella Sverige förmågan att fråga, och därför har vi i generationen som växt upp här fått brottas med svaren ensamma på kammaren. När vi då får egna barn, uppstår av förståeliga skäl en viss panik. Grunden vi står på – identiteten – är en vi har spikat ihop själva.
Inget åskådliggör det bättre än språkfrågan. I början på 1980-talet, när frågan om hemspråk blev aktuell för mig, fanns ännu föreställningen att ”tvåspråkighet” kunde leda till schizofreni. I dag har forskningen tvärvänt. Man har förstått att den utgick ifrån en mononationell norm. Nu betraktas användandet av flera språk som vitmaninjektioner i hjärnan.
Men försök förklara detta för politiker. Och då menar jag inte enbart Sverigedemokrater, för vilka nationell tillhörighet bygger på en rasistisk idé om en essentiell kärna. Där Zlatan enligt Jimmie Åkesson inte kan vara svensk utan är ”en legosoldat” trots att han spelar för landslaget (SVT, 27/11/12 ). Modersmålsundervisning är under tryck när den borde utvecklas. Visst är det lätt att förstå politiker som menar att barn i segregerade miljöer främst måste lära sig svenska. Även jag anser att språket tveklöst är det viktigaste redskapet för att klara sig bra i Sverige.
Ett år fick jag lugna en lärare som försiktigt förhörde sig om satanism på utvecklingssamtalet.
LÄS MER:Big data möter Big brother – snart även i Sverige?
Men – modersmål är också det centrala redskapet för att barn ska kunna göra val kring sin identitet. Vi som är uppväxta i Sverige har mer eller mindre bra kunskaper i våra föräldrars språk. Nervositeten för att överföra något som upplevs som halvsmält till våra barn är påtaglig. Jag tror heller inte att det enbart handlar om rädsla för ”främlingskap” i klassiska termer, det som uttrycks i reportaget i Sydsvenskan, utan något som är svårare att sätta fingret på.
Det flytande i våra identiteter borde ju vara något vackert. Som att den tjeckiska kultur mina barn nämner när det diskuteras traditioner i skolan är Mikuláš, men en som de förvaltar på sitt sätt. Ett år fick jag lugna en lärare som försiktigt förhörde sig om satanism på utvecklingssamtalet.
Men det flytande behandlas nu som något farligt. Varför? I ”Retrotopia” (2017) skriver sociologen Zygmunt Bauman om frikopplingen av makt från geografiska territorier. Om hur nationsgränserna blir porösa och inte upprätthåller traditionella funktioner. Hur global handel och ekonomiska transaktioner har fött politisk impotens. Rekylen är orolig nationalism. Kollektiv narcissism. Varianter på myter om ”folk”.
När svenska högerintellektuella för ett par år sedan började omhulda den brittiske författaren David Goodharts begrepp ”någonstansare” och ”varsomhelstare” (ur boken ”The Road to Somewhere” 2017) gick jag från fågelholk till ilska. Vi lever i en migrationens tidsålder och de mononationella tycker att världen bäst förklaras med en uppdelning mellan dem som känner anknytning till en plats och rotlösa kosmopoliter? Allt jag ser är en samtid som fortfarande inte tar exilerfarenhet på allvar. En tid i vilken 2021 års Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah – en korrekt universitetsprofessor med fötterna stadigt i Kents mylla och den exil som präglar ett helt liv – enligt formeln är oförståelig.
När världen stängde ner och mina svenska vänner hamnade i ofrivillig isolering drömde jag om att fler skulle få insikter om att leva avgränsad från platser och personer som betyder något. I stället föreslog Moderaterna att man ska kunna bli av med permanenta uppehållstillstånd vid resor till ett land man har flytt ifrån.
Däremot blev det en Mikuláš över generationerna även under pandemin. Som intäkt på den uppfinningsrikedom och seghet som 40 år i exil ger, så hölls den som dockteater över Facetime.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
