När min son var sex-sju år brukade vi spela Monopol. Vi bodde i Uddevalla då och det fanns inte så mycket annat att göra. Det var i den mediala urtiden, Netflix budade fortfarande hem sina dvd-skivor till folk och vårt trådlösa nätverk brukade hånskratta åt oss. Så vi spelade Monopol. Jag lät min son få börja. Jag lät honom välja spelpjäser. Jag lät honom småfuska och vinna.
Däremot försökte jag alltid köpa Norrmalmstorg så fort jag kunde, och sedan vägra att sälja gatan till min då ofta snorrike son, varpå spelet efter någon timme brukade nå ett abrupt slut och jag fick leta upp de inkastade tärningarna under soffan. Vid det laget hade min son redan stormat upp på sitt rum, förtörnad, indignerad och kränkt över att inte ha fått köpa och bygga hotell på sin favoritgata.
Ni ser den kanske, parallellen, fast den är fin? När man trodde att den orangefärgade vuxenbebisen i Vita huset inte kunde skämma ut sig mer eller sjunka lägre i världens aktning, så lyckas han med en genialt enfaldig tvåfotare att göra just det. Skämma ut sig och sjunka ner i dyn.
Först kräver han att få köpa Grönland av Danmark, säkert för att bygga hotell där, och när det lika raska som rungande svaret blir "nej!" stormar den amerikanske presidenten upp på sitt rum och ställer in sitt danska statsbesök. Trump, for helvede mand ...
Om exakt en månad fyller Aaron Sorkins underbara, rappa och roliga tv-serie 20 år.
Det är i sådana stunder av global skam som man behöver krypa upp i soffan, dra en filt över sig och drömma om en annan tid, en annan värld, en annan amerikansk president.
Och det är precis vad jag och min fru har gjort den senaste månaden. För typ tredje gången på tio år håller vi på att bulka oss igenom världens skönaste tv-serie: "Vita huset"! De sju säsongerna är ett svalkande liniment för oss som lite för nyfiket följer det utdragna hjärnsläpp som numera präglar Vita huset.
Om exakt en månad fyller Aaron Sorkins prisade, rappa och roliga tv-serie 20 år. Det var den 22 september 1999 som historien om den demokratiske presidenten Josiah Bartlet och hans stab av skärpta medarbetare började att sändas på amerikanska NBC.
Drygt ett år senare hade SVT plockat hem "The West Wing" till Sverige men då hade jag redan köpt första säsongen på Amazon och hade inga problem med att få ombord mina närmaste GP-kollegor på president Bartlets segertåg. Alla skulle med, för att citera ett helt annat parti.
Det var inte som att vi sprutade av espri och handlingskraft direkt. Men vi försökte i alla fall.
Alltså stolpade vi runt mellan tidningens mötesrum och försökte med rörligt intellekt och en tjackpundares klipp i steget att lösa våra journalistiska problem liksom i farten. Det gick sådär. Det var inte som att vi sprutade av espri och handlingskraft direkt. Men vi försökte i alla fall.
Johan B var den charmige idealisten Sam Seaborn, Ingela J den snabbtänkta pressekreteraren C.J. Cregg och jag den buttre men briljante strategen Toby Ziegler. Det är fortfarande min favorit i serien, Toby Ziegler, och jag försökte att vara lite som honom varje dag. Jag hör hur töntigt det låter. Men ibland måste man få vara lite töntig. Om man inte är president. Då ska man tydligen vara trångsynt och småsint, och fåraktig nog att vilja köpa Grönland.
