Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Arbetsmarknaden förändras och arbetarlitteraturen med den, skriver  Magnus Nilsson<strong id=, professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet. Bild: Janerik Henriksson/TT">
Arbetsmarknaden förändras och arbetarlitteraturen med den, skriver Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet. Bild: Janerik Henriksson/TT

Magnus Nilsson: Gig-arbetarna behöver författares hjälp

Arbetsmarknaden förändras och arbetarlitteraturen med den. Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet, svarar på Lars Henrikssons text ”Varför infiltrerar journalisterna bara arbetarklassen?”(28/9).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den svenska arbetsmarknaden är stadd i snabb förvandling. Visserligen är kollektivavtal och tillsvidareanställningar fortfarande norm, men i många sektorer brer prekära förhållanden (osäkra villkor och låg lön) ut sig. Det gäller särskilt inom den så kallade gig-ekonomin (som utmärks av korta påhugg, ibland utan att man över huvud taget anställs).

Detta uppmärksammas i litteraturen. I några fall har författarna gedigna erfarenheter av de arbeten de skildrar. Det gäller exempelvis Daria Bogdanska som i serieromanen ”Wage Slaves” berättar om prekärt arbete i restaurangbranschen i Malmö.

I andra fall har de av olika anledningar (oftast för att de behövt pengar) gästspelat i prekariatet. Det kanske mest kända exemplet på det är Kristian Lundberg, som i ”Yarden” skildrar tillvaron som modern daglönare i hamnen i Malmö.

I några debattartiklar har Lars Henriksson påpekat att det inte är så enkelt att skriva om tillfälliga arbetsupplevelser. Det är ”bara är vi själva som kan föra vår talan, oavsett anställningsform”, anser han, inte minst för att den ”speciella samhörighet som kan gro ur gemensamma erfarenheter kräver tid för att växa fram”.

Det kanske mest kända exemplet på det är Kristian Lundberg, som i Yarden skildrar tillvaron som modern daglönare i hamnen i Malmö.

LÄS MER: Gigarbetaren måste föra sin egen talan

Idén att arbetarklassen frigörelse måste vara dess eget verk kommer från Marx och Engels. Men Engels wallraffade faktiskt själv i andras verklighet när han skrev ”Den arbetande klassens läge i England”. Dessutom är villkoren för dagens gig-arbetare att föra sin egen talan synnerligen dåliga. I en replik till Henriksson tar Anders Teglund – som nyligen själv skildrat prekärt arbete i boken ”Cykelbudet” – upp just detta(29/9). Han understryker bland annat att många gig-arbetare har utländsk bakgrund och att deras röster inte har samma tyngd i offentligheten som en professionell författares.

Och kanske är de författare som gör inhopp i gig-ekonomin inte så främmande fåglar som Henriksson tänker sig. När Göran Palm på 1970-talet skrev böcker om LM Ericsson skildrade han en relativt stabil social miljö, som han nog inte fullt ut förstod. För även om personalomsättningen var mycket hög kände arbetarna där antagligen just den i gemensamma erfarenheter baserade samhörighet som Henriksson skriver om.

Men gäller det också dem som i dag jobbar som cykelbud, bärplockare, springvikarier etc? Innebär inte de osäkra anställningarna att alla är på mer eller mindre tillfälligt besök? Och motverkar inte sådant som den låga fackliga organiseringsgraden framväxten av en gemensam identitet?

När Göran Palm på 1970-talet skrev böcker om LM Ericsson skildrade han en relativt stabil social miljö, som han nog inte fullt ut förstod.

LÄS MER: Vem ska tala för den mest utsatte gigarbetaren?

Henriksson undrar också varför skildringarna av prekärt arbete nödvändigtvis ska vara litterära. Vore det inte bättre att förmedla hårda fakta genom ”konventionellt journalistiskt arbete”, frågar han.

Så har många av de författare som rapporterat från arbetslivets mörkaste vrår resonerat. Günter Wallraff – som Henriksson lyfter fram som en förebild – ville exempelvis utrota varje spår av litterära grepp från sin prosa för att därmed komma närmare verkligheten.

Men är inte sanningen om gig-ekonomin och det prekära arbetet redan känd? Som Henriksson påpekar är det ju lätt att få fram fakta i målet. Och är inte litteraturens uppgift en annan än att bara redovisa det vi vet?

Styrkan i litterära skildringar av arbete (inklusive Wallraffs, för trots alla ansträngningar lyckades han inte av-litterarisera sina texter) har snarare varit att de trängt in bakom det vi redan vet. Göran Palm använde rent av sitt sociala utanförskap som utgångspunkt för att anlägga nya och oväntade perspektiv på den arbetarverklighet han besökte. Och samma sak gör många av vår tids arbetarskildrare.

Magnus Nilsson är professor i litteraturvetenskap och prodekan på fakulteten för kultur och samhälle på Malmö universitet.

LÄS MER: Varför infiltrerar journalisterna bara arbetarklassen?

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.