Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Två procent av landets BNP ska läggas på försvaret. Bild: Johan Nilsson/TT
Två procent av landets BNP ska läggas på försvaret. Bild: Johan Nilsson/TT

Anna Björklund: Generation Z är livrädda för kritik

Den unga generationen är kroniskt konflikträdda och drar sig för att engagera sig politiskt. Anna Björklund ser unga som drömmer om uniformer och att försvara demokratin – men inte vågar delta i den.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

De suckar drömskt om att någon äntligen ska tvinga dem att bädda sängen. Jag är på middag med några ur generation Z, tänk att lära sig att vika en t-shirt, packa en väska, gå en marsch, trånar de.

Jag har sällan träffat någon som är emot den allmänna värnplikten, och särskilt inte bland de unga. Det är så man bygger riktiga vuxna, säger de självmedvetet, de vet att deras militära disciplin är obefintlig. De har inte krälat i gyttja sedan de gick på dagis eller var fulla på ett open-air, ingen är snabbare på att påpeka hur dekadent och förslappad deras egen generation är än de själva.

Att två procent av svenskt BNP nu ska läggas på försvaret har öppnat upp möjligheterna, kanske kan även zoomers till slut få lite vett bankat i sig av våldsmonopolets yttersta försvarare? Förhoppningsvis är det inte strid de kommer hamna i, och inte heller det de längtar efter. Begäret verkar snarare vara efter en riktig, gammal auktoritet. Någon som säger åt en vad man ska göra och ger en en uniform att dölja sig bakom, så att man inte måste ställas till svars hela tiden.

Begäret verkar snarare vara efter en riktig, gammal auktoritet.

För samtidigt som unga dras till den vapentäta och – trots allt – fysiskt prövande armén är generationen strax under min livrädda för andra sorters strider. Ungdomsförbunden är mindre än någonsin och många även i kulturbranschen suckar över att det är svårt att hitta nya förmågor. På Kvinnodagen var jag med i ett panelsamtal och slogs av att jag knappt vet någon populär feminist under 40, trots att publiken var både ung och intresserad vill de själva inte säga något.

Erik Amnå, professor i statsvetenskap, kallar den kroniska konflikträdslan bland 90- och 00-talister för ett demokratiskt problem, men han förstår den. ”Den sociala gemenskapen man kan få inom en politisk förening vägs mot de risker att bli utpekad och i värsta fall, särskilt om engagemanget blir känt och synligt, trakasserad. Är det värt det?” Så förklarar han det för SVT.

Jag vet vad han menar. Mina yngre kompisar låser sina Instagramkonton när de ska på jobbintervju och raderar i panik sina stories om de råkat uttrycka något som kan generera kritik. För kritiken kommer, snabbt och konsekvent. Samtalet, det gemensamma trevandet efter hur saker ligger till, är utbytt mot hårda ställningstaganden som de andra – fienden – skjuter efter med det skarpaste de har.

För oss med jobb att skriva och tänka är det hela tiden ett problem, ”hur gör du”, frågar vi varandra. De som orkar i längden verkar vara de som av någon anledning är extra stryktåliga, liksom födda med pansar. Men allt vanligare är att man helt enkelt håller sig borta, inte läser skiten, eller ger upp. För det går inte att rå på mekanismerna, att varje nästipp i offentligheten är en ny sida lögner på Flashback, nya attacker på ens familj och alla andra som kan uppfattas som fränder.

De som orkar i längden verkar vara de som av någon anledning är extra stryktåliga, liksom födda med pansar.

Man ska aldrig kommentera rykten, säger Hovet, åldermännen i sammanhanget, tills ryktesspridningen på internet nyss nådde sådana nivåer att de behövde bryta mot sin egen regel. Jag har själv, i det lilla, praktiserat metoden att logga ut och inte gnälla. Stänga av telefonen och ta en promenad, hoppas att mina barn inte ska bli ledsna när de är stora nog att läsa.

Men när en hel generation har slutat våga prata har yttrandefrihetens gökunge vuxit till en storlek där den börjar bli ett riktigt problem. Många är redo att klä sig i uniform för att försvara den västerländska demokratin, det får man ju iallafall ingen skit för. Det jag undrar är vilka som ska orka driva den.

Läs fler krönikor av Anna Björklund:

LÄS MER: Kvinnorna styr berättelsen om sina liv som demonregissörer

LÄS MER: De vuxna stjäl barnens chans till uppror

LÄS MER: Snälla, fortsätt fota er mat

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.