Göteborgs hamn har slutat att vara romantisk för mig

”Kroppen värker”, skriver Kristian Lundberg i de senaste decenniernas mest uppmärksammade hamnskildringar, ”Yarden” från 2009. ”Jag har fortfarande arbetet värkande i kroppen.” Och det är faktiskt så, som att arbetet genom värken har tagit kroppen i besittning. Det upphör inte när skiftet slutar.

Jag läser ”Yarden” igen för att fylla på mitt ordförråd. Tio år i service- och kulturarbete har inte rustat mitt språk för den här vintern, när jag cyklar till och från hamnen dygnets alla timmar i alla väder och lyfter gjutjärnsbyglar och går många tusentals steg i makadam. Kilometervis av godsvagnar ska synas och bromsprovas, forslas in och ut från de olika terminalerna där de lossas och lastas. Containrarna ska stå i knaster. Kopplen ska knorras. Bromsskor ska läggas ut, växlar läggas om. Tjugonio minuters måltidsuppehåll. Det måste finnas ord för fysisk trötthet och värk som kan sortera de hopande intrycken.

Lundberg försökte först skriva ”en diktcykel som fångade upp arbetets essens; som kunde härbärgera den containerkänsla som bereder sig plats inom mig.” Det kan inte vara en slump att ”Yarden” istället blev en prosatext. Kanske behövde den prosans kyla för att skildra arbetet i bilhamnen i Malmö på ett sannare vis? Själv försöker jag skriva dikter efter jobbet, om jobbet, men blir missnöjd. Visst kan jag skriva om ”tryckluftens pysande / vrålande forsande kran” men betyder det att du kan höra? Kan du det, höra den ringa i vänsterörat hela helgen? Lyrisk skildring verkar ibland gå hand i hand med idealisering. Romantisering.

Visst kan jag skriva om ”tryckluftens pysande / vrålande forsande kran” men betyder det att du kan höra? Kan du det, höra den ringa i vänsterörat hela helgen?

LÄS MER:Litteraturkritiker är för okunniga om spoken word

I så fall ljuger dikten, för hamnen är ju inte romantisk. Inte längre. Okej, det ska medges, soluppgången är fin när den speglas i containrarnas sidor. Och dimman vid avgångsspåren, när stopplyktorna lyser röda genom den... Och containerterminalens vidunder till kranar! Närmast sublima.

Men så där tänker jag inte längre. Jättekranarna är lika spännande som disktrasor. Mitt jobb är att stå på den bakersta godsvagnen och hålla uppsikt i rörelseriktningen, så den tjocka dimman är inte vacker, den är besvärlig. När klockan ringer 03.30 är man mer sugen på sovmorgon än på en soluppgång i hamnen.

”Vad romantiskt!” utropar en vän, när hon får höra om mitt nya jobb som växlare i hamnen. ”Det ser KNEGIGT ut”, skriver en annan när jag skickar en bild på jobbets enorma gemensamma tvätthög med varselkläder. Knegigt ska förstås som en komplimang. De och jag tillhör en feministisk vänster som gärna framhåller det reproduktiva arbete som ofta utförs av kvinnor. Ändå fortsätter den maskulina kroppsarbetaren framkalla en särskild andaktsfullhet i oss. Det är väl historien som ropar från kranarna. Varselkläderna och oljan som svärtar handskarna. Mest konkret är det kopplingen till det stridbara Hamnarbetarförbundet borta i containerterminalen, deras strejksvar på APMT:s lockouter åren innan pandemin, stödfesterna vi deltog på och talen vi skrev.

Hamnromantiken har också en lokalpatriotisk förklaring. Även andra städer har hamnar, men i Göteborg är den placerad mitt i identiteten, om än geografiskt lite avsides. Varje gång en gammal kran rivningshotas blir det ett jäkla liv. Kanske går indignationens rötter djupare än jag begriper, men för mig ter sig frågan estetisk. När man traskar omkring i innerstan vill man ha en gammal kran mot sin instagramsolnedgång.

Även andra städer har hamnar, men i Göteborg är den placerad mitt i identiteten, om än geografiskt lite avsides.

Men hur många vet hur vi har det i den riktiga hamnen? De som klickar hem köksvåg och kängor, tänker de på oss som jobbar natten? Det är som en älv mellan oss. Och dikterna jag skriver verkar inte bli någon bro. Har språket alltid varit så här begränsat? Lundberg beskriver det som att inte kunna tvinga någon annan att äta ens bittra druvor, ”kan inte att få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta.”

Även i mig bereder containerkänslan ut sig, men det kan inte vara samma känsla som Lundberg beskriver. Yardenknegarna är helt prekära, inhyrda, utlämnade åt arbetsköparen, får varken skåp eller namn: ”Vi vet att vi förmodligen inte kommer längre fram i världen än så här.” De flesta är i ännu sämre situation än berättaren i ”Yarden”. Jag däremot har mitt livs första tillsvidareanställning och på skåpets namnskylt står det Nino.

Det mesta av värken går över efter de första veckorna. Musklerna blir hårdare och större. Som att det låg en annan kropp och väntade i kroppen. Jag blir långsamt en av gubbarna. Utanför jobbet glimtar det till av hamnromantik i blickarna på folk när jag berättar var jag jobbar. De ser en solnedgång i havet när de tittar på mig och jag börjar njuta av det. Jag säger inte till dem att jag jobbat i hamnen en dryg månad nu och knappt skymtat vattnet.

Musklerna blir hårdare och större. Som att det låg en annan kropp och väntade i kroppen. Jag blir långsamt en av gubbarna.

Men viktigare är att jag upptäcker ett annat sorts ögonkast, som utbyts av kroppsarbetare. Det är en maskulin uppskattning, som jag vrider mig under och samtidigt njuter av. Vi sitter inte på kontor och får musarm. Vi kan minsann inte jobba hemifrån.

Jag läser ut ”Yarden”, sedan cyklar jag till jobbet. Vi drar ut biltåget från bilhamnen. Arbetarna som kör in bilarna i godsvagnarna har gulgröna varselkläder, men jag har aldrig sett deras ansikten. Oftast, som ikväll, ser jag dem inte alls. Biltåget kunde lika gärna lossats och lastats av spöken. Är de tillsvidareanställda? Inhyrda? Värker deras kroppar? Jag har ingen aning och vet inte när jag skulle ha möjlighet att fråga. Även inom hamnen finns ett avstånd.

Nino Mick