Göran Malmqvist hade hunnit vara professor i kinesiska i drygt ett år (och dessförinnan i Canberra) när jag själv, 1966, letade mig upp i den trerummare i två etage som på den tiden utgjorde Institutionen för orientaliska språk, avd. för Kinesiska, på Kungstensgatan 47 i Stockholm.
Vi var en tapper skara studenter, första gången 24, andra gången 15 och till sist ett tiotal som kastade oss in i det energislukande äventyret, alltid generöst men ansvarsutkrävande bistådda av mr Ma, som var det kinesiska namn han hade gett sig själv: Ma Yueran. Vi blev ett litet utvidgat familjeträd, där Göran M inte bara bjöd på kunskaper utan emellanåt också på sitt hembryggda Shaoxing-vin.
Vi blev ett litet utvidgat familjeträd, där Göran M inte bara bjöd på kunskaper utan emellanåt också på sitt hembryggda Shaoxing-vin.
Vi fick i första hand lära oss modern kinesiska, Malmqvist var ju trots allt "professor i sinologi, särskilt i nykinesiska språket", som det hette. Men klassisk kinesiska ingick rätt snart också i vår undervisning. Malmqvist var ju från början lingvist och klassisk filolog. Länge filade han på ett studium och en översättning av Chunqiu Fanlü, ett intressant men knepigt verk av han-filosofen Zhong Dongshu, ett företag som han sedan ångrade att han gav sig i kast med, och som möjligen gav honom ett sorts motsatt incitament till att kasta sig över den moderna och samtida kinesiska litteraturen med desto större lust.
LÄS MER:Göran Malmqvist – en initierad ciceron
Han började lite försiktigt med Tang-lyrik: "Det förtätade ögonblicket". Fortsatte med översiktsantologin "Den långa floden" och den moderna "Den dånande trumman". Sedan rusade det bara på: Maos dikter, de två bastanta klassikerna "Berättelser från träskmarkerna" och "Resan till Västern". Romaner och noveller av Shen Congwen, Zhang Xianliang, Li Rui, Cao Naiqian, Gao Xingjian och Mo Yan. Och dikter av Ai Qing, Wen Yiduo, Bei Dao, Gu Cheng, Shang Ch’in och Yang Mu. Med en och annan avstickare till klassikerna, som urdaoisten Lao Zi’s "Boken om vägen och kraften".
Under tiden som allt detta försiggick hann Göran Malmqvist också med att vara en kraftsamlande språkmagister. Han författade lärohäften i grammatik, fonetik och syntax. Han var också en rackare på att slåss mot universitetsbyråkratin för den lilla kinesiska institutionen. Liksom han uträttade ett hästarbete vid grundandet av det östasiatiska biblioteket på Skeppsholmen, mot vars skandalösa nedrustning han sedan skulle strida. För sin förmåga att uppbringa erforderliga medel för viktig verksamhet gick han ett tag under namnet ”tiggarprofessorn”.
Göran Malmqvist kom till Svenska Akademien 1985. Därmed fick Akademien äntligen en ledamot med ett skarpt öga mot en viktig litteratur, vilket så småningom ledde till att såväl Gao Xingjian som Mo Yan tilldelades Nobelpriset. Bråk uppstod i samband med Mo Yans pris, jäv hävdades eftersom Malmqvist kände honom, och "odissidens" av dem som menade att ingen icke öppet regimkritisk författare kan ha moralisk resning och vara självständigt bra.
LÄS MER: Mo Yan vägrar tala på beställning
Under kulturrevolutionen avbröt Malmqvist alla officella förbindelser med Folkrepubliken. Vid Massakern på torget vid Den himmelska fridens port 1989 tillhörde han de mest artikulerade kritikerna. Under de senaste åren avstod han från att beblanda sig med Kina och valde i stället Taiwan.
Hans mest personliga bok:" 另一种乡愁|En annan sorts nostalgi", vars svenska titel förtråkades till "Strövtåg i svunna världar" är en redigerad sammanställning av krönikor som han publicerade i en taiwanesisk dagstidning. Det är en berättelse om hur ett annat land, en annan kultur också kan erbjuda ett föremål för nostalgi, hemlängtan.
