”Hur vill du bo?”
Det var det ju aldrig någon som frågade.
”Vill du bo kvar inne i staden i din loppiga lilla lägenhet med utedass på gården eller vill du pösa som en Habsburgare ute på de plansprängda vidderna, i den friska luften, i fyrverkeriet av solkatter från de bländvita skivhusen?”
LÄS MER:Segregation var en del av planen
Kanske för att de redan visste svaret.
Till och med Le Corbusier insåg ju faktum, även om det inträffade sent i karriären: ”It is life that is right and the architect who is wrong.”
Lackmustestet är att fråga sig: Vill jag bo här? Vill jag sätta mitt barn i skolan här? Om svaren blir nej, då är satelliten ur kurs.
Corbusier som var modernismens mest radikale förkunnare, som på 1930-talet ville riva hela Stockholm och inhysa alla invånare i fem meanderformade elefantlängor (Stockholms tjänstemän lär ha returnerat hans skissförslag i oöppnat kuvert, ”Retour à l’expediteur, vi känner igen handstilen”).
I dag ser vi konsekvenserna:
Över en halv miljon svenskar bor i det som polisen kallar ”utsatta områden”.
Av de 21 områden som anses ”särskilt utsatta”, särskilt kriminella, har alla utom ett utsatts för modernisterna.
Om bara arkitekterna hade frågat…
Att arkitekturen bidragit till dagens ”vi-och-dem-samhälle” är uppenbart. Utanförskapsområdena har låga skolresultat och hög arbetslöshet och låg medelinkomst och hög brottsligheten på grund av att folk flyttar härifrån så fort de får råd och mindre resursstarka stackare flyttar in i deras ställe.
Lackmustestet är att fråga sig: Vill jag bo här? Vill jag sätta mitt barn i skolan här? Om svaren blir nej, då är satelliten ur kurs.
Då måste något göras.
Frågan är bara vad. Stadsdelarna står ju där, folk bor i dem, vissa boende påstår sig rent av trivas. Man kan inte bara riva.
Eller?
Som i Saint Louis, den 15 juli 1972 klockan 15:32, då det ökända Pruitt-Igoe-komplexet dynamiterades till grus och makadam, ett bostadsområde stort som Hjällbo, 33 elvavåningshus som kommit att symbolisera stadens eskalerande kriminalitet.
Försvann brottsligheten?
Nej, den bara fortsatte öka.
Att göra människor hemlösa är inte lösningen.
Samtidigt tar det emot att rekommendera ytterligare miljoner till miljonprogrammet. Nog för att här finns vissa arkitektoniska kvaliteter – när kvastar av ljus laserstrålar mellan de fyra åttavåningskolosserna på Bredfjällsgatan i Hammarkullen är effekten lika spektakulär som när solen gick upp mellan World Trade Centers tvillingskrapor (WTC som ritades av just Pruitt-Igoes arkitekt, Minoru Yamasaki). Men vad hjälper det att putsa på fasaderna, att tillvarata originaldörrar och fönsterkarmar, att lappa asfalten och rensa ogräs? Även om man så stensatte de trafikseparerade förortsgatorna i guld skulle de flesta av oss tacka nej till en bostad här ute. Eller som journalisten och författaren Per Svensson uttryckt det, ”Det spelar ingen roll om en rymdkapsel inreds av Le Corbusier eller Carl Larsson, det är trist och tomt ute i rymden ändå.”
Självklart är Gårdstens prisade upprustning inspirerande.
Trist och tomt … och förhållandevis dyrt. I Göteborgs centrum ligger genomsnittshyran på runt 1300 kronor per kvadratmeter. I förorten betalar du 1000. Och får nästan ingenting för pengarna. Inget stadsliv, ingenting av innerstadens varierade utbud och bebyggelse. Vill du gå på bio straffas du med 60 kronor i spårvagnsavgift. Och skulle det finnas en metod att ställa alla innerstadens omätbara kvaliteter mot förortens bedövande monotoni, att ställa affärer och kaféer och restauranger mot Den Stora Tomheten, då skulle förortsborna hyresvägra i protest.
En trea i Bergsjön för 10 000…? Nej tack.
Det är lätt att tappa hoppet.
Självklart är Gårdstens prisade upprustning inspirerande. Kilometerlånga bostadslimpor har styckats upp, vissa av de högre husen terrasserats, radhus och småhus kilats in mellan de brutala hyreshulkarna. Men detta rör sig om en miljardsatsning som pågått i över 20 år, ända sedan 1997, och det var först i år som Gårdsten exkluderades från Polisens svarta lista. I stället för ”särskilt utsatt” klassas stadsdelen nu ”bara” som ”riskområde”.
Hurra, hurra…
Kanske är det därför politikerna är så passiva; de vet att det brinner bilar i förorten och att bomber exploderar och att gängen skjuter k-pist och att IS-krigare skickas på export, men ändå väljer de att diskutera … ozonlagret … eller linbanan. Som du och jag snackar väder och vind med en cancersjuk bekant ungefär. För att situationen helt enkelt är för tung att bära, för hopplös att beröra.
Det är fegt.
Men förståeligt.
För vill man lyfta förorten måste man satsa.
Satsa stort.
Vill man skapa permanent förbättring av förortstristessen, inte bara stoppa förfallet, då duger det inte att måla en gångtunnel här och byta gatubelysningen där. Då måste det till en grandios vision. Då måste man formulera ett miljonprogram för miljonprogrammet. Och huvudmålet måste vara detta:
LÄS MER:Göteborgsområde kan tas bort från ökända polislistan
Att generera stadsliv.
Att förära dessa utanförskapsområden samma puls och energi som city.
En nästan utopisk idé, särskilt som miljonprogrammets rumsliga strukturer hela tiden insisterar på motsatsen, kräver lugn och ro och disciplin som någon sträng gammal konstapel.
Men vad är alternativet?
Att fortsätta pumpa in bostadsbidrag, studiebidrag, försörjningsstöd, antidiskrimineringsbidrag, jämlikhetsbidrag, ungdomsbidrag, svenska för invandrare-bidrag…?
Att fortsätta låtsas som att det är de boende som är problemet?
Att fortsätta blunda för att den fysiska inramningen faktiskt spelar roll?
Hade arkitekterna bemödat sig att fråga oss, att lägga de där snövita frigolitklossarna åt sidan ett ögonblick och lämnat kontoret, då hade vi kunnat förklara för dem att vi drömde om något annat.
Enligt Ola Nylander, bostadsforskare och professor i arkitektur vid Chalmers, byggde Sverige flest bostäder i världen per invånare från 1965 till början av 1970-talet. Än i dag är en dryg fjärdedel av vårt bostadsbestånd från miljonprogramseran. Prefabhöghus i park har blivit vanligare än Bullerbyn, och för de flesta av oss är det en utmaning att känna sig hemma här, att ligga och mysa i gräset mellan de halvkilometerlånga betonglimporna.
Hade arkitekterna bemödat sig att fråga oss, att lägga de där snövita frigolitklossarna åt sidan ett ögonblick och lämnat kontoret, då hade vi kunnat förklara för dem att vi drömde om något annat. Men Le Corbusier var ingen lyssnare. Inte Uno Åhrén heller, Göteborgs stadsplanechef från 1932 till 1943, som sammanfattade sitt stadsplaneringsideal så här: ”Organisera! Organisera kallt, hårt! Som man organiserar vilket företag som helst.”
För sådana slagord finns det ingen plats längre.
Ska effekterna av miljonprogrammet lindras måste invånarna sättas i fokus.
”Hur vill du bo?”
