Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Fuglesang: två böcker om rymden

Karin Widegård följer genom två nya böcker med Christer Fuglesang ut i rymden. Något svar på vad som alls får en människa att våga lämna jorden får hon dock inte, tvärtom verkar rymden vara själva livet för den svenskE austronauten.
Christer Fuglesang har haft fjorton år på jorden innan han kommer ut i rymden. Hur hänger det ihop? Jo, han räknar inte åren innan han började med rymdprogrammet.
Träningsprogrammet för astronauter påminner mig om ett gammalt tv-reportage, där sovjetiska elitidrottare berättade om hur de redan som barn skickades hemifrån för att skolas på ett strängt internat.
En astronautfamilj måste vara beredd på uppoffringar. Eftersom inskolningsperioden till astronaut är så lång blir det ett mer eller mindre livslångt åtagande för samtliga familjemedlemmar. Och Christer Fuglesang vill gärna ut i rymden igen.
När familjen bodde i Moskva en period, så bodde Christer i Stjärnstaden, avsedd för astronauter och deras familjer och änkor. Fru Gagarin hade en lägenhet där. Men resten av Fuglesangs familj bodde på en annan adress i Moskva, i närheten av en franskspråkig skola, för att barnen skulle få en chans att hålla fast vid något språk under sina ständiga flyttningar.
Men i motsats till de sovjetiska idrottarna säger Fuglesang aldrig att han har fått försaka en massa i livet för att nå sitt mål. Rymden verkar vara själva livet för honom. Kanske är han en sällsynt positiv och optimistisk människa. Han känner inte någon ångest. Och enligt honom gäller samma för familjen. Ändå förnimms en kall fläkt när han beskriver hur de anhöriga slussas in i en avskild avdelning vid starten, så att de ska vara skyddade från media om en katastrof skulle inträffa.
Kanske är det inte mer skrämmande att fara ut i rymden än det var att segla ut på världshavet på den tiden man trodde att jorden var platt och att man kunde falla över kanten vid horisonten. En skillnad är i alla fall att kroppen inte är gjord för rymden. Men redan nu kanske det forskas och experimenteras i något laboratorium för att framställa en mänsklig hybrid som kan leva både här och där. Vad vet man.
Jag vill så gärna förstå hur det kommer sig att en människa vågar lämna planeten jorden. Räcker det att vara en ärelysten äventyrare? Just på den punkten blir jag inte så mycket klokare när jag läser Christer Fuglesangs dagbok. Ingenting av de existentiella funderingar som Stanley Kubricks film 2001 - ett rymdäventyr så suggestivt gestaltade återfinns i skildringen av en som verkligen varit i rymden. Rymden kanske förlorar sin symbolik när man jobbar där.
Däremot får man en lättläst, fängslande och detaljerad beskrivning av förberedelserna, livet i kapseln och besöket på rymdstationen. Äntligen får man veta exakt hur astronauterna klär på sig, äter och klarar sina toalettbestyr i tyngdlöst tillstånd.
Fotografierna i den stora bilderboken Människan i rymden är makalösa. Som när Fuglesang och hans kollega under rymdpromenaden håller sig fast i rymdfärjan och under dem välver sig jordklotet med Nya Zeeland i klart sikte. Astronauterna ska fotografera också. Det är cirka 360 kilometer till jorden, bara lite längre än sträckan mellan Göteborg och Kalmar, men ändå så långt borta som om jorden var en vacker dröm.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.