En röd blixt i neon ringlar i rummet ovanför en stor pöl av svart glas på golvet. I andra änden lockar en divan till vila under ett upplyst gasmoln i glas. Överallt står djur, alla i naturlig storlek. En mård, en hare, bävrar, ugglor och en hel hoper med lämlar. Alla är gjorda i glas eller keramik och de flesta är upplysta.
Utställningen Glint på Röhsska museet är en fortsättning på Frida Fjellmans första större separatutställning som just avslutats på Smålands museum i Växjö. Tidigare har hon medverkat i flera samlingsutställningar och finns också representerad på både Nationalmuseet i Stockholm och i Röhsskas samlingar.
Hare mer spännande än kanin
Nu går hon runt med granskande blick och gör små justeringar av verkens placeringar. De är sprungna ur upptäckarglädje, berättar hon.
- Jag drivs av ett slags nyfikenhet på att se hur idéerna blir i färdigt tillstånd, säger Frida Fjellman.
Hon går fram till den röda neonblixten och visar hur den reflekterar sig i den svarta pölen, en ny dimension som hon inte kunde uppleva förrän idén förverkligats.
Är det konst eller konsthantverk? Frågan intresserar inte Frida Fjellman. Hon säger att hon frossar i sådant hon gillar och försöker lyssna på sina ögonblicksidéer. Det innebär allt som oftast att utmana sådant hon lärt sig genom åren, inte minst under studierna på Konstfack, om lämpliga färgval eller motiv.
- Jag jobbar mycket med att finna en acceptans med mig själv, säger hon.
Djur fascinerar henne, särskilt sådana som inte har någon vidare hög status i skulptursammanhang. Därför är det mer spännande med en hare än en kanin, tycker Frida Fjellman som tillbringat åtskilliga timmar på Naturhistoriska museet där hon blivit polare med en av dess konservatorer.
Inga huggormar
Vägen fram till det färdiga verket är ett slit och Frida Fjellman planerar sina skulpturer med största noggrannhet. Keramikdjuren är skulpterade medan de i glas är formblåsta. Det är en känslig process som ställer vissa anatomiska krav. Långa, smala former skulle inte hålla att tillverka, säger Frida Fjellman. Huggormar är inte att tänka på.
Före blåsningen tillverkar hon en delbar gipsform. Den måste delas omedelbart efter att det varma glaset kommit i, annars riskerar den att gå sönder. Och det gäller det att undvika. För att göra gipsformerna tar flera dagar, är dammigt och tungt.
- Det är ett riktigt skitjobb, säger Frida Fjellman.
Men sedan väntar det riktigt roliga, att dela på formen efter att glasblåsaren är färdig. För trots alla förberedelser vet hon aldrig riktigt vad som väntar där under.
- Det är som julafton att plocka isär den.
