Decemberdag i Stockholm. Mats Gustafsson har precis hämtat sin fru, koreografen och dansaren Lotta Melin som kommit hem med flyget från Chicago. När telefonen ringer sitter han och styr upp logistiken vid datorn. Han konstaterar att han inte skulle klara sig utan den för det är hela tiden mycket på gång. Mycket.
Han har just kommit tillbaka från en USA-turné med The Thing, som ska spela i Oslo och Göteborg inför skivinspelning nästa vecka. Längre fram väntar bland annat Europaturné med samma grupp, USA-turné med saxofonisten Peter Brötzmann, en sväng till Japan för ett samarbete med Lotta Melin och japanska noisepunkaren Yoshimi från The Boredoms. Någonstans ska han också klämma in turné med Thurston Moore och Jim O'Rourke från Sonic Youth.
Sonny Rollins
Han är en utlevande och utmanande saxofonist som ibland kryddar med diverse elektroniska ljud. Men datorn använder han aldrig för musik.
- Det går för långsamt, vilket låter märkligt när de har så snabba processorer och mycket minne. Men det är ett extremt långsamt verktyg för det ska tryckas och fixas och då har redan ögonblicket passerat, säger han.
Mats Gustafsson växte upp i Umeå och hade turen, som han säger, att vara tonåring när punken exploderade. Den och Sonny Rollins är orsakerna till att han började spela. När han som femtonåring gick på en konsert med den amerikanske saxofonisten fick han något av en uppenbarelse.
- Jag blev så gripen av hans sätt att spela sax att jag gick till musikskolan dagen efter och frågade om jag fick börja, säger Mats Gustafsson och tackar sin lyckliga stjärna över de möjligheter livet därefter gett honom.
- Jag har fått träffa och möta musiker som jag beundrar och respekterar. Jag är extremt glad för att jag fått äran att utvecklas genom improvisationsikoner som Brötzmann och Derek Bailey. Och samtidigt få jobba med Sonic Youth, Jim O'Rourke, David Grubbs och alla de här som betytt så mycket för samtidsrockmusiken. Det är nästan too much när jag tänker på det. Men enda sättet att komma vidare är att få tillfälle att jobba med folk man tycker gör fan så mycket bättre musik än man själv gör.
Söker magin
Mats Gustafsson söker magin, den förlösande punkten då musiken flödar av sig själv. Han vill ge publiken känslan av att vara delaktig, som han själv kände sig på den där Sonny Rollins-konserten i Umeå, och improvisation är en nyckel. Han nästan spottar ut ordet kostymjazz och menar att det finns alltför mycket av den varan, av musik som är tillrättalagd och slätstruken. Den svenska jazzscenen klarar sig hyfsat undan eftersom det bland de unga finns gott om improvisatörer. Kostymjazzarna finns här också, men han vaktar sin tunga och väljer att i stället nämna de amerikanska bröderna Marsalis som exempel på vad han menar.
- Där känns inte en ton äkta för mig. Det är förutbestämt och de försöker spela "rätt". Då blir det underhållning och jag är inte intresserad av det.
Hans största intresse ligger i trion som nu kommer till Göteborg. Mats Gustafsson bildade för fem år sedan The Thing med de båda norrmännen Paal Nilssen-Love, trummor, och Ingebrigt Håker-Flaten, bas. Det är gruppen som han väntat på i hela sitt liv, säger han.
- Vi lever tillsammans 24 timmar om dygnet när vi turnerar - och det är kul! Vad är oddsen för det, egentligen?
Ny platta på gång
Gruppen står med ena benet i frijazzmyllan à la Don Cherry och Albert Ayler och det andra i rockhistoriens garagesörja, något som inte minst märktes på förra årets skiva Garage där de tolkade rockgrupper som Yeah Yeah Yeahs och White Stripes. På tisdag börjar de spela in en ny platta som förmodligen blir en utveckling av det spåret. Riktigt säker är Mats Gustafsson dock inte, för det återstår att se vilka ingivelser stunden ger.
- Det kanske inte är någon naturlig koppling mellan garage och frijazz, men jag tycker att det är väldigt mycket likheter dem emellan med enkla låtstrukturer och oftast ganska korta teman. Vi använder dem som en plattform för improvisation och eget uttryck.
Under kvällens Göteborgskonsert ska de känna på det nya materialet. Mats Gustafsson ser fram emot det med spänning, för de har aldrig några låtlistor utan går in och kickar igång och sedan kan vem som helst ge en liten musikalisk hint som får dem att glida över i nästa låt.
- Det är alltid intressant när man får in nytt material att se om de andra i gruppen är med, om signalerna fungerar. Det vet vi först när vi spelar live.
Vandrar i fjällen
Någonstans under intervjun berättar han också att han om några år nog kan luta sig tillbaka och bli privatchaufför eller något, för trettonåriga dottern Alva Melin spelar bas i egna gruppen Dräp en hund, så stenhårt att den stolte fadern häpnar. Och så har han något slags bacill i kroppen som tvingar honom att köpa vinyl i mer eller mindre obskyra genrer, vilket gör att det blir en hel del surfande eftersom internet gjort att de inte längre är svåråtkomliga.
Men allt är inte musik.
- Vi vandrar alltid i fjällen hela familjen varje sommar. Det är vår batteriladdare. Då är man borta några veckor. När man kommer tillbaks är det alltid intressant att titta på mejllistan. Då är det lite jobbigt att komma ikapp.
