Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Frihetsgudinnan i solnedgång. Bild: Ted S. Warren
Frihetsgudinnan i solnedgång. Bild: Ted S. Warren

Frihetens slaveri

Black lives matter-protesterna i USA har åter riktat ljuset mot rasismen av svarta i det amerikanska samhället. Ett djupt sår som fanns inbyggt redan i grundadet av frihetens förlovade land.
Göran Rosenberg skriver om klyftan mellan slaveri och demokrati – utmed vilken den amerikanska civilisationen kom att byggas.

Texten är ett förkortat och bearbetat utdrag ur journalisten och författaren Göran Rosenbergs bok ”Friare kan ingen vara” från 1991 (återutgiven 2004 och 2008). Boken utkommer på nytt som e-bok den 31 juli.

Jag darrar för mitt land när jag betänker att Gud är rättvis, och att hans rättvisa inte kan slumra i evighet.” Tomas Jefferson

Redan före och under den amerikanska revolutionen var det en spridd uppfattning att slaveriet på sikt måste upphöra. Ingen sa öppet att slaveri var rätt och riktigt, bara att dess avskaffande var problematiskt. ”Slaveri är en så fruktansvärd nedvärdering av den mänskliga naturen att själva dess utrotande, om det inte sker med största omsorg, kan bli en källa till mycket ont”, skrev gamle Benjamin Franklin 1789 i ett manifest från den nybildade antislaveriorganisationen ”The Pennsylvania Society for Promoting the Abolition of Slavery, and the Relief of Free Negroes Unlawfully Held in Bondage”.

Under revolutionstiden blev själva uttrycket slaveri så laddat med negativ innebörd, att bara den mest förhärdade kunde undgå att se det moraliskt tveksamma i att köpa och sälja mänskliga varelser. Slaveri var frihetens negation. Slaveri var vad som drabbade människor som inte var vaksamma nog mot despoter och kungar. Slaveri var vad den engelske kungen hade i beredskap för amerikanerna. Slav var redan den människa som inte fick yttra sig över sina skatter. ”Vi är slavar”, sa John Adams. ”De mest föraktliga av slavar.”

Vad var då en människa som inte fick yttra sig över sitt liv?

För amerikanerna blev den dagliga kontakten med människohandel och kedjeslaveri, med den grövsta tänkbara förödmjukelse av människor, en symbolisk varning om vart det kunde barka hän också med deras frihet. Vad som började med en stämpelskatt kunde sluta i en slavbarack. Friheten var odelad och absolut. Började man nagga den i kanten, var snart hela härligheten borta. Några hetsade så upp sig om slaveriets fasor, att de såg slaveri överallt, utom just runt hörnet på den egna gården. John Dickinson skrev, utan ironi, att slaveriet under England, ”där rättvisa administrerades, regeringsmakt utövades och en stående armé upprätthölls på folkets bekostnad och ändå utan deras minsta hörande var den mest eländiga, mest skamliga formen av slaveri”.

Med en sådan retorik gick det naturligtvis inte i längden att låtsas som om koloniernas kamp för frigörelse inte hade med det svarta slaveriet att göra. Vad var det för mening med att deklarera att ”alla människor var födda lika”, om var sjätte människa i Amerika var född med eviga bojor? Slaveriet var en institution som sakta förgiftade själva livsluften i den Nya Världen och som gav hela skapelseakten ett drag av mörk fars. Hur kunde man kalla sig Frihetens Söner och samtidigt personligen äga människor ”med exakt samma berättigade krav på frihet”? Det uppenbara hyckleriet blev ett av de engelska lojalisternas bästa argument mot de amerikanska frihetsanspråken. På frågan om slaveriets existensberättigande i den amerikanska republiken fanns nämligen inga acceptabla svar. Revolutionens män försökte inte heller ge några. De flesta av dem krävde öppet att slaveriet skulle avskaffas.

Därmed inte sagt att särskilt mycket hände i slaverifrågan. I de norra staterna i New England avskaffades så småningom slavhandel och slavägande, men i södern växte det dåliga samvetet in i samhällsapparaten, grodde fast i väggarna på de eleganta godsen, korrumperade den lokala och federala politiken, förpestade lagstiftningen, underblåste våldsdyrkan och skapade en permanent stämning av rädsla och belägring. Det förhärdade proslaveriet skulle inte våga visa ansiktet förrän några årtionden in på 1800-talet, men med tiden använde man i södern inte längre uttrycket slaveri. Det hette istället the peculiar institution, det särskilda systemet. Slavar betecknades i dagligt tal av sina ägare som »mitt folk« eller »mina tjänare«. I de norra staterna bleknade så småningom principerna i taktisk resignation och politisk pragmatism. Den amerikanska unionens bevarande blev viktigare än människans frigörelse.

Mest fascinerande är att iaktta det dåliga samvetets metamorfoser hos de upplysta gentlemän från Virginia som dels formulerade Amerikas revolutionära etos, dels själva köpte, sålde och fick sin utkomst av slavar. George Washington, Thomas Jefferson och James Madison levde alla på en svindlande smal avsats mellan de revolutionära principernas bergfasta vägg och den ekonomiska välmågans faustska avgrund. Deras skriftliga balansgång genom livet är en inte odelat angenäm läsning.

">
George Washington var USA:s president från 1789 till 1797.
George Washington var USA:s president från 1789 till 1797.

Om George Washington är mest känt att han i sitt testamente frigav sina slavar, vilket dock skulle ske först efter hustrun Marthas död, eftersom deras frigivning annars, ”om än uppriktigt önskad av mig, skulle medföra... oöverstigliga svårigheter”. Om hans uppriktighet råder i testamentet inga tvivel. Frigivandet ska, när tiden är inne, ske ”utan undanflykter, försummelser eller förseningar, så snart de grödor som för tillfället är i jorden har skördats”.

I Washingtons efterlämnade brev och skrifter finns inte dokumenterat några rasistiska övertoner, inte heller vidlyftiga planer for slavarnas repatriering till Afrika, inte heller funderingar över ett apartheidsystem i Amerika. För att hitta sådant får man gå till den amerikanska frihetens störste symbolgestalt, Thomas Jefferson.

Jefferson hade hundratals slavar. Han byggde sitt Monticello med slavarbetskraft, han drev sina plantager och trädgårdar med slavar, han köpte och sålde slavar, han belönade och straffade slavar. Ett ihärdigt rykte säger att han också hade en slav, Sally Hemings, till älskarinna och att hon födde flera barn åt honom. Som slavägare var han omvittnat humanare än de flesta. Han månade om sina slavars hälsa och välbefinnande, han lät de mest privilegierade av dem lära sig läsa och skriva, han utbildade dem i hantverk, han frigav under sin livstid flera av dem eller lät dem fly ostraffat. Andra mindre gynnade rymlingar jagades dock obönhörligt och straffades. En av dem, en klensmed vid namn Hubbard, pryglades länge och hårt i åsynen av sina arbetskamrater. Andra uppstudsiga slavar såldes helt sonika på slavmarknaden i New Orleans, varvid ofta två problem löstes i ett slag: upprorsandan kvästes och Jefferson fick ett välbehövligt tillskott i kassan. (Fyra påstådda bråkmakare med namnen Billy, Billy, Hercules och Gawen inbringade vid en sådan försäljning 2 000 dollar.) Ett anonymt brev påträffat i Jeffersons kvarlåtenskap vidarebefordrade ett vittnesmål från en gäst på Monticello som en morgon sa sig ha sett Thomas Jefferson personligen prygla en svart kvinna. Kanske kom brevet från en fiende som ville ge näring åt skadliga rykten. Kanske var brevet en välmenande signal från en vän som ville varna för illasinnat tal. Kanske var brevet sant. Ingen vet.

Vad vi med säkerhet vet är att Thomas Jefferson förde noggrann statistik över sina slavars arbete, han kontrollerade deras pålitlighet, han bokförde regelbundet deras ekonomiska värde. Han fruktade, som alla andra virginiska slavägare, för revolter och attentat. När britterna under självständighetskriget lockade slavar med frigivning om de anslöt sig till kungatrupperna, rymde trettio av Thomas Jeffersons slavar. För de flesta av dem förblev det vackra huset på Monticellos topp en värld lika fjärran som det Afrika från vilket de en gång enleverats. Jeffersons arkitektoniska skötebarn, hans monument över den fria människans liv i den nya världen, hans lovsång till en upplyst tids skönhetsideal byggdes på den grövsta av ofriheter. Det var en självmotsägelse som kunde ha kluvit vem som helst mitt itu.

Jeffersons efterlämnade kluvenhet är monumental. Att han avskydde slaveriet som institution står utom tvivel. 1774, två år före revolutionen, skrev han i polemik mot Englands upprätthållande av slavtrafiken, att »den mänskliga naturens rättigheter [har] tillfogats djupa sår av denna ökända verksamhet« och att »avskaffandet av det inhemska slaveriet är det stora önskemålet i de kolonier där det olyckligtvis introducerades i deras barndom«. Han försökte också få in en fördömande passus om slaveriet i självständighetsförklaringen, men den ströks som en eftergift till Georgia och South Carolina.

Den amerikanska presidenten Thomas Jefferssons ansikte finns skulpterat i Mount Rushmore. Bild: JIM MONE
Den amerikanska presidenten Thomas Jefferssons ansikte finns skulpterat i Mount Rushmore. Bild: JIM MONE

Sedan börjar komplikationerna. Thomas Jefferson var nämligen också, med våra ögon sett, rasist. Han argumenterade långt och detaljerat om varför svarta sannolikt var sämre rustade än vita. 1785 skrev han: ”Är inte den delikata blandningen av rött och vitt som i olika sammansättningar ger uttryck för våra känslor, att föredra framför den eviga monotonin i den andra rasens anletsdrag, den orörliga ridå av svart som skyler alla dess emotioner? Jag för därför fram, som en misstanke blott, att de svarta, antingen de från början varit en distinkt ras, eller fått sina karakteristika på grund av tid och omständigheter, äro underlägsna vita människor till såväl kropp som själ.”

Detta var en speciellt bekymmersam position för Jefferson att inta, eftersom hela hans världsåskådning byggde på att Gud bokstavligen, vid ett och samma tillfälle, hade skapat människorna, och att han hade skapat dem jämlika. Antingen var svarta inte människor eller också fanns ett svart hål i Jeffersons världsbild. Vännen och läkaren Benjamin Rush försökte täppa till hålet genom att lansera teorin att svartheten hos svarta var en sjukdom, en form av spetälska (som också förklarade läpparnas och näsans form)! På frågan varför sjukdomen i så fall hållit i sig så länge, svarade Rush att spetälska var en sjukdom med maximal ärftlighet. Med denna teori kunde Rush dels hävda att svarta var underlägsna (precis som sjuka människor oftast är fysiskt och psykiskt underlägsna friska människor), dels att de var födda jämlika. Deras sjukdom var inget argument for vit överhöghet, bara en anledning till medkänsla och medmänsklighet. Rushs lösning på slaveriets dilemma var att finna en medicin som skulle bota sjukdomen, dvs bokstavligen göra svart till vitt. Man intalade sig att det var svartheten, den fysiska särarten, som möjliggjorde slaveriets fortsättning och komplicerade dess avskaffande.

Deportation och apartheid vore vår tids mindre förskönande omskrivningar av Thomas Jeffersons lösning på slaveriets problem. Och James Madisons.

Ibland är det lätt att se hur den dagliga erfarenheten som slavherre tränger in i Jeffersons språkbruk. När han skriver om slaveriets depraverande effekter på ”vårt folks seder”, skönjer man tydligt de moraliska avgrunder som han själv från tid till annan måste ha skådat ner i:

”Förhållandet mellan herre och slav framkallar oupphörligen de våldsammaste passioner, å ena sidan den mest otyglade despoti, å andra sidan den mest förnedrande underkastelse. Våra barn ser detta och lär sig ta efter, ty människan är ett härmande djur. Det är denna egenskap som är fröet till all hennes inlärning. Från vaggan till graven lär hon sig att göra vad hon ser att andra gör. Om en förälder inte kan se något skäl att behärska sina känslor gentemot en slav, varken välvilja eller självrespekt, så bör det vara skäl nog att ett barn finns närvarande. Och i allmänhet räcker det inte med det. Föräldrar grälar, ett barn ser på, lär sig vredens anletsdrag, tar sig samma fasoner i kretsen av yngre slavar där hon ger utlopp for sina värsta passioner. Sålunda fostrad, lärd och dagligen övad i tyranni, kan hon inte annat än präglas av motbjudande egenheter. En människa som under sådana omständigheter förmår bibehålla sitt uppträdande och sin moral måste besitta övermänskliga egenskaper. Och vilken förbannelse måtte inte vidlåda den statsman, som tillåter den ena halvan av medborgarna att förtrampa den andra halvans rättigheter, som därmed omvandlar hälften till despoter och resten till fiender, som korrumperar moralen hos en del och fosterlandskärleken hos de andra. Ty om en slav kunde ha ett eget land i denna värld, så skulle han föredra vilket annat land som helst än det i vilket han föddes för att leva och arbeta för andra. [. . .] Med korruptionen av ett folks moral förstörs också dess flit. I ett varmt klimat kommer ingen människa att vilja arbeta om hon kan få någon annan att arbeta för sig. Detta har visat sig stämma till den grad att få slavägare numera någonsin ses arbeta. Och kan en nations friheter anses säkrade, när vi har berövat dem den enda grund de vilade på; övertygelsen hos människorna om att dessa friheter är gudagivna? Och att de inte kan förtrampas utan att riskera Guds vrede? I sanning darrar jag för mitt land när jag betänker att Gud är rättvis, och att hans rättvisa inte kan slumra i evighet.”

Innerst inne måste Jefferson ha bävat inför perspektivet av hundratusentals frisläppta slavar, liksom han öppet fruktade slaveriets eviga förbannelse över Amerika. Han föreställde sig inte bara möjligheten av fysiskt våld mot de forna vita herrarna, inte bara ekonomiskt kaos i en på slavar byggd plantageekonomi, utan också en hotande rasblandning mellan svarta och vita. Att frige slavar i det antika Rom var inget problem, eftersom slavarna där var vita och därför ”kunde beblanda sig med sina forna herrar utan att fläcka deras blod”. En frigiven svart slav däremot måste, skrev Jefferson, flyttas så långt bort från de vitas samhälle att närmare fysiskt umgänge blev omöjligt. Vitt blod förbättrade visserligen svart, men svart blod korrumperade vitt. Antingen, och det var huvudförslaget, skulle de frigivna slavarna efter vederbörlig fostran och utbildning rustas ekonomiskt och skickas tillbaka till Afrika, eller också skulle de sändas iväg att kolonisera avlägsna områden i det inre av Amerika.

I sin praktiska gärning agerade Jefferson med tiden allt fegare i slavfrågan. Han skyllde på att opinionen inte var mogen, och att folk tids nog ändå skulle inse vilka katastrofer som hotade om inget gjordes. ”Ingenting är mera tydligt inskrivet i ödets bok än att dessa människor måste bli fria”, skrev han i sin självbiografi några år före sin död. ”Lika säkert är det att dessa två raser, båda jämbördigt fria, inte kan leva under samma styre. Natur, vanor och tankesätt har dragit en outplånlig skiljelinje mellan dem.”

Deportation och apartheid vore vår tids mindre förskönande omskrivningar av Thomas Jeffersons lösning på slaveriets problem. Och James Madisons.

">
James Madison var president i USA från 1809 till 1817. Bild: April Caarp
James Madison var president i USA från 1809 till 1817. Bild: April Caarp

Att Madison efter konstitutionskonventet 1787 (där han utan kraft och framgång pläderade för en författningslösning av slavproblemet) inledde en livslång reträtt i frågan är uppenbart. Han blev självfallet aldrig principiell anhängare av slaveri, men hans motstånd blev allt vekare och allt mera pragmatiskt. Under den amerikanska kongressens första session 1790 tillhörde han de delegater som gick emot ett försök av kväkargrupper att få till stånd en federal reglering av slaveriet. Istället formulerade han en kompromiss som i allt väsentligt gav slavstaterna fria händer att fortsätta som förut. Det var också ett förslag från Madison som ytterligare begränsade kongressens makt att ingripa mot slavimporten från utlandet. Vilka motiv Madison än må ha haft för sitt agerande så var det svårt att längre se spåren av djupare principer. Spår fanns däremot av Madisons allt ilsknare virginiska hemmaopinion. En väljare undrade i ett brev irriterat varför ”Madisons” representanthus över huvud taget slösade dyrbar tid på slavfrågan.

I själva verket förefaller det uppenbart att såväl Jefferson som Madison, de båda virginiska gods- och slavägarna, till sist själva korrumperades av det gift de så länge varnat för. På annat sätt är det svårt att förklara deras agerande när Amerika åren 1819—1821 genomlevde sin första allvarliga kris i slaverifrågan. De nordliga staternas representanter i kongressen hade krävt att de framtida amerikanska staterna väster om Mississippi måste förbli slavfria och att kongressen skulle ges makt att kontrollera förflyttningen av slavar inom USA:s territorium. Sydstaterna protesterade vilt och hävdade att slaveriets vara eller inte vara måste få avgöras från stat till stat, gammal som nybildad. Konflikten resulterade 1820 i en kompromiss som innebar att den nya staten Missouri fick träda in i unionen utan något förbud mot slaveri, men att slaveri hädanefter skulle förbjudas i de territorier som låg norr om 36°30'. Både Jefferson och Madison argumenterade ihärdigt och principiellt ohållbart inte bara mot försöken att göra delar av USA slavfritt, utan också mot Missouri-kompromissen.

”Rättvisan ligger i den ena vågskålen, självbevarandet i den andra”, skrev Jefferson och lade sin röst för självbevarandet. Istället för att gråta över slaveriets utbredning fällde Thomas Jefferson sina sista politiska tårar över den federala maktens. En dryg månad före sin död försökte han i ett brev säga några sista ord om varför han valt att tiga i slaverifrågan:

”Den revolution i folkopinionen som denna sak kräver kan inte förväntas ske över en dag. kanske på en mansålder, men tiden som segrar över allt kommer också att besegra detta onda. Mina åsikter har legat fyrtio år före opinionen. Hade jag dessutom upprepat dem fyrtio gånger skulle de bara blivit löjliga och tjatiga.”

Mot slutet av 1820-talet gick botten ur tobaksmarknaden i Virginia, utblottade slavlösa farmare i väster krävde ökade politiska rättigheter gentemot den slavägande plantageeliten i låglandet och James Madison lät sig dras ytterligare ett stycke ner i det alltmer infekterade slavträsket. Vad de slavlösa krävde var att slavar inte längre skulle berättiga slavägarna till extra röster. Vad Madison erbjöd, vid ett extra konstituerande konvent i huvudstaden Richmond, var en kompromiss, som var principiellt lika skamlig den här gången som den hade varit vid konstitutionskonventet 1787: slavar skulle räknas som tre femtedels människor. Slavar var egendom, sa han, men de var också människor. ”Hade de haft vår hudfärg skulle en stor del av problemet vara löst, men vi kan heller inte på basis av hudfärg beröva dem allt människovärde.” Alltså, tre femtedels röst till ägaren.

Slaveriets avskaffande, förutspådde Tocqueville, skulle inte minska hatet mellan vita och svarta. Det skulle öka det.

James Madison var nu 78 år, en liten, skör gestalt, som vanligt enkelt klädd i svart, med det vitnade håret framåtborstat och rösten knappt hörbar. Borta var glöden och drömmarna. Vad som återstod var realpolitik på lägsta nivå. I sitt tal smög han sig till och med bakom slaveriets skamsna eufemism, the peculiar institution. Han talade till slavägare på slavägares vis.

Ändå förlorade han också denna strid. De undflyende kompromissernas tid var ute. Slavägande betydde makt i Virginia, och makten hade nu gått till offensiv. Slaveriet var inte längre ett problem utan en hedervärd, om än speciell, institution. Tre år senare utkom i Virginia den första mer genomarbetade pamfletten till slaveriets försvar. Med ekonomiska och demografiska analyser ville en professor Thomas R Dew leda i bevis att slavarnas emancipation skulle rasera välståndet, den sociala ordningen, den republikanska friheten och samhällets fundament. I februari 1833 skrev James Madison ett svar. Problemet var att han inte längre hade något svar att ge.

Så dog den amerikanska drömmens två centralgestalter, insnärjda i självmotsägelser, plågade av en växande känsla av otillräcklighet och misslyckande. Slaveriet blev ännu en fråga, där de till historien kom att vidarebefordra kluvenhet istället för konsekvens. Den moraliska avgrund i vilken Jefferson en gång med fruktan hade blickat ner blev den klyfta utmed vilken den amerikanska civilisationen kom att byggas.

Den hotande katastrofen syntes tydligast utifrån. Alexis de Tocqueville gjorde sina iakttagelser av Amerika medan Madison fortfarande levde och sopade kallt golvet med alla drömmar om en fredlig emancipation. Ur en så total pervertering av mänsklighetens lagar kunde bara komma elände. Slaveriet var en fälla som bara väntade på att slå igen om sina aktörer, herre som slav:

”Vilka ansträngningar amerikanerna i Södern än må göra för att upprätthålla slaveriet, kommer de till sist att misslyckas. Slaveriet som nu bara finns kvar på en enda fläck på den civiliserade delen av jorden, som av Kristenheten angrips så som orättfärdig, som nu kontrasterar mot vår tids demokratiska frihetsideal och upplysning, kan inte överleva. På det ena eller andra sättet, antingen det sker med eller mot herrarnas vilja, kommer stora katastrofer att följa.”

Slaveriets avskaffande, förutspådde Tocqueville, skulle inte minska hatet mellan vita och svarta. Det skulle öka det.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.