Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Mikaela Blomqvist: Friederike Mayröcker skrev sitt liv på lappar

I fredags dog den österrikiska författaren Friederike Mayröcker, 96 år gammal. Mikaela Blomqvist minns en egensinnig, ständigt antecknande poet vars texter manar fram språkets och världens dolda glädje.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Friederike Mayröckers texter är mästerligt unika. Under det senaste halvseklet har hon byggt upp ett distinkt litterärt universum, trots att hon, i såväl poesi som prosa, bryter sönder varje begynnande narrativ. Genom ett överdåd av bilder avtäcker Mayröcker den rikedom som gömmer sig i vardagslivet, en värld av språk tecknad med skenbart lätt hand, högst njutningsfull för läsaren att vistas i. Där litteratur i dag ofta används för att förmedla något (en idé, en åsikt) frammanar Mayröcker istället en särskild språk- och livskänsla. Hon bjuder in läsaren till delad eufori.

Sedan debuten 1956 har Mayröcker gett ut ett 80-tal böcker och mottagit en lång rad utmärkelser, bland annat Georg Büchner-priset 2001. Sin författarbana inledde hon som poet i Wiener Gruppes utkant, men hon säger sig ha upphört med ett experimentellt skrivsätt redan 1971. Mayröckers texter är i vid mening självbiografiska, livet blir hos henne till ett material för litteraturen. Det är blommor och böcker, brottstycken ur brev och telefonsamtal, minnesbilder som flimrar förbi, drömmar, enkla meningar någon yttrat decennium tidigare. Men i den mån man lär känna Mayröcker genom texterna är det som skrivande varelse.

Där litteratur i dag ofta används för att förmedla något (en idé, en åsikt) frammanar Mayröcker istället en särskild språk- och livskänsla.

Det gäller inte minst för de prosapoem (”proem” med författarens egna ord) som till stor del utgör hennes sena verk. I ”Och jag ruskade en älskling” från 2005 skriver Mayröcker att hon genom bokens icke-stil ägnar sig åt ett ”litterärt blottande av självet, alltså klottrandet/nersölandet: klottrandet på mina bara lår”. Jag tror att det ska läsas halvt konkret. Mayröcker berättar inte om sig själv, det är skrivakten, hennes språkliga upplevelse av världen och hennes närhet till språket som återges i böckerna. Mycket riktigt finns i dem inga historier att följa, ingen handling möjlig att återberätta. Texterna virvlar fram, och om något hände igår eller för sju eller för 70 år sedan är av mindre betydelse. Essentiellt är däremot hur dessa händelser (och icke-händelser) hela tiden omvandlas till verkningsfulla, språkliga bilder. I texter och i intervjuer återkom Mayröcker till de små lappar som hon ständigt för anteckningar på och som sedan länge hotar att ta över hennes lägenhet. På foton kan man se henne i sin bostad, omgärdad av kaotiskt ordnade pappershögar.

LÄS MER: Friederike Mayröcker är död

Mayröcker liknade gärna sitt skrivande vid måleri: Francis Bacon och Max Ernst. Jämförelsen med den senares droppmåleri finner jag särskilt träffande; liksom Ernst abstrakta tavlor är Mayröckers texter är på en gång vilda och strukturerade. Fraser och bilder återkommer genom dem, med små variationer och i nya sammansättningar. Typiskt är också det fria bruket av versal och kursiv, den udda interpunktionen samt hur små ord får falla bort. Det ger texterna en distinkt rytm. Mayröcker jämför inte bara sina texter med bildkonst utan också med musik. I ”Patos och svala” från 2018 skriver hon om synkop och jazz, i ”Och jag ruskade en älskling” strävar hon efter att skriva figuralt – i Bachs efterföljd gissningsvis.

Typiskt är också det fria bruket av versal och kursiv, den udda interpunktionen samt hur små ord får falla bort.

Med tanke på musikaliteten klarar sig Mayröckers texter förvånansvärt bra i översättning. Det är naturligtvis till stor del Ulla Ekblad-Forsgrens förtjänt, men säger också något om hur pregnant Mayröckers röst är. Kanske handlar det också om att hennes språk, trots att det hela tiden närmar sig ett annat sätt att betyda, förblir meddelsamt. Hon befinner sig i samtal med läsaren, och med litteraturen som sådan. Till Jacques Derrida har hon en så djupgående relation att han helt enkelt förkortas J.D., Friedrich Hölderlin ekar genom texterna i åldriga men älskliga uttryck som ”ve mig”. En stor mängd österrikiska författare – inte minst Mayröckers livskamrat, den betydande poeten Ernst Jandl – uppträder som personer i böckerna. Texter är i högsta grad befolkade, trots att deras plats vanligen är Mayröckers ensamma lägenhet.

Det är ovanligt med ett skrivande som på en gång är så inåtvänt och utåtriktat. Istället för den leda som sammanhangslösa ordflöden brukar frammana (i alla fall hos mig) delar Mayröcker sin glädje med läsaren. Också det förefaller mig vara en fråga om rytm och bilder, samtidigt som Mayröckers oväntade formuleringar skapar spänning i texten. I ”Patos och svala” skriver hon att hon ”plockar adjektiv som blommor ur rabatt”. Om jag tillät mig att sätta samman en bukett med fraser ur samma bok skulle den kunna bestå av ”rosafärgat diminutiv, trippande (traskande) melankoli”, ”din symfoniska andning”, ”dessa ockrande associationer”, ”empatin mellan ekens ädla blad”, ”gamla damers tafatta målbrott”, ”jag tittat bort ATONALT” och ”hur grandiost jag alltid satt, på en stol”. Som synes präglas Mayröckers skrivande av en välavvägd, självmedveten humor. Om fem av hennes 80-tals dikter skriver Jandl att de stimulerar läsarens egensinne. Det tycks mig som en lämplig karaktäristik av hela författarskapet.

LÄS MER: Recension: ”Ruiner. Första häftet (I–XXII)” av Fredrik Nyberg

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.