Sociologen Johan Alfonsson disputerade i våras vid Göteborgs universitet med avhandlingen ”Alienation och Arbete. Unga behovsanställdas villkor i den flexibla kapitalismen”.
Varför mår vi allt sämre när det mesta har blivit så mycket bättre? Den frågan ställer professorn i psykiatri Christian Rück i sin bok ”Olyckliga i paradiset” som kom på Natur och kultur i augusti. Vi lever längre, barnadödligheten har minskat, det materiella välståndet har ökat. Men likväl verkar vi inte må bättre. Tvärt om pekar Rück på hur antalet psykiatriska diagnoser har skjutit i höjden under de senaste åren.
Men mår vi verkligen sämre? Är vi mer stressade nu än förr? Nej, hävdar Rück. Han menar att det är en chimär skapad av en tendens där allt fler tillstånd har kommit att förstås som sjukdomar, en så kallad medikaliseringsprocess. Det vill säga att vanligt lidande och tillfällig oro allt oftare klassas som sjukdomstillstånd.
LÄS MER:Fler än hundra tusen unga i arbetslöshet
Men stämmer verkligen beskrivningen att det mesta i samhället har blivit bättre? Ur ett hundraårsperspektiv: tveklöst. Ur ett trettioårsperspektiv: bara för vissa. Det finns i Sverige betydande hälsoskillnader. Arbetarklassen dör tidigare. Den förväntade återstående livslängden vid 30 år är mer än 5 år kortare för lågutbildade än högutbildade. De med låg inkomst upplever tre gånger högre självrapporterad ohälsa än de med hög. Klass påverkar till och med det nyfödda barnets födelsevikt. Om det finns ett paradis i dagens svenska samhälle, så är det inte för alla.
Det finns i Sverige betydande hälsoskillnader. Arbetarklassen dör tidigare.
Rück argumenterar för att skillnader i levnadsvillkor mellan fattiga och rika bostadsområden delvis beror på biologi. Argumentet är att de som är sjuka har sämre förutsättningar för att få ett välbetalt arbete och därför tenderar att hamna i fattiga områden. Enligt Rück är det alltså inte fattigdom som leder till ohälsa utan ohälsa som leder till fattigdom. Resursskillnader mellan olika boendeområden hävdas alltså bero på ”att de eller deras släktingar varit friska och framgångsrika”. Som om biologisk fördel och flit skulle ligga bakom klasskillnaderna. Den här typen av argument, där sociala uttryck härleds till biologi, verkar, om vi ska tro tidskriften Fronesis senaste nummer ”Genetik och ras”, bli allt vanligare.
Även om det finns biologiska skillnader som får sociala utfall – en person som lider av schizofreni kommer med stor sannolikhet ha en lägre inkomst än en frisk – så finns det inget som stödjer idén om att klassojämlikheter drivs av biologiska skillnader.
LÄS MER:Så mycket tjänar du i branscherna som skriker efter unga
Den brittiska epidemiologen Michael Marmot menar att det är ojämlikhet som är kärnpunkten för ohälsa i de rika länderna, där brist på mat sällan utgör ett problem. Ohälsa drivs av individens möjligheter att ha kontroll över och styra sitt eget liv. Denna brist på kontroll leder till en lågintensiv kronisk stress som påverkar hälsan negativt. Och förutsättningarna för att ha kontroll är ojämlika.
I Sverige har vi under de senaste 30 åren sett en tydlig försämring av arbetsvillkoren. Den andel av befolkningen som är i arbeten med höga krav och låg kontroll, just den situation som Marmot menar driver fram ojämlika hälsoutfall, har ökat sedan 1990. För kvinnor från 20 till 32 procent och för män från 15 till 20 procent. Samtidigt har arbetslösheten skjutit i höjden och andelen behovsanställda har ökat från att utgöra 1 procent av alla anställda till 8. En behovsanställd, som aldrig riktigt vet när hon ska arbeta eller vad lönen ska bli, saknar i stor utsträckning kontroll över sitt liv. Det gör också den arbetslöse som inte vet hur framtiden kommer se ut och som måste underkasta sig arbetsförmedlingens krav.
Tyvärr sitter vi inte i samma båt hur gärna vi än skulle önska.
När samhället framställs som en statistisk helhet försvinner nyanserna. En grupps försämringar döljs i en annans förbättringar. På det viset kan ett befolkningsmässigt medeltal dölja att kvinnor ur arbetarklassen inte har sett någon ökning av förväntad livslängd sedan 1990-talet, eller att arbetsvillkoren för delar av arbetarklassen radikalt har försämrats eller de stora hälsoskillnaderna baserade på klass. I och med de ökande klyftorna i Sverige är det nödvändigt att se samhällsutvecklingen som diversifierad.
Tyvärr sitter vi inte i samma båt hur gärna vi än skulle önska. Några ror vidare mot lycksalighetens ö, medan andra långsamt driver bakåt. För att göra korrekta beskrivningar av samhällsutvecklingen måste denna motstridighet lyftas och inte viftas bort som utfall av biologi eller individuella framgångssagor.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
