Böcker från antiken behöver inte bara läsas som kunskapskällor eller för att leta efter gemensamma drag med människor som levde för länge sedan. Nöjet kan tvärtom likna det man upplever inför fantastiska berättelser. När Herodotos vittnar om sällsamma varelser som påstås leva i länder långt bort och när Tacitus beskriver spådomskonst eller de järtecken som visar sig i onda tider, då är det snarast "the sense of wonder" man känner. I böckerna skymtar ibland en värld som trots att den är historisk ter sig totalt främmande.
Med sitt kärnfulla språk, sin drivna retorik och vilja att ständigt undvika stereotypa uttryck är Tacitus en av världslitteraturens starkaste och mest originella stilister. För att möta en Tacitus i högform - med en karakteristiskt mörk människosyn präglad av bittra politiska erfarenheter - bör man nog helst leta upp de historieböcker som på svenska kallas Maktspelet i Rom och Annaler. Men även i det tidigare verket Germania som nu utkommit i reviderad översättning finns ståtliga romarfraser, som denna om germanska begravningsseder: "Jämmer och tårar bortlägger de snart, men sent sorgen och vemodet. En heder är för kvinnorna att sörja, för männen att minnas."
Den korta skriften om germanerna är en geografisk och etnografisk beskrivning av ett för romarna okänt område och av gåtfulla folk. Namnen på stammar långt borta från Rom får mig att glömma lärdomstvånget och endast hänge mig åt textens njutning när en mängd folkslag räknas upp: aviones, boii, chatti, dulgubini, fosi, gotones, hellusii, istaevones, langobardi, marcomani, nervii, oxiones, quadi, rugii, sarmatae, triboci, usipi, vandilii ... Vackra, mystiska namn. Och det där är bara några stycken i alfabetisk ordning. Tacitus redogör för de uppgifter han har lyckats få tag på om märkliga människor som klarar av att överleva i det skrämmande norra Europa som har "en frånstötande landskapsbild och ett hårt klimat".
Svearna kallas suiones, i översättningen svioner. Det som en dag blir Sverige är beläget någonstans "ute i själva oceanen", oklart exakt var. Om svionerna kan Tacitus berätta att de har skepp med spetsig stäv i båda ändarna samt att de har en sådan respekt för rikedom att de mäktiga kan kräva ovillkorlig lydnad. Till skillnad från andra folk bär svionerna inte vapen - dessa hålls inlåsta och bevakade, vilket ju låter svenskt och ordentligt. Tacitus tillägger: "Förklaringen härtill är den, att oceanen hindrar plötsliga fientliga anfall och vidare att män som går sysslolösa lätt slår över i självsvåld."
Tacitus använder sig av de hårdföra germanerna som moralisk kontrast till sina förslappade landsmän. Senare bör man ha kunnat göra ett annorlunda ideologiskt bruk av Germania, i nationalistiska syften. Om detta berättar förordet dessvärre inte särskilt mycket. Annars är de otroligt utförliga arkeologiska och filologiska kommentarerna så sakkunniga man kan begära, kanske så lärda att de huvudsakligen vänder sig till expertisen i ämnet. Men för oss andra återstår ju Tacitus text, som avslutas på detta underbara sätt: "De övriga uppgifter som härefter står till buds är sägenartade: hellusier och oxioner påstås ha människors ansikten och anletsdrag men vilda djurs kroppar och lemmar. Detta är outforskat, och jag skall därför lämna frågan öppen."
En text där det mirakulösa antyds men lämnas oförklarat, var det inte ungefär så som litteraturteoretikern Tzvetan Todorov definierade den fantastiska berättelsen som genre?
