Operans ensemble har klätt sig i kostymer för att som vanligt inför en premiär ge pressen en förhandstitt. Men den här skiljer sig från den senaste tidens tillställningar som brukar vara repetitioner inför öppen ridå. Nu är spelet mer riktat och anpassat till besökarna. Dessutom har Sydsvenskan för ovanlighetens skull skickat upp en reporter från Malmö, något som visat sig bero på att tre skånskor medverkar i operan.
En av dem är regissören Elisabet Ljungar, även om hon sedan länge har sin bas i Stockholm. Hon lutar sig fram och introducerar kort det komiska verket men undviker att trassla in sig i handlingen med alla dess snåriga intriger. Hon vill visa upp två separata scener, dels den komiska vändningen när Figaro finner sina verkliga föräldrar, dels den stämningsfulla brevduetten när Susanna och Grevinnan konspirerar.
När de kvittrande tonerna klingat ut berättar regissören att hon och scenografen Rikke Juellund haft fullt bry med att bena ut vad Figaros bröllop egentligen handlar om. Till slut har de enats om att operan skildrar tre aspekter på kärleksrelationer: det är den gamla kärleken som väcks till liv igen mellan ungmön Marcellina och Bartolo, den medelålders mellan greveparet Almaviva vars förhållande gått i stå, och den unga kärleken mellan Figaro och Susanna.
Med det som utgångspunkt har Elisabet Ljungar förtätat historien, som hon säger. Bland annat har fyra arior raderats.
- Ostruken brukar den vara upp emot fyra timmar med paus. Nu hamnar vi på tre timmar och en kvart, vilket är skönt för den är lång, säger Elisabet Ljungar.
Hon har ett förflutet som violinist och har både spelat och sett operan flera gånger tidigare.
För henne som regissör är historieberättandet det centrala och därför föredrar hon att arbeta med föreställningar på svenska. Hon medger att ett språk som italienska kan ha sina rent klangliga fördelar, men anser att begripligheten är viktigare. Särskilt komedier bör alltid framföras på det inhemska språket, menar Elisabet Ljungar. Hon påpekar att både librettisten Lorenzo Da Ponte och kompositören Wolfgang Amadeus Mozart angett att Figaros bröllop ska anpassas efter var operan spelas så att folk verkligen förstår.
- När Figaros bröllop översattes till tyska ändrade han en del av musiken. Så gjorde de då. De var mycket mer hantverkare än vad vi är. De var inte vårdslösare, men friare.
Elisabet Ljungar berättar att hon också ogillar textmaskiner, men att hon gått med på en kompromiss. I Figaros bröllop kommer den inte att användas i recitativen, men väl i arior och ensemblepartier.
- Recitativen är ju egentligen talteater, fast med sång, och det händer så mycket på scenen som aldrig går att tajma med textmaskin. Det jag sett har aldrig fungerat. Du vet, publiken läser ett skämt, skrattar och tio sekunder senare händer det på scenen. Som regissör tycker jag inte det är så roligt. Jag vill att publiken ska följa med i vad som händer, säger hon.
En annan av skånskorna i ensemblen är Ingela Bohlin, som också hon bor i Stockholm. Hon är en av flera svenska sopraner som slagit igenom internationellt och ska till våren sjunga Händel tillsammans med Placido Domingo i Madrid. Nu debuterar hon på Göteborgsoperan och säger att det känns kul och annorlunda att jobba på hemmaplan och dessutom på svenska.
Till skillnad mot operahusen utomlands är relativt många fast anställda här, säger hon men tycker inte att det varit svårt att komma in i gänget.
- I och med att vi repar så intensivt så kommer vi varandra in på livet ganska snabbt. Vi älskar varandra på scen, så att säga, vi ska kramas och pussas och så där. På andra håll kan det ta några år att komma en annan in på livet så mycket att man berör varandra. Men det gör vi ju på dag ett, säger Ingela Bohlin.
Carolina Sandgren ropar till, undrar om alla är nöjda. Hon är sedan 90-talet en av de fasta på Göteborgsoperan, gör nu Grevinnan och är den tredje skånskan i ensemblen. Men allt det där är Sydsvenskans berättelse.
