Anna Grinzweig Jacobsson: Förintelsen som ingen vill veta av

Vad tänker vi på när någon säger Förintelsen? De flesta skulle nog svara Auschwitz, gaskammare och krematorier. Kanske något av de andra stora förintelselägren, kanske omänskliga tågtransporter, randiga fångdräkter och utmärglade människokroppar. Detta är signalbilderna som vi ser i de allra flesta filmer, foton och böcker som skildrar mänsklighetens största förbrytelse.

Men en stor andel av de mördade blev inte ihjälgasade, de hade aldrig på sig randiga fångdräkter och de hade aldrig satt sin fot i något förintelseläger. Miljontals människor blev förda bara ett litet stycke bort från sitt hem, till ett fält eller en skogsdunge i närheten, och nedskjutna i en lerig grop. Helt öppet, utan något omgärdande hemlighetsmakeri.

LÄS MER:Pris till nytt grepp på Förintelsehistoria

Varför saknas sådana scener bland signalbilderna? Varför är inte Babij Jar välkänt på samma sätt som Auschwitz? Är det geografin? Beror det på att de leriga groparna fanns i Ukraina, Belarus, Litauen och östra Polen, alltså områden som efter kriget hamnade under sovjetisk kontroll? Ja, det finns alldeles säkert ett samband.

Stalin ville inte höra talas om någon Förintelse, han ville inte veta av några judiska offer. Han visste mycket väl att det i varje republik funnits kollaboratörer, som hade hoppats att tyskarna skulle befria dem från det sovjetiska oket. Många av dessa hade varit medhjälpare till nazisternas Einsatztruppen.

LÄS MER:Så fraktade nazisterna norska judar till dödslägret – Sonja från Göteborg ett av offren

Varför öka dessa nationalisters fientlighet ytterligare? Diktatorns prioritering var att ena unionen efter kriget, inte att skapa sympati för en enskild folkgrupp – särskilt inte den judiska – eller att ställa någon till svars. Så berättelsen blev att människorna som låg i de anonyma massgravarna var sovjetiska medborgare som mördats av de tyska fascisterna. Inte ett ord om att de flesta offren haft jiddischklingande namn eller att de tyska inkräktarna blivit assisterade av hundratusentals frivilliga.

Diktatorns prioritering var att ena unionen efter kriget, inte att skapa sympati för en enskild folkgrupp – särskilt inte den judiska – eller att ställa någon till svars.

LÄS MER:Min farfars öde i Förintelsen var länge gömt i en förbjuden bok

Ungefär så fortsatte berättelsen även efter Stalins död, med de flesta vittnen och överlevande i säkert förvar bakom järnridån. Kanske är det därför som berättelserna om den här varianten av systematiskt mördande aldrig fick något genomslag i den västerländska populärkulturen. De flesta av de överlevande i Västeuropa, USA och Israel var människor som befriats från koncentrationslägren. Det är deras skildringar, böcker och filmatiseringar som spridits i vår kultursfär. Det är inte så konstigt, men det anmärkningsvärda är att den enorma slagsidan fortfarande, trettio år efter Sovjets kollaps, finns kvar.

När imperiet föll isär och arkiven öppnades efter murens fall blev de ett eldorado för hela världens förintelseforskare. Mängder av information som aldrig sett dagens ljus kom fram och omfattande fackböcker har blivit skrivna. Men av någon anledning har den offentliga kulturen inte fått uppleva ett motsvarande genombrott.

LÄS MER:Emerich Roth visade hatarna att det alltid finns en väg ut

En organisation i väst som intresserar sig för Förintelsen i öst är Yahad in Unum, grundad av den franske katolske prästen Patrick Desbois. Han har myntat termen ”Holocaust by bullets” (Förintelsen genom kulor) och organisationen ägnar sig bland annat åt att identifiera omärkta massgravar och samla in berättelser från ögonvittnen. Team av volontärer reser runt till små byar och städer i de forna sovjetrepublikerna, från Östersjön till Svarta havet, genomför intervjuer och dokumenterar platserna.

Det är en oerhörd insats, arbetet har pågått sedan 2004 och berättelserna är drabbande jordnära. De åldrade vittnena berättar vad de såg när de var barn eller ungdomar, hur de blev åskådare till processionen av judiska grannar, ibland deras lekkamrater, som fördes bort. Nyfikna som barn är, kunde de ofta hålla sig gömda bakom ett buskage och se de fasansfulla händelserna; grävandet, avklädningen och skotten.

LÄS MER:"Att förneka Förintelsen är antisemitism"

Oavsett vilken del av Östeuropa som teamen besöker är berättelserna plågsamt lika varandra, mördandet följde samma mönster i varje stad, by eller klunga av hus där det bodde judar. Antalet mordplatser som har dokumenterats hittills är strax under två tusen, men det är först när man tittar på en karta där alla platserna är utmärkta som man inser den gigantiska omfattningen.

Det land som är mest perforerat av nålar på Yahad in Unums karta är Ukraina. Här om någonstans borde Holocaust by bullets genomsyra det kollektiva minnet. Vilka förändringar har skett sedan landet blev fritt från Moskvas styrning?

Faktum är att Förintelsen fortfarande är tämligen osynliggjord, i alla fall från officiellt håll. Det är inte förbjudet att prata om den, men ointresset är totalt. Ukrainsk förintelseforskning bedrivs främst av privata organisationer, får stor uppmärksamhet i väst, men inga större reaktioner på hemmaplan. Generellt försöker man tona ned existensen av minoriteter i landets historieskrivning och i stället måla upp en nationalistisk bild av en etnisk monokultur.

LÄS MER: Terrrorns topografi av Mikael van Reis

Ett chockerande exempel är ett tusensidigt verk över Ukrainas historia, utgivet 2007 och framtaget av renommerade historiker, där det inte går att hitta ett enda ord om de ukrainska judarnas öde i de omfattande kapitel som handlar om andra världskriget. Allt detta återspeglas i skolundervisningen där massmorden på judar, i den mån de får något utrymme överhuvudtaget inte betraktas som en ukrainsk angelägenhet.

På senare tid har det till och med skett en glidning där man ser Förintelsen som något som ägde rum i Västeuropa, medan den ”ukrainska Förintelsen” består av Holodomor, alltså svältkatastrofen som utlöstes av Stalin på 1930-talet. Med andra ord är den sovjetiska historieskrivningen när det gäller Förintelsen på många sätt fortfarande intakt.

LÄS MER:”Flykten till Marstrand” skildrar hur 200 judar flydde till en ödslig klippö

Ett chockerande exempel är ett tusensidigt verk över Ukrainas historia, utgivet 2007 och framtaget av renommerade historiker, där det inte går att hitta ett enda ord om de ukrainska judarnas öde i de omfattande kapitel som handlar om andra världskriget.

I Polen har förloppet varit annorlunda. Efter Sovjets kollaps växte det fram både statlig forskning och populärkultur som tog itu med den egna skulden och delaktigheten i folkmordet. Några exempel är filmen ”Ida” av Pawel Pawlikowski och den nyligen släppta ”Wesele” av Wojciech Smarzowski. Filmerna har skapat stora kontroverser, inte minst den sistnämnda som anspelar på massakern i Jedwabne 1942, där polska bybor brände inne sina judiska grannar i en lada.

Men på senare tid har utvecklingen gått mot ett läge som alltmer liknar Ukrainas. Institutioner blir hårt reglerade, lärare och forskare skräms till tystnad, censureras eller avskedas. Den nationalistiska regimen styr berättelsen om Förintelsen alltmer mot en bild där det polska folkets lidande upphöjs och placeras framför det judiska lidandet.

LÄS MER:Recension: ”Vad dina ögon såg – Berättelsen om hur Ester och Leon överlevde” av Snezana Bozinovska

När polska skolklasser besökte Auschwitz på järnridåns tid så berättade man inte för dem att det huvudsakligen var judar som hade mördats där. Enligt samma logik var det ingen som sa att av de sex miljoner polacker som hade dött under kriget var hälften av judisk börd. Det sovjetiska narrativet är på väg tillbaka, cirkeln håller på att slutas.

Det är inte bara filmer som blivit kontroversiella i Polen. Under förra året åtalades två förintelseforskare i polsk domstol, anklagade för att ha utpekat en avliden polsk man som nazistkollaboratör. Detta enligt en ny lag, som gör det straffbart att påstå att polska medborgare hade delaktighet i Förintelsen. Det uppmärksammade fallet slutade med att de två forskarna dömdes till böter, men de riskerade fleråriga fängelsestraff. Jan Grabowski, en av de två åtalade, menar att det mest skrämmande med den nya lagen är den avskräckande effekten på aspirerande forskare. Är man en ung polsk historiker och ska välja inriktning för ett doktorsarbete kommer man att tänka sig för både en och två gånger innan man väljer Förintelsen som sitt fält.

LÄS MER:SVT gör dramaserie om Raoul Wallenberg

Det finns alltså historiska och politiska orsaker till att Holocaust by bullets blivit underordnad eller osynliggjord i det östeuropeiska kollektiva minnet. Men varför ser vi samma fenomen också här i väst? Låt oss ta film som exempel, ett av de mest kraftfulla verktygen för att nå ut till en bred publik. Vad man än tycker om miniserien ”Holocaust” från 1978 eller ”Schindler’s list” från 1993 så har dessa filmatiseringar bidragit enormt till medvetandet och kunskaperna om Förintelsen hos allmänheten.

Men ännu har varken Hollywood eller någon annan producent i väst tagit sig an en skildring av exempelvis Babij Jar, det enskilt största massmordet i öst. Avsaknaden kan inte förklaras med att det saknas kunskap eller vittnesmål. Så varför finns det en sådan ovilja, rentav en beröringsskräck?

Mördandet doldes inte, den icke-judiska befolkningen tittade på när deras judiska grannar föstes ihop och fördes bort, och ville man följa med hela vägen fram till dödsgroparna var det ofta fritt fram.

Kan det vara så att metoderna som användes av nazisterna i Östeuropa sätter fingret på vår civilisations svartaste mörker? Förintandet av den andre kan här inte bortförklaras med avhumaniseringen i lägren, enskilda sadistiska kapos eller operatörens tryck på en knapp som orsakar lidande och död i ett annat rum. Och framför allt inte med att vanliga människor inte visste vad som pågick.

Titeln på en av Desbois böcker är just ”In broad daylight”. Mördandet doldes inte, den icke-judiska befolkningen tittade på när deras judiska grannar föstes ihop och fördes bort, och ville man följa med hela vägen fram till dödsgroparna var det ofta fritt fram. Lokala medhjälpare var normen, och i många av de små orterna var jobbet redan gjort när de tyska nazisterna anlände.

LÄS MER:Hotellbråk lyfter fram antisemitismen i Tyskland

Kanske är det just där, i skärningspunkten mellan ganska normala grannrelationer och extrema yttre omständigheter, som vi har Förintelsens mest hårdsmälta kärna. Kanske är orsakerna till att vi i väst värjer oss desamma som på sovjettiden. Då ville man inte tänka: ”Vi var med och lät det hända”. Nu vill vi inte tänka: ”Det kunde lika gärna ha varit vi som var med och lät det hända”.

Anna Grinzweig Jacobsson