Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Blir från den norska deportationen av 772 judar under Andra världskriget. Bild: Georg W Fossum / TT /

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Förintelsen lever vidare i våra grannländer

Till öst och väst om Sverige är minnet av Förintelsen fortfarande i olika faser av smärtsam bearbetning. Hynek Pallas har läst två aktuella böcker om Förintelsen i Norge och Litauen som utgör viktiga bidrag för att förstå våra grannländer – och oss själva.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

”Vårt folk – en resa genom den litauiska Förintelsen”

Rūta Vanagaitė och Efraim Zuroff

Karneval Förlag

”Hva visste Hjemmefronten? – Holocaust i Norge: varslene, unnvikelsene, hemmeligholdet”

Marte Michelet

Gyldendal

Hur har historien om Förintelsen sett ut i Sveriges närområde? Alla våra grannländer drabbades på olika vis av judeförföljelser under andra världskriget. Det förekom modiga räddningsaktioner i flera av dem, men också medlöperi och deltagande i folkmordet. Efteråt lades skulden främst på de tyska ockupanterna, och den egna befolkningens handlingar skönmålades eller tystades ner i historieskrivningen. Två nya böcker om Förintelsen och motståndsrörelser i Norge respektive Litauen visar på de stora skillnaderna mellan väst och öst, inte minst i omfattningen. Men de pekar också på skrämmande likheter.

När den amerikanska journalisten Silvia Foti sommaren 2018 publicerade en artikel på sajten Salon.com (14/7) orsakade den känslomässig debatt i Litauen. Foti hade länge arbetat på sin mors sista önskan – en biografi över sin morfar, den litauiske nationalhjälten Jonas Noreika.

Noreika, som stred mot Sovjetunionen och avrättades av KGB 1947, har skolor och torg uppkallade efter sig. Mindre känt i familjen, men öppen hemlighet i Litauen, är att han var en våldsam antisemit som deltog i Förintelsen. Reaktionerna på artikeln där Foti redovisade källor om morfaders samarbete med nazisterna fick sådan omfattning att en rättegång om Noreikas status som nationalhjälte skulle ha inletts den 15 januari. Den har skjutits upp efter att det officiella litauiska Centrumet för folkmord och motståndskamp har sagt att de behöver mer tid för att gå igenom källorna – dokument som de har haft i decennier.

Affären innehåller alla infekterade turer kring Förintelsen i Litauen. Och skulle sannolikt aldrig ha blivit lika uppmärksammad om det inte var för en bok som släpptes 2016. Det var då journalisten Rūta Vanagaitė, trött på likgiltigheten som omgärdade mordet på landets judar, tillsammans med den israeliske historiken Efraim Zuroff gav sig ut på en resa till Litauens massgravar för att skriva ”Vårt folk”.

Dessa länder hade just fått sin självständighet. Och här kom någon och kallade deras hjältar – ministrar, präster, intellektuella och bönder – för mördare!

Tillsammans med en annan ny bok om nationell historieskrivning, ”Hva visste Hjemmefronten?” där journalisten Marte Michelet granskar etablerade sanningar om den norska motståndsrörelsens engagemang för judar under ockupationsåren, uppdaterar ”Vårt folk” bilden av europeisk antisemitism och folkmord – i väst och i öst.

Litauen hör till de värsta och minst kända kapitlen i Förintelsen. Före kriget levde 220 000 judar i landet. 8000 överlevde. Bara i Vilnius-förorten Paneriai mördades 70 000. Nästan alla sköts nära sina hem, barn slogs ihjäl för att spara kulor. Morden utfördes främst av grannar eller litauiska förband. De tog judiska ägodelar och flyttade in i övergivna hus.

Alla med intresse för historiebruk i Öst- och Centraleuropa förstår varför detta inte är populär kunskap som har lett till respektfull minnesaktivitet. För att tala med Svetlana Aleksijevitj ur förordet till ”Vårt folk”: ”Alla vill vara offer, ingen vill vara bödel.”

Vanagaitės och Zuroffs bok, som nu släpps på svenska, berättar om folkmordet och strävar efter samtidsuppgörelse. I den första delen redogör Vanagaitė för historien; hur partisaner som efter självständigheten 1990 blev monument för sin anti-sovjetiska kamp hade varit massmördare under nazisterna. De dödade även utländska judar som transporterats till Litauen och deltog i den gigantiska slakten i Vitryssland.

Förintelsemonument i Litauen, utanför Kaunas. I Litauen mördades 220.000 judar. Morden utfördes främst av grannar och litauiska förband.. Bild: Wikimedia Commons

Efter 75 års tystnad är detta svårsmält i Litauen. Även om ”Vårt folk” blev en bästsäljare i hemlandet så svartmålades Vanagaitė av landets politiska elit och av organisationer som har till uppgift att utreda Förintelsen. 2017 drog förlaget in hennes böcker och Vytautas Landsbergis, som ledde självständighetskampen på 1990-talet, uppmanade författaren att ta livet av sig.

Att involvera Efraim Zuroff sågs som en provokation. Zuroff, som har litauiska rötter och är föreståndare för Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem, omtalas i Litauen som folkfiende. Efter decennier av stängda gränser och sovjetisk historieskrivning (där judarna inte hade särskild status i Förintelsen – offren var antifascister) såg män som Zuroff möjligheter att ställa förbrytare inför rätta när muren föll. Han dök upp i Vilnius 1991, och på listan stod folk som var på väg att få skolor uppkallade efter sig.

Som Vanagaitė skriver så kraschade han bröllopsfesten. Dessa länder hade just fått sin självständighet. Och här kom någon och kallade deras hjältar – ministrar, präster, intellektuella och bönder – för mördare!

Denna andra del av boken, en roadtrip mellan några av historiens värsta okända platser, är lika informativ som provocerande. Författarna kör i vad Zuroff döper till en Shoahmobil; de samtalar, bråkar och gråter. De drar åt olika håll när de letar orsaker – befintlig antisemitism eller förhoppningen att man genom att vara nazisterna till lags skulle få självständighet. Vanagaitė tillhör det fåtal litauer som erkänt att hennes släktingar var bland de 20 000 landsmän som deltog i massmordet. Zuroffs släkt är borta – tillsammans med de 220 judiska församlingar som fanns.

Man hjälpte ju andra utsatta, men blundade när judiska barn spärrades in.

Det finns mycket outrett stoff här, som man en dag hoppas få läsa om i en bättre disponerad bok. Men om läsvärdet i ”Vårt folk” dras ner av irriterande, oredigerad pratighet så är ”Hva visste Hjemmefronten?” strålande populärhistoria. För när Marte Michelet tar sig an ”hjemmefronten”, samlingsnamn för det inhemska norska motståndet, blir det stundtals rena thrillern. Utan att offra grundlig forskning eller skickligt tecknad bakgrund.

Skillnaden mot Litauen är förstås enorm: Det fanns drygt 2100 judar i Norge. Folkmordet skedde inte på norsk mark. Och det var inte grannarna som mördade de 772 personer som deporterades. Men det finns likheter i den onyanserade historia som har uppstått i hela Europa.

I ”Hva visste Hjemmefronten?” följer Michelet upp ”Det största brottet” (på svenska 2016). Där berättade hon berörande om de norska judarna och inledde sitt ifrågasättande av cementerad historia. Så när hon nu kartlägger om motståndsfolk hade information om deportationerna i förväg och hur man agerade utifrån denna kunskap – då är det i sin kontext en uppgörelse av samma slag som Vanagaitės.

”Hjemmefrontens” status har nämligen bara ökat med åren. Narrativet har varit att när man i sista stund fick kännedom om den kommande judeaktionen hösten 1942 så agerades det raskt och handfast. Till och med poliser som själva var involverade i arresteringar har spridit påståendet att man varnade många. Skulden har hamnat på judarna själva, som inte ska ha tagit uppmaningar om att sätta sig i säkerhet på allvar.

På punkt efter punkt river Michelet upp dessa myter – som ibland är rena lögner.

Hon avtäcker antijudiska stämningar i samhället, vilket inkluderar motståndsmiljön och uppburna namn som sociologen Arvid Brodersen. Han hade bakgrund i 1920-talets rashygienforskning (i Sverige koncentrerad kring Rasbiologiska institutet). Genom att rota fram vad som skrevs om judar, eller hur motståndsrörelsen agerade för andra grupper, övertygar Michelet om att de var en minoritet med negativ klang. Och att detta fick konsekvenser.

Som att judar ansågs problematiska att smuggla. Att de utpressades ekonomiskt när de fördes till Sverige. Hur motståndsmän rånmördade ett judiskt par och efter kriget frikändes. Hur den norska delegationen i Stockholm tyckte att det borde vara de svenska judarnas sak att ta ansvar för sina norska ”trosfränder”.

Trots att internationell press sommaren 1942 skrev om massmord i Polen så var motståndsrörelsens tidningar liksom exilradion länge knäpptysta om faran för norska judar. Efter kriget inte bara frikändes en polisman som varit ansvarig för deportationer – han fick tillbaka sitt arbete. En annan fick straffet mildrat efter ingripande av krigshjältar.

Det finns motståndsmän som genom åren har framhållit en krass syn om att kamp fick gå före humanitär hjälp. Fast ställt mot fakta blir det en dålig ursäkt: man hjälpte ju andra utsatta, men blundade när judiska barn spärrades in.

Om reaktionerna i Norge är sådana, hur lång tid dröjer det innan man kan se de mycket värre omständigheterna i öst i vitögat?

I konflikten mellan motståndsrörelsen och judarna segrade en svartvit historieskrivning. Obekväma frågor sminkades över till förmån för en god och samlad norsk nation – ondskan hade bara uppträtt som SS-tyskar med dödsskalleemblem.

Så även om ”Hva visste Hjemmefronten?” är långt ifrån en anklagelseakt – och även lyfter fram dem som tidigt och aktivt hjälpte judarna – förstår man att den har lett till infekterad debatt. För boken är något som alla ockuperade västeuropeiska länder har gått igenom de senaste decennierna, när patriotisk historieskrivning skiftat till att Förintelsen blivit övernationellt nav. En pionjär är historikern Pieter Lagrou som i ”The Legacy of Nazi Occupation: Patriotic Memory and National Recovery in Western Europe” skildrat hur nationell enhet lyftes fram efter kriget. Motståndsrörelser i Belgien, Frankrike och Nederländerna glorifierades utan gråskalor. Judar, och antisemitism, passade inte in.

Som Michelet visar så har detta förändrats succesivt i väst: Eichmann-rättegången skapade intresse för Förintelsen 1961, tv-serien ”Holocaust” fick brett genomslag 1978.

Men i de baltiska staterna kunde patriotisk minneskultur inte komma igång förrän till självständigheten 1990.

Så vad skulle man har gjort där efter 1989? Jag har själv tagit upp frågan kring den underutforskade romska Förintelsen i Tjeckien (i boken ”Oanpassbara medborgare” 2016). Likt Vanagaitė och Zuroff har jag besökt byar utan minnesmärken där det har byggts grisslakterier på massgravar (i Litauen är det en charkuterifabrik). Men 1990-talet var paradoxalt nog också en öppning, och väst borde ha ställt större krav. För i Tjeckien ledde löftet om EU till en period av nykter blick på den romska historien. I Polen publicerade Tomasz Gross ”Grannar” om massakern i byn Jedwabne.

I Litauen, som med Zuroffs ord var ”ett enormt Jedwabne”, uppfanns istället begreppet ”dubbelt folkmord”. Det jämställde sovjetiska mord med Förintelsen. Medlöparnas roll minimerades eller gjordes ”förståelig” på grund av sovjetiska övergrepp. Det antyddes att dessa begåtts av judiska kommunister – och att medverkan i Förintelsen blev fattbar som hämnd. Konsekvensen är att den historiska judiska befolkningen blir ”främlingar”.

Och att antisemitismen ökar.

När jag läser kritiska debattinlägg om Michelets bok direkt efter ”Vårt folk” svindlar det därför till: om reaktionerna i Norge är sådana, hur lång tid dröjer det innan man kan se de mycket värre omständigheterna i öst i vitögat?

Båda böckerna har således bäring hos oss. Det var hit norska judar flydde – exilmiljön existerade inte i ett vacuum. Svenska attityder till judar spelade in. Baltutlämningen blev med sina frågetecken ett svenskt trauma. Som historikern Mats Deland visar i pionjärverket ”Purgatorium – Sverige och andra världskrigets förbrytare” (2010) så kom det hit många krigsförbrytare från öst som aldrig ställdes inför rätta. Även Michelets gedigna genomgång av norska samhällstämningar och antisemitism manar till svensk eftertanke: räcker de uppgörelser som finns hos oss? Är genomlysningar i stil med historikern Klas Åmarks ”Att bo granne med ondskan” (2011) nog? Nyligen aktualiserade till exempel dokumentärfilmen ”En svensk tiger” frågan om hur detaljerade vittnesmål om Förintelsen tystades ner av svenska UD. (1/3 GP Kultur). Dessutom behöver vi förstå Förintelsen såg ut i öst, vad de långa decennierna av tystnad har betytt där och hur detta påverkar våra EU-grannar. Exempelvis i synen på minoriteter.

För debatter om historieskrivning på patriotisk grund är inte föremål för backspegeln. De ställer svåra frågor om hur europeiska samhällen har formats – och vad det innebär för deras framtid.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.