Varje dag dör människor på väg till Europa. Om de är flyktingar eller migrerar av andra skäl kan vi lämna därhän. Det spelar nämligen ingen roll, inte när man ställer det jämte den sanningen. Vi tar den för säkerhets skull en gång till: varje dag dör människor på väg till Europa. Hur många undrar ni? Tja, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR förmodas exempelvis 2277 personer ha drunknat på Medelhavet under 2018. För 2019 är siffran 1319. Hittills i år rör det sig om 99 människoliv, försvunna utan ett spår bland vågorna.
LÄS MER:Kristerssons SD-kopia går bort sig i meme-skogen
Siffror är siffror. De är per definition svåra att ta till sig. Låt oss därför göra ett tankeexperiment. I den franske författaren Jonathan Littells mästerliga skildring av förintelsekriget på andra världskrigets östfront finns en metod som vi kan använda oss av. I bokens prolog översätter han döden till klocktid. När matematiken jobbat färdigt har den obegripliga siffran 26,6 miljoner döda förvandlats till dagar, timmar och minuter. (Det vill säga: 18 772 döda varje dag, vilket innebär 782 i timmen, eller 13,04 i minuten, från krigets början till dess slut.)
Dödstalen är, tack och lov, inte lika höga på Medelhavet, men metoden för det som Littell kallar en övning i föreställningsförmåga fungerar ändå. Under 2018 försvann 6,2 människor om dagen, 2019 var siffran 3,6. 2020 års första två månader har inneburit 1,65 drunknad per dag. 1,65? Det låter kanske lite, men föreställ dig detta: varje dag försvinner en människa du känner spårlöst från ditt liv. Börja räkna. Se hur många dagar det tar innan det har tömts fullständigt.
Det är politik som skådespel, impotens förklädd till dådkraft. Så kan ännu en tid den bottenlösa skammen fördrivas.
Varje dag dör människor på väg till Europa. Vi vet att det är så, har vetat det länge. Ändå rister upprördheten inte på allvar genom offentligheten förrän det går att plocka billiga politiska poäng på den. Det är politik som skådespel, impotens förklädd till dådkraft. Så kan ännu en tid den bottenlösa skammen fördrivas. Under tiden fortsätter de att dö.
Det sägs ofta att vi måste värna asylrätten. Värna vad? Detta? Asylrätten är inget mer än ett verktyg, skapat för att hjälpa människor som är i behov av skydd. Om ett verktyg visar sig fungera dåligt, om det inte gör vad det ska, då byter man ut det. Svårare än så borde det inte vara. Är det inte dags att tala om det, snarare än om vilken politiker som på vilket foto bär vilka kläder?
Gustaf Johansson är fil doktor i historia och fri skribent.
